Veckotidningens målgrupp består främst av läskunniga och utbildade kvinnor och unga i städerna. Det första numret av veckotidningen som publicerades i förra veckan fokuserar på kvinnofrågor både internationellt och nationellt.

– Med tanke på de pågående fredssamtalen i Afghanistan och vikten av kvinnors delaktighet, bestämde vi oss för att omvandla Negahe Zan till veckotidning, så vi kan kommentera utvecklingen, uppmana till engagemang och sprida uppdaterade debatter och information. Veckotidningens tryckkostnader finansieras med reklaminkomster, säger chefredaktören Humira Saqib som även är chef för Afghanska kvinnors nyhetsbyrå.

Nyhetsbyrån, som alltså står bakom veckotidningen, startades med små resurser 2013. På dess flerspråkiga hemsida (i viss utsträckning uppdaterad på engelska) bevakas frågor som rör kvinnor, våldet mot kvinnor och kvinnorörelsens aktiviteter, men även det allmänna politiska läget i landet.

– De som vanligtvis ger bistånd till kvinnoorganisationer, har inte visat intresse för att stödja nyhetsbyrån, som stärker kvinnor inom journalistiken och lyfter kvinnors roll i politiken. Bistånd ges mest till praktiska projekt, inte till projekt inom journalistiken. Ärligt talat har vi inte strävat mycket efter ekonomiskt stöd heller, vi föredrar att vara oberoende och bestämma själva, påpekar Saqib.

Kvinnofrågan och det politiska spelet

Enligt Humira Saqib lyssnar regeringen en del på kvinnor och kvinnorättsaktivisters problemformuleringar men det händer inte mycket mer. Regeringen agerar sällan enligt förslagen och kraven. I parlamentet utnyttjas kvinnofrågan för det politiska spelet, menar Saqib som är en välkänt namn bland civilsamhällets aktivister och debattörer i Afghanistan.

– Ett tag fanns det möjlighet att faktiskt genomdriva en lag mot våldet mot kvinnor enligt CEDAW-konvensionen, men tyvärr var det några kvinnor bland parlamentarikerna som hindrade lagen!

Första numret av veckotidningen Negahe Zan.

Utmaningarna

Våldet i hemmen är fortfarande ett stort problem i landet. Alla former av fysiskt och verbalt våld är kriminaliserat enligt lagen redan i dag, men brottet måste polisanmälas av offret, annars händer ingenting, förklarar Saqib.

– Det är inte många kvinnor som polisanmäler, kvinnor brukar inte anmäla våld i hemmet om det inte är grovt och livshotande. De flesta av de få som anmäler våldet i hemmet är kvinnor från medelklassen som säger ifrån. Men kvinnor ur alla folkgrupper och samhällsklasser börjar våga reagera kollektivt då kvinnor mördas, misshandlas eller ofredas i offentligheten, som vi såg i fallet Farkhundas, eller när de kidnappade hazarkvinnorna mördades, vilket är positivt, säger Saqib.

Afghanska kvinnors nyhetsbyrå planerar och hoppas på att kunna satsa mer på kvinnoforskning, enligt chefredaktören.

– Vi vill starta en databas och samla in information och statistik om läget. Det behövs, säger Saqib.

– I södra och östra delen av landet har Daesh och talibaner stängt flickskolor. Vi vet att flickor går i skolan i en del av landet, men bara upp till femte klass, sedan hoppar majoriteten av. Vi har bara en procent kvinnor på doktorandnivå på högskolorna, vilket illustrerar läget. Varje månad dödas ett antal kvinnor som är engagerade inom den offentliga samhällssfären. Inte bara på mindre orter, även i Kabul dödas kvinnor mitt på gatan. Vi måste bli bättre på att dokumentera allt detta.

De främsta utmaningarna för kvinnor i nuläget är säkerhetssituationen, menar Shabiq, men den ekonomiska krisen utgör också ett hinder för kvinnors delaktighet i samhället.

– Det sprängs bomber varje dag. Vi befinner oss ständigt i krigsläge. Om det inte exploderar någon bomb på en vecka i Kabul, blir vi fundersamma, ”det för att det ska hända någon större katastrof”, misstänker vi! Den afghanska polisen är för svag och saknar lämplig utrustning som krävs i detta osäkra läge. Daesh och talibaner, och deras ökade opiumodling i söder, tillhör de akuta faror som hotar. Dessa grupper har faktiskt råd med bättre utrustning än landets säkerhetsstyrkor. Detta medan merparten av det utländska biståndet till landet är avsatt för militär utrustning.

Optimist trots allt

Sammanfattningsvis menar Saqib att Afghanistan har en svag regering som inte klarar av att skydda sina medborgare, som saknar förutsättningar att bygga en kapabel stat. Regeringens sammansättning är resultatet av en politisk överenskommelse som saknar förankring i befolkningen.

– Många menar att Afghanistan lider historiskt av osjälvständiga regeringar. Så om man inte dör i bombexplosioner eller under oroligheter runt om i hela landet, drabbas afghanerna av den enorma arbetslösheten. Vi har inte så många kvinnor och inte heller många män med högre utbildning i landet, men även de högutbildade står utanför arbetsmarknaden.

Humira Saqib hyser optimism trots allt, även om hon och hennes familj utsätts för hot och hat för hennes engagemang och uttalanden. Senast utsattes hon för verbala attacker och ofredanden av en riksdagsledamot under direktsänd tv-debatt. Men hon fortsätter att påverka situationen genom att engagera allt fler kvinnor i den sociala kampen i Afghanistan.