I Som hundarna i Lafayette park räknar Jeanette arbetare som har dött på jobbet. Räknandet blir till en ensam men koncentrerad organisering, efter sorgen och vreden över den avlidne makes arbetsplatsolycka. I en enkel skrivbok antecknar hon deras namn, deras närmast sörjande, omständigheterna kring deras död. Vad innebär det att minnas de människor som samhället inte erkänner, eller att sörja de som är icke sörjbara för att tänka tillsammans med Judith Butler. Systemet räknar med att arbetare skall dö tidigt, om inte i sitt arbete så på grund av de enorma hälskoskillnader som klassamhället skapar. Ingen, förutom Jeanette, tänker att han borde ha varit här. Inte för att hon tycker att han var så fantastiskt. Utan för att det är hans förbannade rättighet, att få leva.

En kvinna som räknar döda. Det är oftare män än kvinnor som är arbetarklassens och antirasismens martyrer. Men kvinnornas ansvar blir att räkna dem, att minnas dem, att hålla deras död vid liv. Det är ett politiskt minnesarbete. Det är en personlig besatthet. Det är en galenskap som binder rörelser samman, vare sig det handlar om slagordet Black Lifes Matter i rasistiska polisbrutalitetens USA, Memoria, Justicia, verdad (Minne, rättvisa, sanning) i mödrarnas kamp för mänskliga rättigheter i Argentina eller att synliggöra osäkrare och farliga arbete som dödsorsak i Sverige idag.

Tyvärr fastnar jag inte särskilt mycket för Jeanettes rätt så moraliska om än barska röst, som blir språket genom vilken romanen lever. Jämfört med Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona, som jag läste förälskad och gråtandes på en dags tunnelbaneturer- en bok där det politiska inte ger eftergift för passionen, tycker jag att den här är svårare att ta till mig på en litterär nivå. Jeanette är en person utan stora begär eller motsägelsefullheter, och ibland blir jag trött på att hon alltid är så duktig och förnuftig medan karaktärerna hon möter genomskådas och drivs till sin spets på ett mycket mer komiskt sätt. Men även om jag inte berörs hennes svalhet blir jag totalt fångad av hennes osvikliga hat.

Det ensamma hatet mot klassamhället

Hatet mot klassamhället alienerar Jeanette från de få sociala relationer som hon har kvar, framförallt från hennes egen dotter. Fanny försöker göra en klassresa i Stockholm med en man från mellanskiktet, som har den irriterade ovanan att prata fint och ovårdat på samma gång. I en arbetarlitteratur där kvinnornas röst de senaste åren nästan alltid handlat om att lämna arbetarklassen (Mig äger ingen och Svinalängorna är två välkända exempel) är det befriande att läsa ett kvinnoperspektiv på klassamhället som inte bearbetar klass som ett barndomstrauma utan som ett helt liv, som det ju faktiskt för de allra flesta är.

Anneli Jordahl skriver vackert om hur ensamt det är att vara arg. Om en kvinnlighet som vill prata om arbetsplatsolyckor och ägande istället för att diskutera efterrätter och barnbarn. I berättelsen om den åldrade kvinnans politisering fångar Jordahl den patriarkala definitionen av hysteri, där den politiska kvinnan inte förstås utifrån makt och konflikt, utan istället som en kärring som inte går vidare från sina trauman. Ilskan gör dig i samhällets ögon till en knäppis, till en som överdriver, till en som är besatt, kanske framförallt om du är en äldre kvinna. Jag drabbas mest av boken i de stunder då jaget är ensam i sin ilska. Då jaget hånas och paternaliseras för sin vrede. Tröttheten jag känt från pojkvänner, skolkamrater, bästa vänner när man än en gång skall prata om att fascismen är på väg. (Har du ingen annan personlighet än din familjs trauman?) I jagets skam känner jag igen mig själv, och förstår att det objektiva avståndet till rasifierades och kvinnors ”känslor” inte har någonting med emotioner att göra, utan är ett sätt avfärda den kunskap och sanning de besitter.

