”Olika former av sexuella övergrepp är vardag för kvinnor oavsett om vi bor i Sverige eller Afghanistan. Skillnaden är att i Sverige har vi sedan decennier enligt lag skydd mot dessa övergrepp. Och här ligger den stora skandalen. Att den svenska polisen tystat ner och förminskat brotten och på så vis istället skyddat destruktiva mansnormer.” Det skriver Eu-parlamentariker Linnéa Engström (MP) som minns ungdomens Vattenfestivaler efter uppgifterna om övergrepp i Köln och svenska festivalen We are Sthlm.
Känslorna har gått heta kring de rapporterade sexuella övergreppen under nyårsnatten i Köln och på den svenska festivalen We are Sthlm. Unga tjejer intervjuas om att de blivit grovt sexuellt kränkta under den svenska festivalen och samma sak vittnar de tyska kvinnorna om från torget i Köln.
Min första reaktion när jag hörde om övergreppen var att kastas tillbaka till min egen tonårstid. Tretton år gammal fick jag åka till Vattenfestivalen i Stockholm och det var stort! Jag och min kompis gick runt i Kungsträdgården och kände oss super-häftiga. Den andra minnesbilden är hur jag känner en hård hand greppa mitt skrev, eller den där välbekanta känslan av att någon trycker sig emot rumpan i en folksamling. Den sista minnesbilden är från köket i mitt barndomshem där det pågår en vild diskussion om jag ska få åka på den här Vattenfestivalen överhuvudtaget. ”De hade rätt” tänker mitt trettonåriga jag. Det var farligt att som ung tjej gå själv utan ”manligt beskydd” på stan! Och jag som hade både skrikit och gråtit för att få göra just det. Nu fick jag allt skylla mig själv!
Det här hände 1994 och det händer än i dag, flickor och kvinnor lär sig snabbt att likt hjältar i ett datorspel ”hoppa, ducka, röra sig snabbt och smidigt” för att undgå de där hårda, tafsande händerna som vill komma nära och klämma och gripa tag. Jag liksom mina väninnor har en inbyggd radar att registrera en (oftast) full, man och hans händer som kommer närmare. Blixtsnabbt rör vi oss till säkerheten och anpassar oss efter hans utrymme. Vi krymper oss själva och vårt eget livsutrymme för att ge plats åt de skrålande killgängen.
Det här är inget nytt, det här är gammal skåpmat och det är det vi feminister arbetar för att förändra dagligen. Det är bland annat därför jag tror på politiken. Det finns konkreta politiska verktyg som gör situationen bättre för kvinnor i offentligheten, och på samma gång förbättrar säkerheten för män.
Det handlar om föräldraledighet, våldspreventivt arbete, att satsa på socialt utsatta områden, utbildning för skolpersonal och att lära unga tjejer och killar att sätta gränser genom sex och samlevnadsundervisning för att bara nämna några exempel. Vi har kommit en bit på väg i Sverige och vi behöver fortsätta med intensifierad kraft. Det finns mycket bevis för att jämställdhetsarbete och en hög(re) grad av jämställdhet i ett land förändrar normer för vad som anses okej för män att göra.
Det har kommit fram information om att trakasserierna och kränkningarna var planerade och organiserade av grupper av män både i Tyskland och i Sverige. Om det skulle visa sig sant så är det något konkret att arbeta med och mot. Gärningsmännens etnicitet är helt ointressant. Olika former av sexuella övergrepp är vardag för kvinnor oavsett om vi bor i Sverige eller Afghanistan. Skillnaden är att i Sverige har vi sedan decennier enligt lag skydd mot dessa övergrepp. Och här ligger den stora skandalen. Att den svenska polisen tystat ner och förminskat brotten och på så vis istället skyddat destruktiva mansnormer. Polisens borde därför inleda året med att be alla utsatta kvinnor om ursäkt och fortsättningsvis ta den här typen av brott på allvar.
