Laurie Anderson, skulptör, poet, musiker och på många sätt en feministisk legend uppträdde på Göteborgs dans och teaterfestival förra veckan. Frida Sandström har lyssnat på konstnärens artisttalk och sett hennes föreställning och finner ett politiskt konstnärskap som rör sig mellan berättelser, teknik och tal, och som just genom att inta särskilda positioner, aldrig fastnar vid ett enkelt förutbestämt handlande.
Få elektronmusiker har präglat samtida konst och musik som Laurie Anderson, sextionioåringen som främst känns igen som rösten bakom 1981-årshiten ”Oh Superman”. Sedan dess har Anderson fortsatt en i framkant konstnärlig verksamhet, utan att någonsin låta sig definieras som endera skulptör, poet, eller musiker. Hon kallar sig hellre för multimedial konstnär, eftersom de flesta inte vet vad det betyder.
Så, efter att ha hanterat språkliga och nationstörstande hierarkier genom år av album och framträdanden, lät hon barndom och moderskap sättas i fokus i filmdebuten Heart of a dog från förra året, och nu också i föreställningen Language of the Future: Letters to Jack. I förra veckan turnerade den Sverige och Danmark, och under besöket vid Göteborgs dans- och teaterfestival höll hon även en artisttalk, där det framgick att hon alltid är densamma, en talare – om så på scen eller bakom denna. Vem den privata Anderson är framstår ännu som oklart och frågan kan lika väl projiceras på hennes konstnärliga praktik, där det personliga och det generella sammanfaller.
Att göra sanning
Language of the Future: Letters to Jack tar sitt avstamp i en barndom som troligtvis är Andersons egen, då en ung amerikan skickar brev till den dåvarande presidentkandidaten Jack Kennedy, för att meddela honom att hon ställde upp i valet till grundskolans elevrådsordförande. Hon bad honom om råd, och Kennedy svarade med att levererar just sådana, varefter de båda lyckas. Den unga Laurie vinner först, vilket hon också skriver i sitt nästa brev till presidentkandidaten, och önskar honom lycka till. Hon läser vad Kennedy svarade: “Tack, och lycka till i ditt framtida yrkesliv”. Här spelar det mindre roll om Andersons unga jag faktiskt skrev detta brev till den dåvarande presidentkandidaten, eller om han någonsin svarade. Huvudsaken är hur hon låter rösternas hierarkier och autenticitetens värde omkullkastas, och omtalar ett eventuellt minne som vore det sanning. Så att det blir det.
Det snöar bokstäver över scenen, men Laurie Anderson står där inte ensam. Bredvid henne står cellisten Rubin Kodelli, som föreställningen görs tillsammans med. Ensam var Anderson heller inte under konstnärssamtalet i Göteborgs, då hon lät sina senaste samarbetsparter stå i fokus för den timslånga konversationen mellan henne och henne själv. För, fastän Linda Zachrison ledde samtalet, var det Anderson som valde orden.
Laurie Andersons talpraktiker möjliggör sällan ett vidgat deltagande i det stadium då orden formuleras. Oavsett hon loopar formuleringar i mängder av bisatser, eller med elektronikens hjälp loopar ljud som passerar genom en högtalare, uppfattar vi ständigt något annat, något nytt. Troligtvis är det också vad Anderson vill. Som lyssnare deltar vi inte i ett samtal – vi tappar bort oss. Och just då vi accepterar detta vårt misslyckande i att förstå, i att följa med – fattar vi: Laurie Anderson inte går att förutsätta. Och så ser även världen ut, i en mindre kapitalistisk, enkelriktad tappning. För Anderson själv tar detta sig särskilt uttryck i det språk som vi uttalar, något som hon påminner om under samtalet i Göteborg.
Teknik som tal
– Jag har aldrig gillat repetition. Visst uppskattar jag skådespel, men jag är ingen skådespelare själv. Jag vill hellre använda mig av språk på ett enkelt, och rakt vis, säger hon från scenen, och påminner som det avslappnade förhållande som hon istället har till teknik.
– Jag har lärt mig genom att stoppa saker i munnen. Andra saker har jag lagat så att de går sönder, fortsätter hon och understryker liksom så många andra att vi i dag lever i en informationsrik värld, men att vi för den sakens skull inte fria att tala. Något som Anderson själv förhandlar med i mötet mellan information och teknik: elektroniska ljud.
Fast, vems berättelse är det då som hon förmedlar, i ett mischmasch av industriellt förprogrammerade algoritmer och en reflekterad komposition, frågar jag då samtalet riktar sig till publikens frågor.
