”1-0, 1-0, 1-1.
Sällan har väl tre enkla slutresultat betytt så mycket? Sverige överlevde OS-kvalet! Pia Sundhages gäng ska till Rio de Janeiro. Efter 1-1 mot Holland kan Olivia Schough och resten av det svenska landslaget andas igen.” Damfotbollsexperten Alva Nilsson skjuter upp oron tills imorgon, nu vill hon njuta av OS-biljetten.
OS-kvalet har legat som ett vått täcke över de första månaderna av 2016. Spelarna har muttrat ordet revansch så många gånger att vi tappat räkningen. Vi har våndats, hoppats och fruktat detta. Och i slutänden var allt som krävdes en felpass och en påpasslig Olivia Schough som nu fullbordat sin egen fotbollsrevansch och skjutit Sverige till Rio.
80-talets landslag gick i bräschen, vann EM-medaljer och var bäst i Europa. 90-talets landslag klev in i VM och OS och kämpade för ett erkännande. 00-talets blågula gäng spelade såväl EM- som VM-final och blev folkkära när damfotboll blev hett i de svenska stugorna.
Det här landslaget, Lotta Schelin och Caroline Segers landslag? De som haft möjligheten att spela fotboll på heltid, de som haft bättre förutsättningar än alla dem som spelat fotboll tidigare?
De har äntligen motbevisat sin egen historia och visat att de kan vara som bäst när det gäller som mest. De har visat att de kan bära pressen och kraven på sina vältränade axlar.
”Försvarat sig till OS”
Det tog Pia Sundhage och hennes landslag lite drygt tre år att förstå att för att kunna gå vägen framåt måste man titta bakåt.
Sverige har försvarat sig till OS. Sverige har blivit cyniskt och tråkigt. Och det är därför vi skrattar ikväll. För att debutanten Josefine Johansson kan slå bort en enkel boll i ena momentet och sedan vara så in i märgen bestämd att hon lubbar femtio meter hem och fungerar som sista försvarare i nästa.
Det här laget har gjort sig mindre beroende av Lotta Schelin, för att Oliva Scough och Sofia Jakobsson klivit fram, och på så vis gjort Schelin mer fri.
Lisa Dahlkvist har flyttat till Frankrike, fått barn och insett att livet är mer än fotboll. Hedvig Lindahl har gjort samma resa, men stannat till i Chelsea i stället för Paris. Det har gjort dem till bättre fotbollsspelare.
Och Pia Sundhage? Hon har kommit underfund med att anfall de facto inte är bästa försvar, utan att försvaret försvarar bäst – även om man kom undan med blotta förskräckelsen mot Holland.
Det här landslaget har varit pressade och stressade, utskällda och utdömda. Pia Sundhage har mött mer kritik än någon annan förbundskapten innan henne. I det har de hittat segerreceptet.
Man var uträknade, men reste sig på nio och har nu tagit sig levande ur sin tuffaste utmaning någonsin.
Ikväll är det lätt att svepas bort av förväntan och lättnad. Det är lätt att ta till de stora orden och drömma om medalj i Rio.
Men låt oss göra det. För Sverige har blivit cyniskt. Man har lärt sig att försvara och man har lärt sig att lägga bort farten och i stället göra det som krävs för att vinna fotbollsmatcher. Man har tröttat ut Norge, hållit nollan mot Ramona Bachmanns Schweiz och plockat bort Hollands Manon Melis.
Man har gjort det under en av de mer pressade ögonblicken i fotbollskarriären.
Så varför skulle man inte kunna göra det i Rio om några månader? Nej, just det. Jag menar ju det.
Ikväll har Sverige säkrat OS-platsen. Imorgon är en annan dag, då vi kan börja oroa oss för försvaret, anfallet, passningskvaliteten och hårdheten. Men vi tar det imorgon. Ikväll njuter vi. Skål!
