Sorgetåget startades från Dasht-e-Barchi, ett bostadsområde med shia-hazarer i Kabul. Kistorna med sju halshuggna offer hade anlänt tidigare till Kabul från staden Gazni, den 11 november.
Sorgetåget med kistorna på väg mot presidentpalatset drog mer folk med sig för varje område det passerade. Demonstrationståget sträckte sig över 15 kilometer, 30 000 deltog i en protest som i stort förblev fredlig. Kvinnor från alla folkgrupper deltog i tusentals.

– Demonstrationen dominerades av minoritetsbefolkningen hazarer, men alla andra etniciteter var synligt representerade. Till och med den mindre religiösa minoriteten sikher syntes i folksamlingen för att visa sin solidaritet, säger Orzala Ashraf till Feministiskt perspektiv. Kvinnor i tusental ledde marschen, några turades om att bära kistorna på sina axlar.

Till mångas förvåning fick denna, den senaste massakern av hazarer, det afghanska folket att förenas istället att splittras.

Kistorna från Ghazni till Kabul

Hazarer är Afghanistans tredje största etniska grupp (17 procent). Varken talibaner eller den afghanska grenen av Daesh/IS har tagit på sig ansvaret för massakern av de sju hazarer som satt kidnappade i flera månader. Men både regeringen och arrangörerna av protesten i Kabul pekar ut dessa grupper som skyldiga till dåden.

Bland de sju offren fanns två kvinnor och en nioårig flicka vid namn ”Shukria”. De kidnappades tillsammans med ett dussintal andra hazarer under en bussresa från Zabul till Ghazni. Den 7 november hittades deras sönderslagna kroppar. När kistorna med offrens kroppar nådde Ghazni, vägrade anhöriga begrava sina nära och kära i protest. Istället tog de kistorna med sig till Kabul i syfte att väcka uppmärksamhet kring hazarfolkets växande utsatthet och centralmaktens passivitet.

Aktionen ignorerades helt av hazarernas så kallade politiska ledare i Kabul. Muhammad Mohaqiq, en politiker och krigsherre, samt Karim Khalili, landets förre detta vicepresident, deltog inte ens på manifestationen, trots att de uppmanats till det av hazarerna. Tvärtom fördömde en upprörd Mohaqiq demonstrationen i en tv-intervju. Han påstod att demonstrationen var anordnad av rivaliserande politiska grupper.

Det visade sig att inte bara Mohaqiq utan hela regeringen saknade förmågan att mötta den upprörda stämningen i landet. Det handlade inte längre enbart om hazarers sorg och frustration. Den stora historiska folksamlingen i Kabul, bestående av alla folkgrupper, möttes av tystnad från officiellt håll under flera timmar. En delegation från demonstrationen som vid 20-tiden fortfarande satt utanför presidentpalatset, släpptes aldrig in för att föra fram sin protest till presidenten. Det var sent denna kväll som president Ashraf Ghani till slut tvingades uttala sig. Han talade till nationen och lovade att hämnas förövarna.

Under de två dagar som följde på den massiva protesten i Kabul, fortsatte folk att protestera på gatorna i andra delar av landet, från Balkh i norr till Herat i söder, till och med i pashtun-dominerade Jalalabad. I flera europeiska länder höll afghanska flyktingar, i synnerhet hazarer, manifestationer.

Även om tillgången till internet begränsas till en mindre del av stadsborna i Afghanistan och afghaner utomlands, spelade sociala medier en viktig roll för att förena folket över etniska gränser, säger Ehsan, pashtun och politiskt aktiv som deltog på protesten i Kabul. Bilden på den 9-åriga flickan syntes på Facebook-sidor, dikter skrevs som hyllning till henne och afghaner delade sorgen.

Att folk bortom etniska tillhörigheter protesterade mot morden på hazarer, är en viktig och unik händelse i landets politiska historia.

Maktfördelningen och folkgrupperna

Pashtuner utgör 40 procent av befolkningen och religiöst är de flesta sunniter. Folkgruppen har varit dominerande i landets moderna politiska historia. Medan hazarerna har varit den mest förtryckta gruppen både sig politiskt, socialt eller ekonomiskt. Det var först 1980 som vänsterrörelser och progressiva politiska grupper skapade en gemensam politisk plattform och förenade i och med detta folk från olika folkgrupper kring gemensamma ideologiska grunder.

1990 utvidgade inbördeskriget den etniska splittringen och skapade en ny ordning. Tadzjiker, den näst största folkgruppen efter pashtuner, samt uzbeker, anslöt sig till Norra alliansen. Pashtuner däremot allierade sig med de Pakistan-stödda talibaner som visade sig vara extremt shiafientliga. I talibanernas wahaabi-inspirerade lära betraktas shiitiska hazarer som inget mindre än avfällingar.

Sedan början av 1990-talet, med talibanernas maktövertagande i olika delar av landet, och 1996 då de tog över även Kabul, påbörjades massakrerna på hazarer i tusentals. Detta upprörde det shiadominerade Iran, som placerade sina trupper vid gränserna till Afghanistan. Då flydde tusentals hazarer till shiadominerade Iran för att söka skydd.

Efter talibanernas fall 2001, återvände många hazarer från sin långvariga exil i Iran. Hazarerna åtnjöt nya möjligheter som skapades efter talibanernas fall, och kunde utveckla sin sociala status i samhället. Hazarfolket uppfattas som relativt avvikande i den dominerade konservativa afghanska kontexten när det gäller uppförande och klädsel. Särskilt är kvinnornas delaktighet i samhällslivet och arbetsmarknaden, i relation till folkgruppens antal, signifikant och betydligt högre än inom alla andra folkgrupper. Hazarer har undvikit att ta ställning i den pågående maktkampen och de etniska konflikterna, för att skydda sig från förföljelser.

Men 2011, i samband med en blodig attack mot Ashura-sorgceremoni, mördades 56 hazarer i Kabul. Sedan dess har de våldsamma attackerna mot folkgruppen eskalerat. Attackerna motiveras i regel av den växande shia-fientliga retorik som talibaner och deras pakistanska allierade driver på. Kidnappning av hazarerna på bussresan är en av de senaste organiserade attackerna och de förekommer allt oftare.

Hazarer flyr

Konsekvensen är att allt fler hazarer nu flyr landet undan våldsamma attacker och förföljelser.

”Historiskt har vi kämpat för att bli accepterade som medborgare”, säger Hayatullah Meheryar, 30, en hazaraktivist till Washington Post den 9 april, då en buss med hazarer passagerare kidnappades. ”Men nu visar dessa övergrepp att de vill hindra utvecklingen som vi har åstadkommit under de senaste 13 åren”, tillade han. Minst ett halvt dussin liknande incidenter med masskidnappningar har rapporterats enbart i år.

Till Feministiskt perspektiv säger Salim Hazara, en vänsterorienterad hazar:

– Hazarer flyr. Det är inte bara den försämrade säkerheten som driver dem på flykt från landet, flykten beror även på rädslan för framtiden och talibanernas eventuella återvändande.
Nu när talibaner och Daesh/IS vinner mark genom att intensifiera de etniska konflikterna, har Europa bestämt sig för att stänga sina gränser för afghaner, genom att deklarera Afghanistan en låg-intensiv konfliktzon.