”Under mina 23 år här i Sverige har min adoptionsorganisation aldrig någonsin hört av sig gällande mitt mående eller för att erbjuda mig möjlighet att söka upp min familj i Indien”, skriver Jyothi Swahn Bai, i ett skarpt kritiskt inlägg om hur adopterade utestängs vid beslut som rör adoption.
Hej. Jyothi heter jag, aktivist och skribent. Min passion kommer från den bakgrund jag är sprungen ur: internationellt och transrasialt adopterad, från Indien till Sverige.
Jag diskuterar detta väldigt ofta på nätet och har upptäckt att icke adopterade för det mesta inte förstår när jag beskriver hur jag och andra internationellt adopterade fråntas rättigheter.
Därför tänkte jag ge ett exempel nu i realtid: Jag fråntas rätten till rättigheter när politiker och andra instanser pratar utan att inkludera min och andra internationellt adopterades röster.
Förslaget om höjt adoptionsbidrag som kom för någon vecka sedan, är ett sådant exempel. Ett annat exempel är när vi adopterade reagerar på exkluderingen och ber om gehör för våra rättigheter – men inget händer.
Därför vill jag säga det här, som en påminnelse eftersom jag inte är den första som påtalar det: Icke adopterade, från politikern till handläggaren på Försäkringskassan, ni måste börja använda er av den intersektionella analysen och förstå att det är en oerhört rasistisk företeelse i en postkolonialistisk värld att exkludera oss adopterade i det här förslaget.
Dock är detta förslag inte förvånande. Så här har det alltid sett ut. Adoption pratas alltid över våra huvuden. Aldrig med våra huvuden. Under mina 23 år här i Sverige har min adoptionsorganisation aldrig någonsin hört av sig gällande mitt mående eller för att erbjuda mig möjlighet att söka upp min familj i Indien. Inte heller har andra instanser gjort det därför att familjepolitiken är inte reglerad på det sättet. Här generaliseras vi redan från barnsben upp till vuxen ålder och förväntas problemfritt ingå i den homogena majoriteten av Sveriges befolkning.
Sveriges feministiska och antirasistiska kamp har en tendens att säga att vi erkänner den postkoloniala innebörden av internationell och transrasial adoption, men uppvisar ändå ett återkommande behov av att etiskt försvara adoptioner ur icke adopterades perspektiv. Det höjda adoptionsbidraget väcker knappt några reaktioner förutom våra egna. Därför måste vi prata om det här förslaget på rikigt, om att det är så mycket mer än ett förslag.
Det handlar om att reproducera en struktur som tillåter vita västerländska barnlösa par att hämta bruna och svarta barn hursomhelst och där adopterade som kommer hit, i slutändan alltid står på 0. Dessutom döljer sig förslaget bakom en giftig mantel – att adoption inte ska handla om klass. Därigenom skiftas fokus från vad Sverige faktiskt behöver ta itu med: Oss internationellt och transrasialt adopterade som bor här, våra livsvillkor och rättigheter.
I det informationssamhälle vi lever i borde regeringen och Försäkringskassan ha tagit notis om vad vår grupp faktiskt utgör rent statisitiskt. Det finns en generell bild av att det går så bra för oss adopterade, men tänk om: vi lever kortare liv än icke adopterade och många gånger har vi lägre utbildning än våra adoptivföräldrar.
Är det då verkligen rimligt att vi ska stå utan rätt att söka våra rötter och en adekvat vård med kunskap om vad det gör med oss – att leva i ett samhälle som konstant säger att vi är som alla andra. Fastän vi alla egentligen vet, att så inte är fallet.
