Den 25 november 1960, mördades i Dominikanska republiken systrarna Mirabal: Patria, Minerva och Maria Teresa. De var tre kvinnokämpar som varit engagerade i kampen mot diktatorn Trujillo. Dagen de mördades var de på väg hem efter att ha besökt fängslade släktingar och stoppades på en landsväg. De våldtogs, torterades och mördades för att sedan, tillsammans med chauffören, slängas utför ett stup för att simulera en trafikolycka. Våldsdådet mot systrarna tjänade dock för att definitivt avslöja diktaturens karaktär och bidrog till dess fall.
Denna råa verklighet som många rättviseaktivister runt om i världen är tvungna att leva med uppmärksammades under den första Feministiska träffen för Latinamerika och Karibien (EFLAC) 1981. Det var då som den dominikanska delegationen, där bland annat poeten Angela Hernandez och feministgestalten Magalys Pineda ingick, föreslog att den feministiska rörelsen skulle utse en dag för att synliggöra patriarkalt våld mot kvinnor till minne av Las Mariposas (fjärilarna) såsom systrarna Mirabal brukade kallas.
De latinamerikanska och karibiska feministerna godkände förslaget och därefter valde de att intensifiera mobiliseringsaktioner mot alla typer av våld mot kvinnor kring den 25 november. 1999 tog sig även FN an uppgiften genom en resolution som utsåg den 25 november till en dag för att uppmärksamma våldet mot kvinnor. På det sättet spreds initiativet till andra kontinenter, inklusive Europa.
Tyvärr har dock den eurocentriska historiebeskrivningen, inklusive den feministiska, sett till att Mirabalsystrarna suddats bort och därmed även synliggörandet av patriarkalt politisk våld, förutom våld i nära relationer. Något som drabbar många kvinnokämpar runt om i världen men även skymtar alltmer även bland hatbrott mot kvinno- och transaktivister, politiker och journalister i Sverige.
Att etablissemanget genom FN och andra institutioner började uppmärksamma våldet mot kvinnor var positivt och ett slags erkännande av den feministiska kampen kring denna fråga. Men tyvärr har detta även följs av att den ursprungliga anda av feministisk kampdag och mobilisering har tonats ned och så gott som försvunnit. På så sätt har dagen fått mer karaktär av stillsam minneshögtid.
Men hatbrott och feminicidios (kvinnomord) har knappast minskat eller upphört vare sig i Sverige eller runt om i världen. Så länge som våldet fortsätter borde feministrörelsen gå tillbaka till massmobilisering som metod för att uppmärksamma, fördöma och sätta stopp för patriarkalt våld. Precis som under #NiUnaMenos (inte en enda mindre) och #VivasNosQueremos (vi vill ha oss levande) massmobiliseringarna det senaste året i Argentina, Peru, Chile, Mexiko, Spanien och just nu i dagarna i Ecuador, utan att glömma den historiska generalstrejken mot våld mot kvinnor i Argentina för någon månad sedan.
Historien har visat att inga rättigheter vinns utan kamp. Det är framför allt genom rättviserörelsers mobiliseringar runt om i världen som inte minst feminismen åstadkommit landvinningar och samhällsförändringar. Därför är det dags för feminismen i Sverige att bli en mobiliserande kraft så att både den 25 november samt andra strategiskt valda dagar under året utmanar patriarkatet på gator och torg!
