”Det finns gott om fotomodeller vars kroppar inte är normfungerande, många med avvikelser som dessutom överensstämmer med de båda uppmärksammade paralympikerna. Ändå föredrar Vogue att gå omvägen över att plåta normisar och sedan fotoredigera bilderna”, skriver Mattias Irving och konstaterar att estetiken skaver i en förespeglat god publicering.
Inför de Paralympiska spelen 2016 har Vogue i Brasilien lanserat en fotokampanj som uppmärksammar de båda brasilianska paralympikerna Renato Leite och Bruno Alexandre. Men istället för att bara publicera foton på de båda idrottarna har tidningen istället hyrt in två normfungerande modeller och sedan redigerat deras kroppar, tagit bort den enas arm och den andres ben och ersatt med protes.
En av de båda modellerna heter Cleo Pires. Hon kom också på idén till kampanjen. De senaste dagarna har hon mött hård kritik, men slår den ifrån sig med att kampanjen är för ett gott syfte (De paralympiska spelen har bara sålt 20 procent av sina biljetter och behöver synas mera). Det vittnar om att varken Pires eller Vogue har förstått vad som är problemet.
Det finns gott om fotomodeller vars kroppar inte är normfungerande, många med avvikelser som dessutom överensstämmer med de båda uppmärksammade paralympikerna. Ändå föredrar Vogue att gå omvägen över att plåta normisar och sedan fotoredigera bilderna.
Det är precis samma sak som när klädföretag anlitar vita modeller att posera i black pride-kläder. Den ”goda sakens” retorik lånar sig särskilt väl åt filantroper som likt Pires med liv och lust hakar på andras kamp, omedvetna om hur de därmed förändrar villkoren för den kampen, i kraft av de privilegier de själva besitter. Egentligen borde ingen förvånas. Vogue är ju inte en normbrytare, utan en normsättare. Kroppar som publiceras måste anpassas till tidningen och inte tvärtom.
Det är estetiken som skaver i denna förespeglat goda publicering. För när kroppar ska framställas i positivast möjliga dager – som stolta, självklara, aktiva och livsbejakande, det som de Paralympiska spelen symboliserar – så placerar Vogue dessa värden inom en redan etablerad, normativ estetik med symmetriska kroppar och vedertagna proportioner. De värden som funkisrörelsen har kämpat i årtionden för att formulera och förkroppsliga tas utan ansträngning över av den gamla väletablerade Voguekroppen, hjälpt av en ”inkluderande” fotoredigering.
Ironiskt nog lyckas Vogue och dess modeller därmed att osynliggöra verkliga funkiskroppar i samma rörelse som de uppmärksammar världens största evenemang för icke normfungerande. Genom att uppträda som en allierad går de i själva verket i bräschen för en alienering. Det handlar inte om att stå upp för allas olika kroppar, utan om ett företag som bygger goodwill genom cynisk exploatering av andras kamp, i säljande förpackning och med lånade värdeord.
Varje kropp bär på sin historia. Vi samlar alla våra årsringar, och som funkisar bär vi dessutom på spår från tillvaron i ett samhälle som i många avseenden varken är anpassat eller tillgängligt för oss. Just därför är det inte så enkelt som att klistra på en protes på en normkropp och kalla den ”funktionsnedsatt”. Men samtidigt är Vogue oförmöget att inlemma den djupgående och historiska erfarenheten av att ha en ickenormativ kropp i sitt bildspråk. Själva konceptet strider med tidningens grundpremisser, och funkiskroppen kan därför bara representeras i dess mest ytliga form, nödtorftigt hjälpt av visuella stickrepliker. Man kan säga att tidningen använder en protes som en krycka.
