Tracey Rose har varit upprorisk och enligt egen utsago fått be många människor att ”dra åt helvete” genom åren. Med sina gränsöverskridande verk uppmuntrar den sydafrikanska konstnären till reflektion över de politiska och ekonomiska ojämlikheterna i världen. Här samtalar hon med Christin Sandberg om vad som driver henne.
– Jag tror att konsten kan förändra världen som en positiv sorts kraft.
Så inleder den sydafrikanska konstnären Tracey Rose vårt samtal när jag ber henne beskriva sin konst, men säger i samma mening att just i det här ögonblicket kan hon inte tro på det.
– Det finns dock alltid en ideologi bakom, men manifestationerna för den flukturerar. Roten/kärnan är alltid densamma – att konst kan förändra världen. Det är så hårt inpräntat i mig att även om jag inte tror att det fortfarande existerar så finns det där, säger hon.
Tracey Roses verk spänner över performance, installation, video och fotografi och brukar beskrivas som medier genom vilka betraktaren uppmuntras att reflektera över de politiska och ekonomiska ojämlikheterna i världen och samtidigt ta itu med teman som identitet, kön, etnicitet, religion och segregation i sin komplexitet och bräcklighet.
– Jag är övermättad på alla åsikter om mig och vem jag är och vill bara gå vidare. Jag har redan utvecklats bortom ”ras- och klassgrejen”, säger hon.
Rose ser på konstnärer som några som kanaliserar information och gör förutsägelser – ger mat och frukt för framtiden. Just nu befinner hon sig i en fas där hon försöker komma tillrätta med vad detta innebär för henne.
– Ras står inte längre i fokus för mitt arbete, vilket nu är inriktat på att undersöka det transcendentala och hur du kan växa bortom kroppen.
Karriär med kickstart
Tracey Rose fick en kickstart i karriären. Hennes konststudier på Witwatersrand-universitetet i Johannesburg sammanföll med apartheidregimens fall i Sydafrika och valet av Nelson Mandela som president 1994.
– När jag började göra konst var det i en period av radikal förändring, säger hon.
New York Times skriver att år 1997 upptäckte New Yorks konstvärld Sydafrika: ”Kuratorer, musikdirektörer och konsthandlare övergav stan för att ta sig till den andra Johannesburg Biennalen”.
Rose hade precis tagit sin konstexamen och den då mycket inflytelserika Linda Givon, ägare av the Goodman Gallery i Johannesburg, hade tagit henne under sina vingar. Rose deltagande på biennalen blev startskottet för en fenomenal och radikal internationell karriär.
I och med att de ekonomiska sanktionerna hade hävts mot landet kunde hon och flera andra sydafrikanska konstnärer fritt börja delta i utställningar och på konstmässor både i Europa och USA.
Under sina studier hade Rose, som beskriver sig som ”mixed”, det vill säga med blandat ursprung, inte introducerats till en enda svart konstnär. Men helt plötsligt kom postkoloniala teoretiker och akademiker i massor till Sydafrika och en helt ny värld öppnades upp.
– Jag hade ingen aning om att det fanns människor över hela världen som är färgade och som gör konst, säger hon.
Hon beskriver det som en upptäckt av vilket bedrägeri apartheid var, så extremt att den helt utplånade den ursprungliga självkänslan och ersatte den med den falska genomskinliga versionen av slav – vad du bör vara i ett system med vit överhöghet.
Konsten blev hennes vapen, säger Rose när hon beskriver den första tiden.
Vita människors lyx
År 2007 bjöds Tracey Rose in till invigningen av Elisabeth A Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum – en inbjudan både Sackler och den vita konsteliten bittert fick ångra (eller kanske inte om det kunde användas i reklamsyfte). I stället för att hålla ett – som alla förväntade sig – akademiskt tal gav Rose en knappt tio minuter lång performance, ”The Cunt Show” som var en riktig käftsmäll på samma grupp som bjudit in henne och omedelbart ledde till att många dörrar till respekterade New York-gallerier stängdes.
Om denna ”monologdialog” ”som kritiskt adresserar nordamerikansk konstfeminism” skriver Anna Rådström, lektor i konstvetenskap vid Umeå universitet, i senaste numret av Tidskrift för genusvetenskap.
Kritiken handlar bland annat om att utställningen, enligt monologdialogen, liknar en överfylld och illa byggd marknadsplats där frånvaron av icke-vita konstnärer är häpnadsväckande. ”Her mother tongue was cut out before she could speak. So why does she need a freedom to speak if she will not speak properly?” är bara ett av många träffsäkra citat som monologdialogen innehåller.
Rose berättar att de inbjudna fick resa och hotell av arrangörerna, men att ingen frukost – i en av världens dyraste städer – serverades på hotellet. Inte heller utgick någon betalning för att delta, men efter protester fick hon ersättning ”säkert i ett försök att tysta mig”.
Tracey Rose har genom åren bett många människor ”dra åt helvete” rent bokstavligt.
– Det var möjligt tack vare att jag hade två av konstvärldens främsta gallerister, Christian Haye som drev The Project i New York och Linda Givon, bakom mig, säger hon.
Tillbaka till barndomskvarteren
Efter att ha sprungit runt jorden med två resväskor, gjort konst och skrikit på världen i nästan tjugo år var hon helt utbränd – en förändring var på många sätt nödvändig.
Som nybliven mamma gick hon igenom en uppslitande skilsmässa och bestämde sig för att lämna Johannesburg och flytta hem till sina barndomskvarter i utkanten av Durban. Där har hon mormor, kusiner och fastrar runt hörnet. Just den känslan av gemenskap, som hon själv växte upp i, vill hon även ge sin son.
Föräldrarna var aktiva i fackföreningsrörelsen och nu vill hon också ge tillbaka till det område hon växte upp och numera bor i. Målet är att starta en lokal konstutbildning.
– Ett av mina bästa verk någonsin var en muralmålning på en grundskola, som inte ens hade skolgård, i Kamerun, säger hon.
Den föreställde en djungelscen med utrotningshotade regionala urplantor och användes direkt i undervisningen med barnen.
– Det var verkligen ett riktigt jobb, omedelbart och med omedelbara resultat. Dessutom utanför institutioner och rymliga vita utrymmen. Är inte det precis vad konst handlar om eller i alla fall borde handla om? säger hon.
Samtidigt säger hon sig numera alltid tacka ja till att ställa ut på de flesta ställen, för att hon tycker att hennes konst ska spridas. Ändå, konstaterar hon, kan hon inte som ensamstående mamma försörja sig på sin profession.
Tracey Rose säger sig visserligen ha gått ifrån att undersöka ras, klass och maktstrukturer men det finns ständigt ett större perspektiv närvarande. Om rasismen säger hon att den är en tolkning.
– Majoriteten av människorna på planeten är bruna och svarta, men befinner sig ändå längst ned. Samtidigt är även vita människor kanonmat för den som har finansiell makt, konstaterar Rose.
Hon menar att så länge vi håller på att slåss med varandra distraheras vi från det som verkligen står på spel och det är att vi alla är slavar inför de som har ekonomisk makt. En global slavhandel som nyttjar det faktum att vi tillåter oss delas upp i grupper, i vi och dom.
Hon menar att vi inte kommer finna lycka på den här planeten.
– Det finns folk som ställer de rätta frågorna, men för en revolution krävs att alla förstår att vi sitter i samma ”skitbåt tillsammans”, menar Rose.