Varför ville du forska om tjejer och basket?

– Idrotten är intressant. Den finns överallt, den är schemalagd i skolan, den syns ofta och mycket i media och alla människor har ett förhållande till idrott – man skulle kanske kunna säga att idrott är något som är svårt att undgå oavsett vad man tycker om idrott. Idrotten har en stark maskulinitetshistoria som sätter spår än idag. Dels om föreställningar om kropp och identitet men även formella skillnader påverkas av maskulinitetsnormen såsom lönenivåer där kvinnors idrottande värderas lägre. Just därför blir frågor om genus centrala, hur idrottande tjejer förhåller sig till detta var lite av min utgångsfråga, hur skapar tjejer genus och femininitet i en maskulint kodad kontext. Fotbollen är redan relativt beforskad, inte minst om man tittar på internationella studier, och jag ville se hur det ser ut inom andra områden inom lagsporten.

Vad anspelar titeln på?

– Mitt fokus har varit hur genus och femininitet skapas och förhandlas i baskettjejers idrottsliga vardag – genom kroppsliga och vardagliga praktiker. Titeln är både missvisande och korrekt. Tjejerna förhåller sig till och förhandlar med diskurser som cirkulerar kring tjejer – de resonerar återkommande om vad det innebär att vara tjej, hur tjejer kan, får och bör vara. De förhandlar med tjejbegreppet och vill utvidga det.

Hur skapas genus och femininitet hos de här baskettjejerna?

– Ofta kopplas idrottslig aktivitet ihop med maskulinitet, att vara stark, snabb och aktiv. De som jag följde uttryckte att de fick vara på ett annat sätt än vad som traditionellt förväntas av tjejer. De beskrev att de tycker om känslan av att ta plats och uppskattar möjligheten att vara tuff och hård. Det intressanta är att det går att vara det utan att behöva koppla ihop det med maskulinitet. De förhåller sig inte till maskulinitetsbegreppet över huvud taget. Det går att vara tuff och aktiv utan att för den sakens skull prata om ett grabbigt eller manligt beteende. De förhandlar på så sätt med femininitetsbegreppet.

Utifrån det här perspektivet är det viktigt att inte hävda att de anammat en maskulinitetsnorm?

– Ja, precis. Anledningen är att maskulinitet på så vis får patent på vissa praktiker. I och med att tjejerna inte beskriver sig själva eller sitt agerande som maskulina eller maskulint tolkar jag dem snarare som inbegripna i ett utvidgande och ett förhandlande kring femininitet, de visar andra sätt att vara kvinna på. De diskuterar inte kring sitt idrottande i relation till maskulinitet vilket jag tycker är överraskande och positivt. I tidigare forskning inom idrotten har det till exempel ofta förekommit att vissa tjejer haft en tendens att kalla sig för ”pojkflicka” när de varit tuffa och aktiva. De som jag har följt använder sig inte av sådana uttryck och förhåller sig inte i någon större utsträckning till begrepp om maskulinitet.

Det är förbjudet att sitta med korsade ben på avbytarbänken vid match?

– Ja, det förklarar tjejerna med att det signalerar passivitet. Om någon satt med benen i kors var någon annan av spelarna på direkt och puttade på den som satt med benen i kors. Utanför planen kunde de absolut sitta med korsade ben, men att sitta bredbent under träning och match signalerar att man är på hugget och aktiv, detta är ett bra exempel på hur tjejerna förhåller sig till olika normer i olika rum.

På vilket sätt förhandlar tjejerna kring femininitet och genus?

– Det märks tydligt att de är medvetna om sitt eget kön – om föreställningar som cirkulerar kring tjejer. I min forskning relaterar jag till annan forskning om killar inom idrotten, och killar tenderar att prata om sig själva som subjekt snarare än utifrån kön. Ofta resonerar de tjejer som jag har följt om hur tjejer är och inte är, och de förhåller sig återkommande till det tjejbegreppet och tjejpositionen. Tjejresonemang är närvarande och de har ofta en aktiv tanke om tjejbegreppet. Ibland köper de det helt och hållet och andra gånger inte alls.

Kan du ge exempel?

