Vi ser med stort allvar på att Sveriges radio (SR) nonchalerar vår kritik och försöker förklara för oss som reagerat på Lotten Collins krönika vad som är sakligt. Det gäller inte bara vår kritik; se ETC från den 19 maj, där 50 kvinnor skriver under ett protestbrev.
Vi har inte missförstått, och behöver därför inte informeras och utbildas om korrespondentens roll i en utrikeskrönika, eller vad krönikan innebär som genre. Egna erfarenheter i all ära, men det är faktiskt en metodologisk utmaning att använda sig av ”egna erfarenheter” i texter, vilket varit en central debatt, inte minst inom det journalistiska fältet. Dessa debatter och samtal verkar dock Lotten Collin ha missat, när hennes egen upplevelse förvandlas till en generalisering över genusrelationer och synen på moderskapet på en hel kontinent.
Collins uppdrag för public service kan rimligtvis inte vara att skildra sitt eget liv, utan antagligen att skildra ett specifikt fenomen och ge fenomenet journalistisk relevans genom alltifrån en kärlekshistoria till en revolution. Vad ”folk” på gatan säger till henne om hennes moderskap är enbart relevant om läsaren får veta sammanhanget; vilka människor, journalistens egen position bland mycket annat. Med andra ord kan bra journalistik grundas i egna upplevelser för att fånga samtiden, men Collin gör motsatsen. Hennes krönika kan skrivas in i en kolonial tradition där den andra enbart finns för att bekräfta självets narcissistiska föreställningar, inte minst om de andras kultur. Blindheten för sin egen roll och hur man själv uppfattas och bemöts utifrån en position av vit från det globala nord är en av den koloniala strukturens mekanismer.
Nej, vi har inte missförstått. Vi är helt enkelt oeniga. Vi tycker olika och är, sanningen att säga, lite trötta på den ytlighet, ignorans och arrogans genom vilken komplexa fenomen såsom politisering av moderskap i syd förmedlas av journalister från det globala nord.
Public service ska vara ”radio och tv för alla”. När SR inte kan leva upp till detta mål undrar vi vad public service har för underlig föreställning om publikens förväntningar? Vi antar och hoppas att SR och public service inte bedömer det som oproblematiskt att använda de begränsade resurser som går till att rapportera från Latinamerika, till att förmedla information om korrespondentens privata liv och samtidigt reproducera koloniala maktförhållanden.
Vi är förresten inte heller överens om att public services ”bevakning av Latinamerika är omfattande och mångfacetterad”. Den följer snarare på ett trögt och tråkigt sätt EU:s rådande nyliberala ideologiska agenda när det gäller utvecklingen på kontinenten. Det är kanske mångfalden av politiska visioner och strategier (eller SR:s brist på bevakning av dessa) som i skuggan av Eduardo Galeanos död, gör Latinamerika lite speciellt just nu. Det går säkert att spegla genom egna erfarenheter, och vi väntar med spänning på detta.
Carmen Blanco Valer, Irene Molina och Diana Mulinari
