”I en jämställdhets- och lönesatsning på 70 miljoner kronor tar Stockholms stad ett första steg för att utjämna de osakliga skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner. Men vi vet att vi har långt kvar att gå.” Clara Lindblom, äldre- och personalborgarråd i Stockholms stad, presenterar dagens satsning och utmanar feminister i andra kommuner och landsting att också utmana den starkt diskriminerande lönestrukturen.
Genom årtionden har feminister krävt lika lön för lika arbete. I dag är vi långt ifrån vårt mål. Löneskillnaderna är fortfarande mycket stora och i den här takten beräknas det ta över hundra år innan löneskillnaderna är utraderade. Vi tänker inte vänta så länge.
Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad har höga ambitioner på jämställdhetsområdet och genusperspektivet ska genomsyra lönepolitiken. En lönekartläggning kommer att genomföras årligen för att säkerställa att osakliga löneskillnader på grund av kön inte förekommer.
Tyvärr vet vi redan att lönerna i Stockholm inte är jämlika. Därför behövs starka åtgärder. I en jämställdhets- och lönesatsning på 70 miljoner kronor tar Stockholms stad ett första steg för att utjämna de osakliga skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner. Men vi vet att vi har långt kvar att gå.
För att uppnå jämställda löner behövs det krafttag på flera håll. Stockholms stad, som är en av Sveriges största arbetsgivare, kan bland annat genom riktade satsningar minska skillnaderna. Målet är att bryta med en segregerad arbetsmarknad där branscher med övervikt kvinnliga anställda ständigt värderas lägre än branscher som domineras av män. En feministisk lönepolitik ser strukturerna, och agerar.
Vi ser tydligt vilka yrken som är nedvärderade. I dag finns de lägsta lönerna i Stockholm inom Kommunals avtalsområde. Där finns barnskötare, vårdbiträden, undersköterskor och andra som har några av kommunens tyngsta arbeten men som inte värderas därefter. Många jobbar dessutom deltid och har otrygga anställningar vilket spär på inkomstskillnaderna ännu mer. En låg pension är sedan vad som väntar efter ett hårt arbetsliv.
Vi kan inte lita på att ojämställdheten på något plan i samhället kommer att lösa sig på egen hand och det gäller inte minst lönerna. Vi utmanar trots allt en stark struktur.
Det måste finnas en vilja att prioritera och satsa pengar för att komma till rätta med problemen. Vi feminister som i dag sitter ute i kommuner och landsting måste visa att vi menar allvar.
