31 oktober 2015 var inte bara John Keats 120-årsdag och 137-årsjubileet för Eldkvarnsbranden; det var även datumet för STHLM Wrestlings gala There Will Be Blood IV. Halloween och Día de Muertos till ära var Göta Källare pyntad med artificiell spindelväv och violetta piprensarspindlar. Kvällens kamouflagekostymerade konferencier var Melodifestivalen- och Körslaget-stjärnan Rigo Pencheff.

Begynnelsebataljen stod mellan boucaniern (Vilda) Van West (-man) och den norska ynglingen Espen Olsen. Den senare marscherade in bärandes den norska flaggan samt ackompanjerad av barnvisan Jeg snører min sekk. Han anmodade den ”forpulte” publiken att visa högaktning för ”verdens beste land”. När det inte gick hävdade mesostliebhabern att han skulle idka älskog med våra mödrar.

Matchen blev knappt någon match per se. Den gracila efeben valde bort West till förmån för att klampa runt i lokalen och skandera sitt fäderneslands namn. När kofösaren fick fatt Olsen i en pin föreföll segern vara given. Ohyggligt nog kom då quislingen PT i ett bakhållsanfall. West besegrades skymfligt. Som hämnd fällde han den nybildade tandemen med en dubbel clothesline och reste vinnarens flagga mellan densammas smäckra norska skinkor.

– Vi meddelar att vi har kommit till match nummer två, förkunnade Rigo.

– Duh, fnös Feministiskt Perspektivs utsända ljudligt.

Återupplevde tungkyss

Sagda holmgång var paneuropeisk – ett austro-manxiskt tagteam mötte ett fenno-polskt dito. Det förra bestod av iltåget från helvetet Steinbolt och rojalisten Marcus of Man. Det motstående utgjordes av publikfavoriten Stanislaw van Dobroniak och Valentine, ”the spray-tanned, pink-clad douchebag”. Konferenciern presenterade den sistnämnda som finsk trots att han är finlandssvensk, vilket är något annat.

Den babyrosakläddas slipprigt inbjudande kråmande spred en olustig känsla i tribunen. Avståndstagande från homosexualitet är fundamentalt för hegemonisk maskulinitet. Manlig femininitet är en negation av fribrottningens hypermaskulinitet. Manxen och polacken var först ut.

– Du har det här, min polska gulleplutt, sa Valentine i ett försök att uppmuntra.

Kommentaren hade rakt motsatt verkan. Gulleplutten blev disträ och påtagligt illa till mods. Sannolikt återupplevde han Fenix Muertes tungkyss för fem år sedan, den som hade resulterat i inreseförbud i Polen samt Muertes mystiska försvinnande. Marcus hamnade sålunda i överläge, men taggade raskt in österrikaren i irritation. Finlandssvensken gick ned på alla fyra och skakade frivolt på trikån som för att penetreras i coitus more ferarum. Steinbolt reagerade med en försmådd älskares bitterhet. Plumpa famn- och stryptag följde.

Mötte ex-bästis

Paren taggade in varandra i korta intervaller. Hand i hand drämde den fenno-polska duon österrikaren över repet ned på mig. När Marcus pucklade på Stanislaw med knytnävarna protesterade finländaren att det var regelvidrigt. Huruvida han ljög eller misstog sig var oklart. När Steinbolt knuffade omkull polacken råkade densamma armbåga sin partner. Valentine blev då så stött att han övergav Stanislaw när han behövde honom som mest. Två mot en pinnade sig den austro-manxiska duon lätt till vinst.

Ett batteri av stiliserade matchtyper följde; Redline Robin skulle tampas mot sin ex-bästis Timmy Force i en Grudge-match. Fast den förra hade identitetskorrigerat och blonderat sig till det nya aliaset J.O. Hansen. Timmy var så revanschlysten att han flög på svikaren innan klockan hade klämtat. Hansen använde sig huvudsakligen av örfilar. Övergången till den mörka sidan verkade inte vara särskilt motiverande.

Den denimklädda protagonisten dundrade fram som en ångvält. När antagonisten hade tryckts in mot sin egen vapenfällstol påstod han sig ha för ont i armen för att fortsätta. Något som motbevisades av att han därpå drog av sig armbågsskyddet och utförde en vinnande schoolboy pinfall.

– Din djävul, röt förloraren. Det är inte slut än! Vågar du gå en match till, va? Var det här allt du hade? Nästa show, här på Göta Källare, ska jag gå en match till! Jag ser att du gillar vapen. Det gör jag också. Vad sägs om lite mer vapen? Vad sägs om lite stolar, bord, vad fan, stegar!? Vi ses nästa show!

Konfiskerade träpåk

Så var det dags för andra slaget i agraren Alexander (TNT) Bäcks frihetskrig mot presidenten och vicepresidenten. En Casket-match mot den demoniska Döden för att vara exakt. Bäck hade förädlat sin apparition från utsmetad aska till rödvit kabukisminkning med matchande linne. Mina bänkgrannar undrade vem fan Alexander Bäck var och vad fan densamma hade slutat kalla sig TNT för.

