Tre kamouflageklädda kvinnor skramlar taktfast med sina köksredskap. De skanderar slagord för mat, rättvisa och fred – kompromisslöst, militant och rättframt. I Angelia Bravos verk för Venedigbiennalen 2015 blandas dödligt allvar med livsnödvändig humor och framtidshopp.
Angelia Bravos verk i den venezuelanska paviljongen skiljer sig därmed markant från dystopierna som dominerar årets huvudutställning, med nigeriansk-amerikanske Okwui Enwesor som huvudkommissarie. Han är den förste afrikanske kommissarien någonsin för biennalen som återkommit vartannat år sedan 1895 och som fortfarande rankas som den viktigaste konstutställningen i världen.
Angelia Bravo blandar friskt olika matcho- och kvinnomyter i sina verk. Foto: Venedigbiennalen.
Förväntningarna på årets utställning har kanske därför varit orättvist stora. Skulle Enwesor åter lyckas skaka konstvärlden i sina grundvalar? Det är ju inte minst tack vare honom som den vita, västerländska hegemonin bröts i början av 2000-talet, och konstnärer från alla världsdelar i dag har blivit en självklar del av den internationella marknaden. Den kommersiella såväl som den institutionella.
Men några omvälvande grepp tas inte med All the worlds futures. I stället återspeglar Enwesors biennal det rådande världsläget av krig, ekonomisk kris, rasism och flyktingmigration. Som sagt, en dyster tillställning. De valda verken bildar sammantagna i förstone en uppgiven framtid av ruiner, mörker och misär. Men småningom framträder under ytan också en maning till fred och framtidsbygge, manifesterad genom exempelvis irakiske Hiwa K:s The Bell. Verket är en klocka, framställd av smält vapenskrot från över trettio länder. Men den går inte att ringa i. Placerad på golvet, står den alldeles stum. Klockans berättelse hörs i stället genom den tvåkanaliga videoinstallation som tillhör verket. En dokumentation, dels av insamlingen och bearbetningen av skrotet som i sin helhet skett i Iraq, dels av människors berättelser om kriget från de platser där skrotet samlats in.
Hiwa K:s The Bell förvandlar destruktivitet till kreativitet. Foto: Venedigbiennalen.
Manliga konstnärskap dominerar utställningen, även om antalet kvinnliga konstnärer denna gång är fler än vid Enwesors omsusade Documenta 2002, då de uppgick till knappt 20 procent. Ett fåtal av dem ägnas hela rum, bland dem svenska Petra Bauer som i sin konst länge talat med medvetet feministisk röst. I Venedig utvecklar hon installationen Ämne: Vad kvinnor vilja!, ett verk skapat för Malmö konstmuseers utställning En egen röst förra året. Grundmaterial är affischer ur Arbetarrörelsens arkiv som berättar historien om hur Kata Dahlström, Hilma Hofstedt och Anna Sterky med flera reformivrare reste runt i Sverige för att organisera landets kvinnor. Fokus på de möjligheter till förändring som finns i affischernas budskap accentueras ytterligare i verkets utvecklade form, En morgonbris. Titeln har inspirerats av den socialdemokratiska kvinnorörelsens egen tidning Morgonbris, och på utställningen visas foton som tidningen publicerade från kvinnoklubbarnas möten över hela landet. Bilderna hör till de första i Sverige där kvinnor i grupp framställer sig som kollektiva politiska subjekt.
Svenska Petra Bauer manar till feministisk kamp med sitt verk En morgonbris. Foto: Lena From.
Vid sidan av huvudutställningen, geografiskt fördelad mellan stadsparken och den venezianska flottans gamla varvsområde, deltar ett 60-tal nationer med egna utställningar spridda över hela stan. Här finns fler kvinnliga konstnärskap än i huvudutställningen. Till de roligaste att upptäcka hör Irina Nakhova som ägnas hela Rysslands paviljong – som första kvinna någonsin. Hon var under Sovjettiden enda kvinna bland de så kallade Moskva-konceptualisterna. I avsaknad av gallerier och institutioner som ville visa deras konst, arbetade de i stort sett utan publik hemma i sina bostäder. Situationen har fått förklara den i väst mest kände medlemmen Ilya Kabakovs totalinstallationer. Nakhovas utställning visar att hon, om inte föregrep, så åtminstone var samtida med denne om konceptet.
På stan finns också fler konstnärskap som lyfter lhbtq-frågor. Jaanus Samma går i Estlands paviljong rakt på sak i sin installation Not Suitable For Work: A Chairman’s tale. Genom bild, text, film, objekt och opera berättar han den verklighetsbaserade historien om kolschosledaren Juhan Ojaste (1921–1990). Denne fick sparken och fängelsestraff då han avslöjades som homosexuell. Som frigiven hänvisades han till lågstatusjobb. Men i gayrörelsen blev han snabbt beryktad och åtnjuter ännu ett kvartssekel senare hög status.
Konstnären säger sig uttryckligen vilja uppmärksamma överlevnadsstrategier för av samhället underordnade grupper, i synnerhet lhbtq. Samtidigt belyser verket hela den komplexitet som ryms inom begreppen ”ond” och ”god”. Kolschosledare i Stalins Sovjet var maktutövare i högsta grad, inte minst vad gällde ideologisk kontroll över arbetskraften.
Christodoulos Panayiotou, visad på Moderna Museet i Stockholm förra året, kontrasterar i Cyperns paviljong lika subtilt som poetiskt då han för tre blyinfattade fönster låtit producera glas i muransk 1400-talstradition, rulli. Glasens färg är rosa, turkos och indigo, det vill säga originalfärger som tidigt rationaliserades bort ur regnbågsfanan för att förenkla och effektivisera kommersiell produktion. Inte minst på en biennal som denna en påminnelse om, och uppmaning till, ännu rikare mångfald.
