Det finns inga ord för det här som händer just nu, det som hänt förut, det som inte fick hända igen. Så skriver journalisten Anna Jörgensdotter och poeten Charlotte Qvandt i förordet till poesiantologin Om detta sjunger vi inte ensamma, som gavs ut av ETC förlag i februari. De 28 poeterna har alla bjudits att medverka i antologin som riktar sig specifikt till år 2015. Jag vill här själv inte sätta ord på vad som hände förra året, eftersom jag tror att det är något som pågår även i år. Det handlar om migration, och det handlar om rasism. Det handlar om statliga sanktioner och om mediala retoriker. Ord, texter som upprepar sig själva och därför utgör sina egna referenser: våg, kris och andrum.

När poesin behövs som mest

Hur går det att förhålla sig till dessa ord utan att delta i upprepningen av dem? En upprepning som etablerar vad de säger som sant. Kanske är det här som poesin behövs som mest, då den har förmågan att skriva nya ord för det som sker och därför skriva om en verklighetsuppfattning till en annan. Att vrida om en låst punkt eller ge sig själv nya namn. Det finns andra ord, skriver Jörgensdotter och Qvandt. De menar ord som skriver sig bort från det föregivet tagna. De väljer att inte definiera inte dessa ord, vilket är bra. Det skulle genast göra det omöjligt att läsa dem. Samtidigt går det att se ett mönster i bidragen. Det går att läsa orden som skrivs om, och det går att läsa den nya orden, som skrivs istället. Där oskadliggörs dikten, och upprepningen sker likväl: Rasismen, förvaret, de splittrade familjerna, de tillbakaskickade barnen.

Krisheterotopi?

I ett februarisamtal om poesiteori som politiskt motstånd, arrangerat av tidskriften Tydningen läser författaren, poeten och översättaren Mara Lee ett stycke ur sin avhandling När andra skriver (Glänta produktion, 2014). Då talar hon om samtidens krisen som ett tillstånd som inte längre går att skuffa undan på en särskild avskild plats. En heterotopi är en plats eller ett sammanhang där en tydlig maktordning saknas. Krisheterotopin, menar Lee Gerden därför är ett tillstånd av kris som inte kan definieras till ett ord eller till en relation. Där kan krisen och människors närvaro i den omvandlas. Om detta sjunger vi inte ensamma presenteras som vore den ingången att den ska vara en sådan krisheterotopi, och poesin utgörs av ord som rör sig. Till skillnad från pressuttalanden eller lagstadgar rör de sig dessutom i en icke förutbestämd rörelse. De skriver, ja sjunger. Vad för poetisk, politisk metod är det, i en tid av just kris?

Det är här svårt att undgå att tala om kören, och vad den har för funktion i dag. Kören, som i de grekiska dramerna kommenterade det som skedde, men som även talade om det som skulle kunna vara. Kören som var de som publiken kunde känna igen sig i och förstå berättelsen genom. Låt oss här vi vända oss till filosofen Jaques Rancières teori om dissensus, en flerspråklighet där rösters osynk möjliggör en politisk verkan – som den unisona och synkrona rösten är oförmögen. Vad det innebär det då att många röster sjunger inte ensamma, men inte heller tillsammans – samtidigt? Vad för gemenskap ryms, hörs, däremellan? Kanske hörs rösterna inte alls, eller så hörs inte vad som hörs. Men, i den ordsliga verklighet, och då ständigt nya ord, som en poetisk praktik befinner sig i är den direkta läsligheten inte alltid det primära målet – om mål alls finns. Istället är det kanske mellan det lästa och det olästa som nya möjligheter kan skrivas fram. En sådan dissonant samling röster talar; sjunger just inte det förgivet tagna samtidsspråket. Istället sjunger den flerstämmigt om någonting Annat – i plural, och i flera tider.

Livsviktig samling

Här måste en påminna sig om att en antologin som form skapar en armé av sådana stämmor, samtidigt som den definierar dessa stämmors plats. En sådan plats kan förutsätta ett särskilt du, vi, eller kanske ett dem. Tyvärr kan det upplevas som att Om detta sjunger vi inte ensamma, i sin spretiga samling, gör just detta när dikterna publiceras i ett så specifikt sammanhang, och med en så tydlig riktning. I en tid av ekonomisk, social, kroppslig fragmentering – uppdelning – är samlingen livsviktigt. Både på torget och i publikationen. Samlingen stärker, men samtidigt avväpnar den sig själv om den inte insisterar på varje part som deltar, och att deras närvaro här, nu, är nog så bra.

