Första dagen i Almedalen är en av de mest angelägna frågorna att uppmärksamma flyktingsituationen. I Europahusets tält samlas politiker från båda blocken för att lösningsinriktat diskutera frågan, snarare än att hätskt debattera. Samtalet avslöjar dock att det finns tydliga skillnader mellan partierna och arrangörerna, Läkare i världen, är oroade.
– Jag saknar perspektivet om varför de mänskliga rättigheterna infördes från början, säger generalsekreterare Eliot Wieslander.
På plats för att diskutera vad som är Europas roll i flyktingmottagandet finns Emma Henriksson (KD), Carina Ohlsson (S), Christina Höj Larsen (V), Tina Acketoft (L) och Inga Näslund från Olof Palmes internationella center. Alla är de överens om att det är svårt att se en lösning inom en snar framtid.
– Hur ser det ut om fyra år?, frågar Läkare i världens generalsekreterare Eliot Wieslander. Kristdemokraterna förutspår att vi kommer få se mer av stängda gränser:
– Trycket på länder i närområdet kommer bli hårdare och fler kommer tvingas ut på flykt, säger Henriksson.
Carina Ohlsson hoppas det ska märkas att Sverige fått en plats i FN:s säkerhetsråd och att det ska sättas tuffare tryck på EU-länder som inte tar sitt ansvar. Palmecentret vill se ett stärkt civilsamhälle i Syrien och Turkiet. Grundorsaken till konflikterna måste lösas och hotet från högerextrema krafter ska tas på allvar. Christina Höj Larsen kontrar med att vi går en dyster framtid till mötes genom att fokusera på det mörka.
– Vi har ett val och det bör vara att sätta mänskliga rättigheter i centrum. Det är viktigt att förstå att din rättighet är kopplad till min. Så fort vi börjar nagga på någon annans värde är vårt eget i fara. Högerextrema är alltid ett hot men det går snett först när vi andra börjar lyssna. Det går inte att ta paus från mänskliga rättigheter eller begära andrum. Det är nu det gäller, slår Höj Larsen fast.
Men det kommer bli tufft, påpekar Acketoft. Stefan Löfvén är ensam om att stå upp för linjen om gemensamt ansvar för flyktingmottagande inom EU.
Eliot Wieslander drar en djup suck. Ambitionen att föra ett samtal över åsiktsgränserna, snarare än föra hätska debatter, är ibland svår att upprätthålla.
– Mänskliga rättigheter kom till för att vi fick syn på att vi inte alltid är goda. Jag saknar det perspektivet i debatten.
Wieslander vill tala om hoppet. Om att flyktingarna har styrka. Att de har resurser och är drivande.
– Även den mest utsatta analfabet har ett enormt driv som tagit den hit. En flykting är inte hjälplös på alla sätt. När vi väljer att tänka så delar vi upp oss i goda/onda och vi/dem.
Wieslander berättar om ett möte med Ali som är elva år och som sitter fast i ett grekiskt flyktingläger. Ali kommer från Afghanistan, pratar perfekt engelska och har en fråga: ”När öppnar gränsen?”. Han vill få vara elva igen, börja skolan och spela fotboll.
Frågan får den samlade skaran i Europahusets tält att stanna upp och under några sekunder går det att ta på tystnaden.
– Vad ska jag säga till honom så han inte ger upp, frågar Wieslander.
Enligt Palmecentrets Inga Näslund är svaret inte nödvändigtvis att öppna gränsen, utan att den lilla pojken ska få hjälp på plats. Christina Höj Larsen trycker på vikten av att förstå att svensk vapenexport per automatik innebär att folk tvingas fly.
Det sista ordet kniper Läkare i världen själva:
– Det behöver göras mer. Mycket mer än Sverige gjort på sistone, säger Eliot Wieslander samtidigt som Etikkommissionens rapport om våldtagna och rättslösa kvinnor vilka fått avslag på asylansökan i Sverige – Dom har tagit mitt liv men inte dödat mig delas ut bland åhörarna.
