I förra veckan anordnades G16, en genuskonferens som samlade akademiker och feminister för att under tre dagar diskutera genusvetenskapens utmaningar. Men under den avslutande festen försökte vakterna att slänga ut en av huvudtalarna, forskaren Jin Haritaworn. I ett öppet brev, som också avslutade konferensen, skriver Jin Haritaworn om hur vi kan bygga en akademi som skyddar rasifierade kroppar på riktigt.
Jag vill tacka G16 organisatörerna för deras stora ansträngningar att sätta ihop en tillgänglig konferens. Jag lärde mig många nya saker. Framför allt var det en fantastisk möjlighet att uppleva främst det avgörande teoretiserandet och den organisering som sker i Sverige just nu, i skärningspunkten mellan kön, rasism och kolonialism. Jag blev särskilt imponerad av det viktiga pedagogiska arbete och den politisering som utförs av rasifierade studenter och rasifierade communitys inom otaliga intersektionella ämnen, inklusive antirasistisk och antikolonial feminism, queer och trans colour studys, rasism, handikapp och criptheory, och psykisk hälsa.
Med tanke på att det i Sverige endast finns ett fåtal lärare som är svarta, migranter, ursprungsinvånare eller rasifierade, tenderar detta intellektuella arbete att att ske bortom CVet, och ske med få eller inga resurser och utan institutionellt stöd. Detta sker samtidigt som vi ställs inför en fascism som uppstår både inom och utanför utbildningsväsendet – en fascism som även under konferensen tog sig uttryck genom en nynazistisk aktion i den lilla staden Linköping, en nyhet som fick mig att sätta hjärtat i halsgropen.
Dessa studenter och samhällsmedlemmar har tagit på sig uppgiften att ta utbildningen tillbaka för att lära sig teoretiska verktyg och bygga gemenskap mot fascismen, ofta med liten eller ingen tillgång till klassrum där antirasistiska och antikoloniala teorier i hjärtat av genusvetenskap närvarar, och med få professorer som är utrustade för att undervisa och stödja dem. Jag inspireras av dessa ungdomar, som är vårt största hopp om en framtid bortom fascismen.
Jag hoppas att den genusvetenskapliga gemenskapen i Sverige kommer att göra allt i sin makt för att främja dem. Detta stöd skulle kunna se ut på olika sätt, bland annat finansiering av evenemang och utrymmen utanför universitetet, där mycket av den viktigaste undervisningen sker för närvarande, men framför allt genom att åtminstone svarta, migranter, ursprungsfolk och rasifierade människor får ta plats och stanna inom det genusvetenskapliga fältet, också i ledande positioner.
För mig var det ett avgörande ögonblick att under konferensen höra om Black life matters-rörelsen i Sverige och se solidariteten mellan svarta och ursprungsfolk som uttrycktes under slutet av Victoria Kawesas föreläsning. Jag hoppas att den nynazistiska närvaron på föreläsningen och hotet mot säkerheten för svarta och rasifierade människor på och utanför scenen, kommer att följas upp. Det var nedslående att tystas och behandlas nedlåtande under föreläsningen, när två vita kvinnor i publiken skällde och hyssjade en grupp av oss som försökte göra upp en egen säkerhetsplan.
När vi tog upp detta med dem, blev vi trakasserade av säkerhetsvakter. Dessa vita cis-kvinnor och andra i publiken tittade glatt och likgiltigt på oss alltmedan vakterna slängde ut oss och berättade att vi måste lämna platsen. Det var ironiskt; säkerhetsvakter slängde ut mig från en konferens till vilken jag hade blivit inbjuden som huvudtalare,och slängde ut den rasifierade person som två kvällar tidigare hade introducerat mig på scenen, och som senare försvann. Det var ironiskt att vita cis-kvinnor gick i maskopi för identifiera oss som verkliga säkerhetshot, medan vi var utlämnande till oss själva att navigera oss igenom natten med en betydande nynazistisk närvaro, på ett genusvetenskaplig arrangemang med intersektionalitet i åtanke, där termer som solidaritet och antifascism regelbundet åberopades, Det var ironiskt men inte förvånande, givet den kontext av ökad rasism och polisvåld, och bristen på solidaritet från många i den vita majoritetsbefolkningens platser och rörelser, vilket Kawesa och jag hade diskuterat under våra respektive föreläsningar.
Som de levande feministiska, queera och trans, svarta, ursprungsfolks och rasifierade rörelser som organiserar sig för riktig säkerhet, och för en värld bortom fascism, redan har visat, det finns andra sätt. Jag hoppas att den genusvetenskapliga fältet i Sverige kommer att lära sig av dessa rörelser och ta kollektivt ansvar för säkerheten och utbildningen av sina mest utsatta medlemmar.
