”Ska vi kunna lämna den av tradition patriarkalt organiserade arbetsmarknaden måste vi förstå att den maktanalys som finns i den antirasistiska feminismen behöver befrukta det kommande förändringsarbetet.” Det skriver Feministiskt initiativs Stina Svensson och Gudrun Schyman med anledning av 1 maj.
I dag är det första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Historiskt har arbetarrörelsen dominerats av män. Mannen arbetade mot betalning utanför hemmet, kvinnan arbetade utan betalning inne i hemmet. En klassisk patriarkal arbetsfördelning som helt eller delvis fortfarande lever kvar i stora delar av världen.
Här, i vår del av världen, håller mönstren på att brytas. Kvinnor arbetar mer och mer utanför hemmet. I Sverige arbetar lika många kvinnor som män utanför hemmet. Men villkoren ser väldigt olika ut. Män arbetar heltid och har oftast en lön som det går att leva på. Kvinnor arbetar deltid och har ofta en lön som det inte går att leva på. Föreställningen om att mannen är familjeförsörjare och att kvinnan ”bara” drygar ut hushållskassan med lite extra-jobb, lever fortfarande kvar. Inte öppet men i de underliggande värderingar som styr löner och anställningsavtal på den kvinnokodade arbetsmarknaden.
Hur ska vi annars förstå den vardag som upprätthåller idén om att industrin alltid ska vara löneledande och sätta agendan för resten av arbetsmarknaden? Och hur ska vi tolka det faktum att en kvinna som arbetar heltid under ett arbetsliv, får 2,1 miljoner kronor mindre lön än en man? Det som blir minus 3,6 miljoner kronor om vi utgår från den faktiska arbetstiden, det vill säga från deltiden. Och hur ska vi tolka det faktum att allt fler kvinnor, tillsammans med personer som kommit sent in i arbetslivet, nu får en pension som det inte går att leva på?
Hur ska vi förstå att dessa könsbundna orättvisor tillåts pågå i decennier trots att det finns enkla politiska lösningar, till exempel en modernisering av lönebildningen med jämställda löner som mål, en individualiserad/delad föräldraförsäkring, lagstiftning som heltid, generell arbetstidsförkortning med målet 6 timmars arbetsdag/30 timmar arbetsvecka och så vidare? Hur ska vi förstå att den könssegregerade arbetsmarknaden inte nämnvärt ändrats trots att problemen diskuterats sedan 60/70-talet? Hur ska vi förstå att den jämställdhet som sägs vara en självklarhet ännu inte är en verklighet?
Det handlar om makt. Den makt som genereras utifrån en föreställning om att vi som människor är olika utifrån kön och att den olikheten också ska ge oss olika roller med olika värden. Den patriarkala maktordningen talar vi om. Eller könsmaktsordningen eller genuskontraktet, vilket en föredrar. Det handlar om makt. Om över och underordning. Precis som det handlar om makt när vi talar om arbetarrörelsens krav i förhållande till arbetsgivaren. Det handlar om makt. Det handlar om över- och underordning. Bägge dessa maktordningar – kön och klass – samverkar. Det ser vi tydligt i arbets- och lönevillkor. I skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan service som ICA och it, mellan akademiker som socionomen och ekonomen.
Kvinnor är underst i den patriarkala pyramiden på arbetsmarknaden. Men kvinnor är inte ensamma. Där finns också papperslösa. Människor som informellt anställs med långt sämre villkor, som tvingas arbeta för löner långt under avtal, utan skydd och utan rättigheter. Där är rädslan för att bli avvisad/utvisad ständigt närvarande om du inte gör som du blir tillsagd. Papperslösa kvinnor lever i en särskilt utsatt situation. Rädslan för att bli av med arbetet utnyttjas av en del brutala arbetsgivare i sexuell exploatering.
Den nya migrationspolitiken, med tillfälliga uppehållstillstånd, kommer att innebära att ännu fler kommer leva gömda och stå ännu längre bort från arbetsmarknaden. Kanske inte alltid i informella arbeten men med stor risk för sämre arbetsvillkor, dåligt arbetsmiljöskydd och sämre löner. Det är ytterligare ett skäl till varför permanenta uppehållstillstånd borde vara en självklarhet. Det handlar om människors säkerhet och skydd.
För att fånga in komplexiteten på den ”nya” arbetsmarknaden räcker det inte med den traditionella beskrivningen i ”svarta” och ”vita” jobb. Vi behöver tala om informellt och formellt arbete. Det öppnar för möjligheten att belysa villkoren också på den informella arbetsmarknad där du som anställd/inhyrd varken har rättigheter eller arbetsmiljöskydd. Där du som papperslös eller utsatt EU-medborgare kan utnyttjas kontinuerligt och brutalt.
En modern, inkluderande, arbetsmarknad kräver moderna reformer. Jämställdhet och hållbarhet går hand i hand. Arbetstidsförkortning, delat ansvar för föräldraskapet, en lönebildning som utgår från arbete/utbildning/ansvar i stället för kön, rätten till heltid, är några av de ingredienser som behövs. Att feminismen finns närvarande på 1 maj är en självklarhet. Ska vi kunna lämna den av tradition patriarkalt organiserade arbetsmarknaden måste vi förstå att den maktanalys som finns i den antirasistiska feminismen behöver befrukta det kommande förändringsarbetet.
