”Politiker måste ta ansvar. Polisen måste ta ansvar. Vi måste ta ansvar. Vi måste vara medmänskliga. Vi måste hindra historien från att återupprepa sig. Vi kan det, tillsammans kan vi vända den hatiska utvecklingen, men då kan vi inte låtsas att den terrorism som vi upplever i dag inte är högerextrem.” Det skriver Alle Eriksson med anledning av de asylboenden som satts i brand under året.
Hittills i år har ett tiotal asylboenden eldhärjats. I natt brann det i Munkedal. Ett tiotal asylboenden med det gemensamt att de var eller skulle bli tillfälliga boendelösningar för människor på flykt. Människor på flykt från en verklighet så brutal att vi, i vårt kollektiva svensk-minne inte ens kan föreställa oss det.
En borgmästarkandidat i Tyskland blir knivhuggen i halsen. En borgmästarkandidat som hjälpt människor på flykt delar ut rosor på ett torg som en del av en pågående kampanj. Där blir hon knivhuggen i halsen av en gärningsman som gör det av rasistiska motiv.
Rasistiska motiv återkommer också när en grupp unga, vita män ställer sig framför den plats vid centralstationen i Stockholm där volontärorganisationen Refugees welcome distribuerar mat, skjuts och någon som lyssnar. Lyssna får de nu göra till ramsor om att människor på flykt ska åka hem, att de vita unga männen inte vill ha dem där och att vi inte har råd.
Råden verkar säljas till högstbjudande nu. Så väl Kristdemokraternas riksting som Moderaternas stämma har visat var de står med beslut om tillfälliga uppehållstillstånd för de som lämnat sönderbombade städer och kvar finns minnet av ett tal om öppna hjärtan. Hjärtan som klappar hos KD:s väljare ute i landet och de frågar sig hur en politik om stängda gränser speglar deras kristna tro. Tronar vi verkligen på minnen från fornstora dar eller har vi helt enkelt glömt var vi kom ifrån? Kommer Socialdemokraterna ihåg var de kommer ifrån?
Frånfället var stort när över en miljon svenskar emigrerade Sverige för att nöden var så stor, svälten var så reell och fattigdomen gjorde det nästintill omöjligt att överleva.
Överlevare anländer europeiska stränder och vissa länder svarar med att beskjuta dem. De som inte överlever spolas upp på en strand där deras små, blå skor lyser mot den vita sanden samtidigt som vågorna obönhörligen sköljer över deras små kroppar, igen och igen.
Slutligen ännu en middag, ännu ett samtal om hur ett parti i vår riksdag verkar kopiera politiken från det parti som skapade förintelse. Förintelsen kunde hända en gång, aldrig mer säger min bordsgranne. Jag tittar på honom och svarar: Det är upp till oss.
Det är upp till oss, oavsett var vi står på den politiska skalan att se till att det aldrig händer igen. Det är upp till oss att tala om för de vi har röstat på som våra politiska företrädare att vi inte tolererar samröre, samarbeten, samverkan med det parti i riksdagen som för en fascistisk politik.
Politik är det vi gör i våra dagliga samtal. Samtalen som böljar vid fikabord och i kommentarsfält. Kommentarsfältens krigare bryr sig inte om sanningar. Sanningar ska vi ändå leverera i parti och minut varje gång vi får en chans. Chansa inte längre på att tro att den här hat-epidemin går över av sig självt.
Politiker måste ta ansvar. Polisen måste ta ansvar. Vi måste ta ansvar. Vi måste vara medmänskliga. Vi måste hindra historien från att återupprepa sig. Vi kan det, tillsammans kan vi vända den hatiska utvecklingen, men då kan vi inte låtsas att den terrorism som vi upplever i dag inte är högerextrem. Att den inte ingår i ett tidigare upprepat mönster med åsiktsregistrering, nedbrända asylboenden och parlamentarisk hatretorik.
Politik är vad vi gör den till och det är dags att vi börjar ta ansvar. Ansvar för varandra, tillsammans.