– Ett exempel är när de pratar om kropp och utseende, vilket de ofta gör. När jag frågade om varför det är så viktigt förklarar de enkelt att ”det är typiskt tjejer” att prata om kropp och utseende. Ett annat exempel är att de förhållandevis ofta ger varandra komplimanger för deras utseende, vilket de förklarar med att det är sätt att visa omtanke och respekt på. Även där menar de att det är en tjejgrej att förhålla sig så till varandra. Samtidigt avfärdar en av tjejerna detta och förklarar det som en individfråga, och till skillnad från övriga benämner hon det inte som en tjejgrej eller något typiskt för tjejer. I omklädningsrummet är frisyrerna jätteviktiga och matchkläderna ska vara åtsittande och visa kroppsformen. De rullar upp shortsen, vilket vissa av tjejerna framhåller beror på funktionalitet och att det är praktiskt att vika upp dem, medan andra säger att det bara är snyggare så. Utseendet blir viktigt. De kan knuffas och skrika på basketplanen, till och med vråla, men i omklädningsrummen skapar de en socialt igenkännbar kvinnokropp.

Så de kompenserar det aktiva, hårda och tuffa beteendet med vad som kan kallas för traditionellt feminint beteende?

– Ja ungefär så, med socialt igenkännbara kvinnokroppar blir deras agerande på basketplanen – att svettas, knuffas och skrika – mer acceptabelt, de anses fortfarande som ”normala” även om de, i och med sitt basketspelande, agerar på sätt som många uppfattar maskulint.

Ordet ”biff” är ett ord som användas flitigt. Vad menas med ”biff”?

– Det är lite luddigt och kan användas i både positiv och negativ bemärkelse. Begreppet handlar om muskler. Ibland säger de om sig själva att de ser alldeles för biffiga ut, medan någon annan gång kan det vara en komplimang att säga till lagkamraten att ”åh vad biffig du är”. Det pendlande användandet av denna term är ett bra exempel på hur tjejerna förhåller sig till och förhandlar med svårhanterliga kroppsideal, de vill vara muskulösa men inte för muskulösa, det är en svår balansgång som de hanterar genom att prata mycket om kropp – och då ofta utifrån och med hjälp av ordet ”biff”.

Vilka anser du är de viktigaste slutsatserna i din studie?

– Det finns många olika uppfattningar, förmedlad av media, samt en mer eller mindre ständig diskussion i samhället, kring hur tjejer och kvinnor är och ska vara. Det som är intressant med min studie är hur medvetna baskettjejerna är om dessa uppfattningar och denna diskussion, och de förhåller sig aktivt till detta då de pratar mycket om hur tjejer är och ska vara. I och med det vidgar de tanken om vad som är ”tjejigt” genom att aktivt fundera kring tjejbegreppet och i vissa fall ställa sig utanför och ifrågasätta det. De låter liksom inte debatten om tjejer pågå utan att de är med i den, de låter inte enbart andra tala om och för dem.

Det inger hopp?

– Absolut. Sedan tycker jag att det är positivt att de inte behäftar sig själva med maskulinitet, kanske kan detta antyda att idrottens maskulina kodning på vissa sätt är på väg att luckras upp lite grand. Något som också inger hopp är att tjejerna kan prata positivt om den egna kroppen. Den egna kroppen är inte bara en källa till missnöje, den kritiseras inte bara utan den kan omtalas positivt.

Vad hoppas du på att din forskning ska användas till?

– Jag hoppas att den kan användas på många sätt. Bland annat att den ses som ett bidrag till flickforskningsfältet och naturligtvis till idrottsvärlden, jag hoppas att studien kan ge ökad kunskap om hur baskettjejer ser på sig själva och sin idrottsliga vardag. Sedan är det en stark mansdominans bland tränare. Jag har fått tillgång till de här tjejernas vardag på ett sätt som är svårt för tränare att få. Jag har varit med inne i omklädningsrummen, på och utanför planen och under förflyttningar till och från träningar och matcher. Många tränare som är män skulle säkert ha nytta av att läsa den för att på så sätt få en större inblick i hur idrottande tjejer resonerar om sig själva, varandra och den idrottsliga kontext som de rör sig i.

Julia Rönnbäck. Foto: Felix Weideryd