När utmattningen tar vid, och den som vanligtvis är duktig inte längre klarar att prestera, sker en kollision med en verklighet som tidigare dolts i färden framåt. Världen var begriplig när den rörde på sig. Men plötsligt står den still.

Det är ett möte i ömsesidig förvirring. Hon förstår inte längre världen och världen förstår inte längre henne. Den roll som hon så omsorgsfullt behärskat visar sig endast vara en roll. Och utanför den rollen finns ingenting annat. Inget ”riktigt jag” att upptäcka och förvalta. Det som var ”jag” försvann i den stund hon klev in i utmattningen.

Hon träffar en psykolog. Psykologen vill få henne att förstå att hon har en agens och kan, genom att ta rätt beslut, bryta de beteenden som försatt henne i den nuvarande situationen. Psykologen gör pilar på whiteboarden mellan orden lust och aktivitet och stimulans. Hen stryker ogillande över ordet passivitet.

– Om du inte kan göra bra saker för dig själv, och bryta dina negativa mönster, kan jag inte hjälpa dig, säger psykologen.

Satt ur spel

Men den före detta duktiga är inte hos psykolog för att göra bra saker för sig själv. Hon är där för att den aldrig tidigare ifrågasatta dynamiken mellan henne och omgivningen är satt ur spel. Omgivningen kompenserar inte för hennes bortfall av prestation. I stället tittar den på henne, misstänksamt, dröjande. Hon fungerade ju nyss, tänker den.

Psykologen skyller hennes utmattning på felaktiga val. Du har makten över ditt liv, säger hen. Men den före detta duktiga har ingen makt. Hennes maktfaktor var prestation, nu är hon utfattig. Hon har inte ens ekonomisk försörjning. Hennes tidigare fastlagda roll att tänka, göra, få gjort – den saknar en naturlig ersättare.

”Vad är det du vill att vi ska göra för dig”, undrar omgivningen lite tvekande. Hon vet inte. Hon brukade göra allt själv.

Det tycks smärta lika mycket för omgivningen som för henne själv att omdefiniera relationen dem emellan. Så omgivningen prövar henne fortfarande. Den fortsätter att försöka röra sig kring henne som den alltid har gjort. Kanske är det i hopp om att det ska få henne att börja fungera igen? Hon undrar, är det av kärlek eller slentrian?

Det självförakt som den duktiga flickan tidigare förvaltade genom att röra sig framåt, det står hon nu mitt upp i. Varje olöst uppgift blir ytterligare ett exempel på hur hon, enligt sina och omgivningens premisser, är oduglig. Tidigare kunde hon definiera sig i relation till självföraktet – som en lojal följeslagare som såg till att hon fick gjort det som skulle göras. Nu är den följeslagaren inte längre utanför kroppen. Hon kan inte längre separera sig från den.

”Duktig flicka” och patriarkatet

Det tycks som om hennes lott att prestera är mycket djupt rotad. Hennes ”jag” skapas inte inifrån utan i samspelet med världen som tittar på henne. Om hon någonsin trodde att hennes duktighet var resultatet av medvetna val, så vet hon nu bättre. För hon kan inte välja att sluta vara duktig. Det tolererar inte omgivningen. Hon påminns om att individer är produkter av sina sammanhang. Förändring sker på nåder av det sammanhanget.

Hon frågar sig: Vad blir det av en duktig flicka i ett patriarkalt och kapitalistisk system om hon inte längre gör nytta? I ett system som menar att kvinnor och flickor förtjänar sitt värde genom prestation och ytlighet. I ett samhällsklimat som föraktar och misstänkliggör sjuka och svaga?

Tid för tröst

Psykologen menar att den duktiga flickan aktivt ska ”göra” sig ur utmattningen. Men den före detta duktiga kan inte tänka klart. Hennes förmåga att fokusera har upphört. De idéer och lösningar som förr kom till henne med lätthet känns inte längre naturliga. Hon stretar emot. Hon vill inte prestera sig ur den uppkomna krisen. Hon vill sluta att prestera och ändå vara tillräcklig. Hon vill ha ett värde oavsett. I det allra enklaste vill hon ha tröst. Men det finns inte tid för tröst och självömkan. Det finns ingen plats för förbrukad duktighet. Psykologen är rastlös.