– Jag utbildade mig till skulptör, och i dag gör jag elektronisk musik, men jag har alltid varit en berättare, säger hon under samtalet i Göteborg.
Hon besvarar inte min fråga, men konstaterar istället hur det i dag är väldigt enkelt att ta sig ur den kropp som talar. Det görs med hjälp av diverse 3D-effekter i dagens virtuella verklighet, som konstscenen intresserar sig för. Samtidigt kvarstår frågan om avsändaren, men för Laurie Anderson är den felställd. För henne handlar det inte om förflyttningen och formuleringen av ord och erfarenheter, utan om hur språket kan göras till ett annat genom misslyckande: den perfekta formuleringens kollaps.
Bortom sina egna perspektiv
Sedan åttiotalet har Laurie Anderson ”frustrerats över sitt eget perspektiv”, som hon i dag formulerar det. Frustrationen har hon hanterat genom att korrumpera sin fysiska kapacitet som sångerska och galenskap, under såväl framträdanden som vid inspelningar. Två tydliga exempel på detta är hur Anderson stoppar en liten, portabel högtalare i munnen, och med rundgång förvrider uttalet – samt när hon kliver i sitt manliga alter-ego: Fenway Bergamott. Han är konsekvensen av en tidig 3D-simulering då Anderson förvred sitt ansikte till en klon, vilken hon sedan gav en mycket dov version av sin egen röst, att tala om allt som hon irriterades av, men själv inte kan hantera. Både Fenway Bergamott och den lilla vita, äggformade högtalaren förekommer i Letters to Jack, och även här går det att konstatera att Anderson talar med sig själv.
Kanske springer detta självförsörjande samtal ur ett behov av utrymme, i 80- och 90-talets USA, som främst präglades av där de i dag döda männen Lou Reed och David Bowie, bredvid de levande Bob Dylan, Peter Gabriel, Peter Glass och Brian Eno. De talande poeterna, snubbarna, som hon utan svårighet tog plats bredvid. Den förstnämnde var – tro det eller ej – hennes livspartner, och under kvällens föreställning dedikerades han inga ord, men en av flera improvisationer.
Improvisation och upprepning
Ja, efter att ha konstaterat att vi lever i en värld av berättelser, som nu slipas och säljs av presidentkandidater och andra entreprenörer, låter Anderson det på förhand skrivna; (det politiska) projektets röst, stå bredvid improvisationen. Bara den kan vägra den fortsatta produktion av verklighetsbeskrivningar som säljs. Och detsamma gäller “konstverket” – en paketerad performance – något som här varken fetischeras i mötet med konstnärsgeniets improvisationsförmåga, eller i det på förhand skrivna talets produktiva precision.
Nej, istället låter Anderson dessa två mötas, i en och en halv timmes avslappnat, planerat jam, tillsammans med cellisten Rubin Kodelli. Bakom henne visas ett videocollage över en föränderlig griffeltavla och fotografier från hennes barndom. I materialet kan vi spåra hur hon som barn bröt ryggen – just genom en kroppslig loop, det vill säga en volt – och under återställningsprocessen lärde sig att gå på nytt. Något som sedan kan härledas till låten “Walking and Falling”, då hon kartlägger gåendet som ett ständigt fallande, men där kroppen ständigt fångar upp sig själv i sista stund.
Bortom gränser
Och självklart kommenterar hon gränsen som ett i dag centralt fenomen, där muren mellan USA och Mexiko av Donald Trump förespråkas med orden att den ska “bli riktigt snygg”. Sig själv trogen vrider Anderson på denna sociala arkitekturens ekonomi, och återberättar istället den antike grekiske dramatikern Aristophanes pjäs Fåglarna, där dessa djur vägrar lyda människans uppmuntran att införa gränskontroller mellan jord och himmel. För, varför skulle de det? Med samma självklarhet som en sådan fråga ställs, låter Anderson de sociala konstruktionerna och de ekonomiska systemen kollapsa då hon loopar tonerna från sin elfiol. Hon kritiserar även vuxenspråket, det sociala klister med vilket byråkrati och nationalism fortplantas, och där orden gör anspråk på en framtid som annars vore gemensam.
När berättelsen putsas, kvarstår inget annat perspektiv än mitt eget, konstaterar hon bekymrat, på scenen varefter hennes åter förvrids. Såväl ljudet, som dess innehåll spricker, och framtida formuleringar läcker ihop med de föregående. det framgår tydligt: våra ord kan inte separeras mellan tider. Det är orsaken till att Laurie Anderson kan tala just med sig själv, och samtidigt mötas oss andra. I den personliga David Bowie är subjektet aldrig ensamt i sin formulering. Vi pratar till oss själva – och därför till varandra.