– Han frigör sig från Messiahs fallogocentrism, förklarade undertecknad.

– Och målar sig i ansiktet? Logiskt, skrockade min bänkkavaljer.

Kraklet var rätt jämnt. Face- och heeluppdelningen var omisskännlig. Båda kontrahenter åkte in och ut ur den karmosinsammetsklädda likkistan mellan varven av kvart-, halv-, trekvarts- och dubbelnelsons. När heelen fick överhanden halade han fram sin taggtrådsförsedda träpåk och skenade mot facet. Uppsalaiten var så pass sporrad av sin frihetslängtan att han helt sonika konfiskerade tillhygget och gisslade de sataniska ryggvalkarna därmed.

Omsider blev demonen liggande i likkistan och Bäck stående upphöjd på en högtalare vid sagda kistas fotända. Då smög vicegubernatrix Anita Christensen fram bakifrån och knuffade omkull honom rakt på Döden. Hon fällde igen kistlocket och satte sig triumfatoriskt leende på de levande begravda kombattanterna. Ingen vann.

Anklagades för pyjamasbärande

Enligt uråldrig sed äntrade den personliga torteraren PT podiet för en ”invitational”. Han började med att klargöra att det självförsvar Van West hade utövat mot honom var att klassa som ett övergrepp. Invitationen antogs av det lovecraftianska vidundret The Great Kaiju.

– Hata PT, intonerade halva auditoriet.

– Älska PT, responderade den andra halvan.

Det blev mest armlocks i diverse versioner. Halva publiken skyllde den misogyna tränaren för fetma. Andra halvan skyllde den malakologiska utmanaren för att vara klädd i pyjamas. Trots att matchen inte var över började plötsligt Kaijus ledmotiv spelas och han korades till vinnare utan att förstå varför. Man kunde nästan tro att tumlet var uppgjort.

There Will Be Blood IV:s avslutande pièce de résistance var en ”I Quit”-match mellan trasproletären Conny Mejsel och überstekaren Ken Malmsteen. De tu har ständigt stått som motståndare till varandra och fört en oavbruten, än fördold, än öppen kamp. I matchtypen ”I Quit” vinner hen som får sin opponent att yttra det förnedrande ”Jag ger mig” i en mikrofon.

– Du borde vara van att ge upp, hade Malmsteen konstaterat tidigare i veckan. Arbetarklassen borde vara van att ge upp. Ni gör det ju varje dag då ni går till jobbet, då ni accepterar det ni utsätts för. Ni är svaga!

Häftstift i stekares ryggtavla

Göta Källares unkna luft var så förtätad av förakt och rovlust att man hade kunnat skära genom den med stilett. Hisingens Judas hade Stockholmspubliken på sin sida. Det märktes inte minst när folk räckte honom muggar med öl som vore det blåbärssoppa och kållen Vasaloppsåkare. Vart än slagskämparna släpade varandra hängde domaren efter med mikrofonen i högsta hugg, beredd att motta en kapitulation.

Malmsteens fästmö följde efter till en början, men drog sig tillbaka när Mejsel använde hennes fästman till att dänga omkull henne. Bardaleken rörde sig in i merchandisebåset. Åskådare klagade på den skymda sikten. Den odräglige mannen från Vasastan återvände till prosceniet och tog fram en soptunna. Densamma flög fram och tillbaka mellan fribrottarna och färgades röd av bådas svettblandade blod.

Kredensbordet från Malmsteens och vicepresidentens avbrutna bröllop drogs ut. Den avbrutna brudgummen strösslade det med häftstift. Koppartjuven förutsåg nästa steg och kullkastade Malmsteen på hans egna redskap. Som om inte det vore nog letade Mejsel reda på en kedja, som han drog åt som exekutionssnara kring parvenyns hals.

– Ger du dig? Frågade domaren.

– Nä-äh, kraxade Malmsteen och knyckte på huvudet så att göteborgaren stöttes till av mikrofonen och tappade stryptaget.

Vid det här laget var stekarens redan sargade ryggtavla full med häftstift. Han gav sin motståndare en dos av hans egen medicin genom att strangulera honom med en golfklubba.

– Ger du dig? frågade domaren.

– Din djävla pessråtta, väste Mejsel och pucklade sig fri.

Stekaren utrustade sig med ett par handbojor, varmed han kedjade fast proletären i ringrepet. Mejsel sönderslet repet och återupptog kedjestrypningen.

– Jag ger mig, dödsrosslade Malmsteen.

Galan utmynnade i en bloddrypande backanal med glädjetjut och våldsbejakande segerdanser. Ett utomordentligt storartat, fastän hemskt skådespel till Santa Muertes ära.