”Det är tungt nu. Och det går fort. Man orkar inte tjata ensam. Men vi är inte ensamma. Och vi har inget alternativ till att streta emot.” Det skriver Ali Esbati, Vänsterpartiet, med anledning av den rasistiska mobb som hörsammade ett flygblad där nazister kallade till attack mot ”nordafrikanska gatubarn” och igårkväll misshandlade personer de bedömde ha utländsk bakgrund på Sergels torg i Stockholm.
Det var något som hände direkt efter det rasistiska massmordet i Trollhättan. I mig, alltså. Ett mer påtagligt steg i övergången mellan intellektuell och fysisk oro. Inte så att jag ser mig över axeln nu. Det är mer en kroppslig insikt om att vårt människovärde är socialt bestämt – och att det för min sort har devalverats i hastig takt, i mitt eget land. Igen, det var inte så mycket själva det fruktansvärda dådet, alltså känslan av att det kan hända mig eller någon nära mig, när som helst. Nej, det var det att ”inget hände”, som förmedlade signalen rakt in i medvetandet. Som efter Utøya, fast mer kondenserat. Säkerhetspolisen larmade vidare om annat än det högerextrema våldet. Ledarskribenterna sysselsatte sig med spekulationer om systemkollaps och med hotet mot skattesubventioner till de bättre bemedlade. Det blev inte ens en ordentlig strid om verklighetsförståelsen. Det blev bara en tystnad som fungerade som en högljudd kungörelse om vår disponibilitet.
Igår samlades en nazistisk mobb i centrala Stockholm, delade flygblad om att ”rensa upp” bland ensamkommande flyktingbarn och misshandlade därefter några som kom i deras väg. I SvD kan man om denna organiserade, politiskt medvetna gatuterror, som står i uppenbar dialog med den samtida politiska ”debatten” och som har ett lika uppenbart syfte, läsa: ”Enligt polisen handlade det om stökiga ungdomar”. Och när förövarna i skarp kontrast till sextrakasserande festivalbesökare delar flygblad om sitt uppsåt: ”Det går inte att peka ut vad det rör sig om. Det är en salig blandning.”
Nej, det är inte så att många i Sverige plötsligt har blivit organiserade nazister. Män med fascistiska böjelser och en längtan efter att misshandla folk, har funnits förr. Det som har förskjutits är deras upplevelse av samhällelig ”efterfrågan” och acceptens. Och ansvaret för ”det” ligger främst hos dem som har dagordningsmakt. Inte det juridiska ansvaret, naturligtvis – men det sociala och politiska. När en etablerad profil som Katerina Janouch applåderar nazistiskt gatuvåld, har hon bara vandrat vidare i den riktning som högerns ledarskribenter och ”frispråkiga” politiker pekar ut. Och hon plöjer därmed väg för fler.
Jo, det är tungt nu. Och det går fort. Man orkar inte tjata ensam. Men vi är inte ensamma. Och vi har inget alternativ till att streta emot.
Jag klipper in några rader jag skrev efter Trollhättan-morden:
Bara om man mycket aktivt gör sig blind, döv och dum kan man helt isolera detta från den nedåtriktade hets som har vuxit sig starkare i svensk offentlighet. Ingen kan påstå att någon annan än mördaren (och eventuella hjälpare, det får utredningen visa) har juridiskt ansvar. Men socialt och politiskt ansvar är något bredare, något vi måste förstå och hantera just socialt och politiskt. För vi vet redan. Kunskapen är där. Erfarenheterna är vi ganska många som bär i våra huvuden och på våra skinn. Man kan inte veta exakt vad som sker och exakt hur det sker. Men man kan vara säker på att det sker. När avhumaniseringen basuneras ut från parlamentets talarstolar, på ledande ledarsidor och genom utgångspunkterna i den mediala rapporteringen, då ökar också sannolikheten för att någon kantperson ska gå över sina gränser.
Vi ska inte glömma detta. Därmed ska vi heller inte glömma den andra sidan av samma mynt: att det motstånd vi gör i vardagen, de handlingar som pekar mot en annan samhällsordning, de får inte bara effekt i en diffus politisk dragkamp, de är också i konkret mening livsavgörande.