En sådan verklighet finns i dikten, men det kräver att den läses igen, och bredvid den andra dikten som också den läses igen:

Liksom poetduon Felicia Mulinari och Erland Edberg, som skriver om rörelsen i den kompakta staden, där motståndet äger rum i uppgivenheten. Petra Mölstad skriver om kroppars utbytbarhet och hur de därför försätts i maskinella sorteringsprocesser. Kan en kropp översättas? Kan det gemensamma skrivas in i huden för att sammanslutningen ska bevaras? Återkommande är detta språk, som det går att klä på sig, eller som en måste klä på sig. Det är en verksamhet som korresponderar med antologins ursprungliga syfte –att iklä språket ett annat språk. Här skriver Malte Persson något viktigt: att insistera på ett språk som vi ännu inte har, och därför fortsätta. Här måste språket skriva om en verklighet som ännu inte är. Det kan inte svara på andra etablerade verkligheter utan att själv införlivas i dessa. Eller kan det? Militären talar inte bara kroppsspråk, skriver Freke Rihä, som istället vill se detta språk såsom ett geografiskt kroppsspråk. Om militären rör sig över jorden, hur kan då dikten göra detsamma? Kanske ska inte alla diktkroppar föras samman till en, då de då gör det mycket svårare för sig att svara på denna dans.

Rihä fortsätter:
“lagarna kommer att ändras för att tydligare svara mot dagens händelser”. I dag rör vi oss i lagar som förutsätter undantagen, där dessa undantag ofta är människor. Därför desto viktigare att insistera på att skriva om och med dessa undantag, istället för om eller mot lagen. Det är här som ”Om detta sjunger vi inte ensamma vacklar”. Trots många utmärkta dikter är kvaliteten svår att skönja bakom en strävan efter en viss, publicistisk identitet. För, när Kristin Lundberg skriver om vad som dikten inte fylls med i dag, som kommer att utgöra morgondagens våldsdåd, menar han inte mängden dikter, eller dess närhet till varandra, men respektive dikts specifika potential. På samma vis förtäcks snarare än uppmärksammas Jila Mosaeds avsaknad av kropp och namn i det här landet, liksom Arazo Arifs upprepningar om landets egen avsaknad av många former av mänsklighet, när de läses bredvid 27 andra motsvarande saknader. Att något saknas blir självklart synligt, men risken att det klumpas samman likt strömmen, krisen, problem:et – i singularis, är alltför stor. Gruppen som form är komplicerad, och ofta är dess politiska potential större. Men, när det gäller en sammanslutning av ett så specifikt syfte som detta, så kanske den utspridda sammanslutningen är den bästa? För, även om dikten har sitt egenvärde så går det här även att tala om räckvidd. Tänk om en dikt publicerades i varje dagstidning, varje dag i en vecka? En antologi och en sammanslutning är en enorm trygghet för de inblandade, men resten?

Vatten som metafor

När dikten läses om och vidare, när den förvanskas, glöms eller skrivs om – då blir den just en sprucken röst. En flerstämmighet, vars uteblivna definition är livsviktig. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma utgör en mängd sådana omskrivna och heterotopa stämmor. Alla tillhör svenska poeter som lever och skriver i dag. Att de gör det innebär att livet i dag på ett eller annat sätt är det material med vilket de skriver. Deras dikter berör rösten, kroppen, och skrivandet. Dessa behandlar i sin tur de där orden som förutsätter en verklighet. Ett sådant ord är vattnet, som är ett av de vanligast förekommande. Det kan tyckas paradoxalt att denna kemiska förening av väte och syre, en av de få som vi ser i alla dess tre former, här framstår som ett tillstånd i dag. Vatten, som alltid har funnits, chockerar. I många av dikterna är det dock vatten såsom metafor, som behandlas. Måste en flod bestå av människor?

I det förut nämnda samtalet talar Johan Jönsson om samtidens poetiska praktiker som fragmenterade, ja, dissonanta. Mara Lee följer upp och understryker problematiken i att placera dessa författarskap i en tid, i en tradition. Och, för att tala med anakronismens förespråkare, historikern Sara Edenheim: att skriva in dem i en historia som de själva inte skriver och därmed oskadliggöra dem. Detsamma gäller med vattnet, och med kören, det vill säga poeterna. När vatten skrivs fram som en kris och inte ett tillstånd omöjliggörs förståelsen för vattnet. Då blir kören ändå unison och oskadliggjord. Dikternas närhet till varandra blir ett syfte i sig, snarare än dissonansen för vad två dikter som säger olika saker kan innebära. Ändå är det vad jag här vill läsa fram; en mängd olika tillstånd av röster, där några sjunger under vattenytan, och andra över. Om detta sjunger vi inte ensamma påminner om en sådan spretig kör, men den skriver den inte själv, eftersom formatet omöjliggör det. Möjligen kan antologin ses som en verktygslåda, att riva upp och ut, för att läsa och göra poesin, inte bara i dag men även sedan, och igår, samtidigt. Kanske skulle alla antologier tryckas på perforerat papper och med blanka ark, för att inte bara presenteras, men även praktiseras och därmed omöjliggöra den dikotomi som antologin presenteras i anslutning till: skillnaden mellan ord och handling – i rösten, så väl som på torget eller, ja, i vattnet.