”Nazismen flyttar fram sina positioner och deras retorik och frågeställningar kryper allt längre in i de vardagliga samtalen”, skriver förläggaren Alle Eriksson i en reflektion över vad som händer på mässhavets golv – och samtidigt, om vad som sker runtomkring – på Bokmässans sista dag.
Det är sista dagen på bokmässan i Göteborg. Och jag är trött. Inte bara trött för att det har varit fyra intensiva dagar med jobb och mycket människor, utan trött för att det blivit så uppenbart här att tiden är ur led. Jag är trött för att jag för första gången på 15 år tittat ut över mässhavet och känt ”det här är inte kul längre”.
På mässhavets golv står en nazistisk organisation och propagerar för att vissa människor inte ska finnas till. Samtidigt på andra ställen i Sverige låses folk in i fängelser trots att de inte begått några brott. Deras enda ”förbrytelse” i staten Sveriges ögon är att de flytt från krig, våld och i många fall en säker död.
På mässhavets golv går personer från en nazistisk organisation runt och punktmarkerar journalister, författare och kulturpersonligheter. De fotograferar, pyser och väser, allt för att visa att de är här. Allt för att vi ska bli rädda. Samtidigt får en kvinnlig journalist ett samtal till om att hon borde dö för att hon har skrivit att människor på flykt ska vara välkomna till Sverige.
På mässhavets golv diskuteras frågan ”får en säga n-ordet” av alla andra än svarta själva. Samtidigt som svarta tygkassar bärs av bokälskare mot rasism. Jag själv bär en sådan påse.
Utanför mässan, precis vid den stora ingången vid korsvägen står män från en av Sveriges mest våldsamma organisationer med flaggor, flyers och hat. Samtidigt demonstrerar nazister på Raoul Wallenbergs torg, precis utanför en synagoga.
Och allt detta hänger samman. Nazismen flyttar fram sina positioner och deras retorik och frågeställningar kryper allt längre in i de vardagliga samtalen.
Allt i yttrandefrihetens namn. Ur led är tiden.