Nyfikenhet om andras förtryck

När Jeanette får dokumentärfilmen The Black Panter Mixtape i present av sin dotter Fanny påminns hon om hennes ungdoms respekt för Angela Davis och den svarta kampen i USA. Filmen blir en ingång till en vändning i romanen, där hatets ensamhet övergår till en nyfikenhet om andras smärtor och organisering. Vilka är tiggarna som bor i läger utanför Stockholm? Vem räknar deras död? Varför är detta första gången hon ser afrosvenskar själva få diskutera rasism i tv? Och kan slagordet som räknar svarta liv också användas för att förstå hur klassamhället värderar arbetarklassens liv som ingenting? Jeanette åker ända till USA, till en konferens om ras och psykologi där den berömda Angela Davis ska prata, och fyller ett anteckningsblock med begrepp som ”microagressions”, ”bodymemory of slavery”, ”the fear they feel when the look at us”. Här lyckas boken också sammanfatta de antirasistiska rörelsens teoretiska bidrag på ett seriöst sätt, bidrag som i den svenska debatten annars ofta avfärdas som identitetspolitik (vad det nu är), och förlöjligas eller banaliseras.

Att vara nyfiken är också att försöka ta sig ur sitt eget privilegies dumhet. Jordahl skildrar hur en vit arbetarkvinna långsamt och fördomsfullt öppnar upp sig till den antirasistiska rörelse som kännetecknat 2000-talet. Som rasifierad är det ibland tufft att läsa just de stycken som skildrar jagets egna fördomar. När Jeanette inte förstår varför den till en afrosvensk person inte kan säga ”jag har alltid drömt om att åka till Afrika”, gör det ont. Gränsen mellan författandets förklarande och försvarande röst är liten, och för oss som upplevt dessa kommentarer hela våra liv blir försvaret av dem också till någon grad ett försvar av vår underordning. Framförallt blir jag upprörd av slutet, där den hemlöse pojken som Jeanette tar hand om, i trots mot myndigheter och rasistiska grannar, börjar kallas för Bosse, som hennes avlidna man (och även bortsprungna hund).

Att ta ifrån människor deras namn och tvinga på dem sin egen historia är också att ta ifrån deras minnen, vilket för mig framstår som ett märkligt och okommenterat våld i en bok som annars så tydligt handlar om vikten av att minnas. Namnbytet blir för mig en metafor för de assimileringskrav som flyktingar i dag möts av, där man för att överhuvudtaget få någon hjälp alls, skall lämna allt som man har varit och bli den nationen kräver att du ska bli. Jeanette kanske försöker att förstå ras genom klass – men här går gränsen, där förståelsen att vi är alla lika istället blir ett ”du är (måste vara) exakt som jag”.

Början på ett storartat samtal

Men trots att detta provocerar mig, tänker jag att det är en bok som vill lyssna, och agera. Att försöka vara solidarisk och att misslyckas, är mycket modigare än att inte våga skriva om någonting annat än sin direkta erfarenhet. Och mycket modigare än att inte låtsas om rasismen alls. Kan man kanske kalla det en kärlekshistoria? Om en karaktär som går från det ensamma arbetet att elda under sin vrede, till en värld av ilska, organisering och motstånd. Att plötsligt börja lyssna på människor, ja till och med på den präktiga mellanskikt-dottern som talar om patriarkatets våld. Och att börja se mönster; mellan samernas kamp, svartas kamp, arbetares kamp, ett systematiskt våld som både splittrar, och förenar oss.

Boken blir en början på ett viktigt och storartat samtal, en debatt jag mycket hellre skulle vilja ha än den där jag tvingas välja mellan marxismen och antirasismen. Hur kan man skriva om andras underordning? Vad har arbetarklassen och svarta gemensamt? Karaktärens tolkning blir att allt, på ett sätt, är samma sak. Rädslan gentemot svarta är lik rädslan mot arbetarkillar, kroppens minne av att ha arbetat är lik kroppens minne av slaveriet. Det är ett enkelt svar, som delvis blundar för sanningen att det finns vita arbetare som förtrycker svart mellanskikt och att det finns ett svart mellanskikt som exploaterar vita arbetare. Men samtidigt är det ett svar som försöker närma sig en pluralistisk universalism. Ett svar som trotsar världens ojämlikhet, i sig, utan att för den delen ta de olika upplevelserna av ojämlikhet ifrån oss. Kalla det vad du vill. Kalla det orättvisa. Men vissa liv räknas inte. Och vissa kvinnor måste räkna dem.