Dramat hoppar mellan dialog och parallella monologer, mer likt en antik kör i samtal med sig själv än karaktärer som går att särskilja. Att lyssna är som att växla mellan sin egen andfåddhet och andras andningar, som att lyssna till ett ofött barns hjärtslag.

Att slippa se gör att inga visuella köttsliga uppenbarelser agerar filter åt orden, att orden sjunker djupare in i sinnet. Samtalen och monologerna känns som två helt olika sorters lager av ärlighet som vävs samman: den ena sortens ärlighet som bara blottlagd poesi kan uppnå; den andra sortens ärlighet som bara de naknaste samtalen kan uppnå.

Barntilltalet i den politiska poesin

Det är förvånansvärt svårt att hitta bra dramatik eller centrallyrik om den gravida erfarenheten, eller ens riktat till sina barn, speciellt i tryckt form, men några poeter berör liknande tvivel och funderingar som Athena Farrokhzad svävar efter. I Olivia Bergdahls Demo finns dikten ”En text till min son” där hon skriver ”du kommer bära generationers förtryck och överfall / för du föds in i en värld som är hård, som är kall / den kommer göra allt för att du ska bli man / och jag, jag kommer göra vad jag kan / för att du ska bli människa mer än kön”.

I Sarah Kays dikt B (If I should have a daughter) säger hon ”There is hurt, here, that cannot be fixed by band-aids or poetry, so the first time she realizes that Wonder-woman isn’t coming, I’ll make sure she knows she doesn’t have to wear the cape all by herself. Because no matter how wide you stretch your fingers, your hands will always be too small to catch all the pain you want to heal. Believe me, I’ve tried.”

Farrokhzad rör vid samma tematik, men med ytterligare intersektioner, och det känns som att Vitsvit och Trado tillsammans har varit cement och armeringsjärn för detta verk. Som att det går att se en tydlig utveckling, summering och eskalering av teman, av pusselbitarna som är Farrokhzads poetik, att de två böckerna har varit förutsättningen för detta verk, att de kulminerat här. Från flykten, via förräderiet, till föräldraskapet, och att där behöva förhålla sig till alla löften och framtider.

Arvet vi ger och har

Mest av allt väcker Brev till en krigerska alla mina ärvda trauman till liv, alla våra kollektiva dylika, allt som vi tillbringar tiotusen världsmästartimmar med att försöka tränga bort från frontallober. Hur all flykt känns som reliker och antik historia, men att den händer varje dag. När jag slår mig ner bekvämt; köper tevespelsfigurer, spetstrosor och gourmetchoklad känns det inte bara som att jag förråder min mamma, utan mina medmänniskor med.

Arvet vi ger våra barn är att de blir turister i våra hemländer: medelklassen som kan välja att lära sig sin familjs språk för att uppnå närhet eller avsäga sig den. Jag minns att jag fick översätta för mina föräldrar i grundskolan på utvecklingssamtalen, att jag inte visste vilket språk som var mitt att ärva.

Det enda jag har ärvt är halsbanden som min mormor satte samman av plastpärlor. Min mormor sa att hon svalde så många piller att i hennes mage fanns både pärlhalsband och radband, som bara gud kunde vittna om. Det känns som att jag startar en ny ätt när jag bestämmer att detta plastskrot ska banne mig bli en släktklenod. Kan vi någonsin frigöra oss från de trauman som går i arv? Ackumulerar vi bara våra förmödrars sorger, samlar på oss dem som ett sopberg, som en kollapsad stjärna, som en arvsynd vi aldrig blir fria eller rena från? Är det allt vi kan ge i arv till våra barn?

Förräderi eller förhoppningar

En av karaktärerna i Brev till en krigerska säger att det största privilegiet hen kan tänka sig är att barnet ska kunna leva sitt liv care free, att till och med kunna bli kursnolla och ändå vara älskad av sina föräldrar. Lever vi bara genom våra potentiella avkommor? Genom våra avkommors potential? Kommer vi inte kunna göra annat än avundas våra barn, kommer vi kunna göra skillnad på avundsjukan och svartsjukan, på längtansfull glädje och missunnsamhet? Är detta vår alldeles egna börda, eller är det samma börda som varje generation bär, varje generation som önskar sina barn ett bättre liv än sitt egna? Kommer vi hata våra barn? Kommer vi kunna älska de när de är trasiga? Kommer vi älska de så hårt att de blir trasiga?

Förråder vi våra föräldrar när ett hierarkisk förskjutning sker mellan generationer? När vi får mer makt än våra föräldrar haft? Över våra liv? Över världen? Varför har vi inte räddat världen än? Eller åtminstone våra föräldrar?

Min mamma var en krigerska

Hela min uppväxt har jag känt att jag knappt kan relatera till min familj som blev kvar i Chile, att jag känner skuld över att jag inte kan det, och skam för att jag inte kan ta hit dem allihop. Jag förstod att min mamma var en krigerska när vi kom till hennes svärföräldrars hem och hon drog bort lampknappen från väggen, och hon visade att ”härinne gömde vi partiets medlemsregister och patronerna”. Hon pekade på gardinerna och sa att ”de hängde vi med dynamitstubiner”. Hon pekade på rummet längst in med krubban och sa att ”där stod jag över ditt syskon när militärpolisen gjorde husrannsakan och vi hann inte gömma alla partikamraters medlemskort men soldatpojken som genomsökte rummet såg mig i ögonen och la korten under kudden i krubban och sa till de andra att det inte fanns något misstänkt i rummet”.

När vi var på kyrkogården pekade hon ut över havet av spjällsängar; gravstenar för spädbarn. Hon sa att där låg hennes syskon som dog av fattigdom och längre bort stod stenkistorna på hög: vår familjegrav. Mormor, morfar, moster, morbror, kusiner.

Farrokhzad skriver ”jag undrar vad döden innebär för den som har en grav att gå till.”

En av många berättelser från förlorarnas barn

Att tvingats på flykt är att förlora. Vi flyktingarnas barn har tvåfalt ställts utanför historieskrivningen; vi har inga böcker där vi kan lära känna oss själva, våra folk, våra länder, våra bakgrunder. Vi kan aldrig få välja helt hur vi ska relatera till vår historia, därför kan vi aldrig välja hur vi ska relatera till våra framtider.

Vi flyktingars barn är förvisade till en oral tradition och, som Farrokhzad säger, våra historier ”berättas i alltför många versioner” och vi vet inte vilken vi ska lita på.
Vi flyktingarnas barn lever redan i dystopier, kanske är det därför som vi söker oss till påhittade världar, för vi fick ingen riktig eller önskvärd i arv; kanske är det därför som vi hoppas att våra föräldrars berättelser ska bli döda sägner. Vi kompenserar för vår arvslöshet och rotlöshet i efterhand. Vi lever retroaktivt: vi är historierevisionister i våra självbiografier.

Farrokhzad har sagt att hennes redigeringsprocess består i att stryka allt som inte får henne att gråta, och hela detta drama ömmar, värker, bultar. Allt är så jävla vackert och allt är så jävla sorgligt. Flykten gör ont i oss, arvet gör ont i oss, hela Sverige gör ont i oss. Detta är bara ett av många avlatsbrev som vår generation, vi förlorarnas barn kommer att skriva, till våra mödrar och till våra barn. Ursäkter som mer liknar förbannelser.