Det är fortfarande oklart hur regeringsbildningen efter valet i Spanien kommer att se ut. Men den höger/vänsteruppdelning som så länge kännetecknat europeisk politik i många medborgares ögon har förlorat sin ställning som ett hållbart alternativ. Det menar Feministiskt initiativs partiledare Gudrun Schyman, bland annat med hänvisning till Podemos framgångar i det spanska politiska landskapet.
December bjöd inte bara på ett samlat motstånd mot det franska nationalistiska Nationella fronten från Sarkozys och Hollandes partier i regionalvalen. Vi har också fått bevittna hur en stor del av den spanska befolkningen tog avstånd från det tvåpartisystem som dominerat spansk politik under de senaste decennierna. Både Podemos och Ciudadanos gick framåt.
Framför allt Podemos framgångar visar att den höger/vänsteruppdelning som så länge kännetecknat europeisk politik i många medborgares ögon har förlorat sin ställning som ett hållbart alternativ. Precis som i Sverige har såväl liberaler som socialdemokratiska partier deltagit i inskränkningar i människors frihet. Detta gäller såväl ekonomisk frihet som faktisk rörelsefrihet. Genom en icke-fungerande bostadsmarknad, där många tvingats belåna sig, och genom kännbara försämringar i socialförsäkringssystemen, har en majoritet av Sveriges befolkning försatts i en situation som med höjda räntor snabbt kan bli prekär.
Spanien är ett av de europeiska länderna som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. Siffror från Eurostat i november 2013 visar en ungdomsarbetslöshet på hela 57,7 procent. Det handlar om en hel förlorad generation. Många spanjorer anställda i den offentliga sektorn har sett sina framförhandlade rättigheter försvinna med ett pennstreck. För dem som har jobbet kvar har lönerna blivit lägre. Värst är det för kvinnorna i den offentliga sektorn. Många har tvingats lämna sina jobb för att istället ta hand om barn och äldre släktingar som står utan omsorg.
Den spanska forskaren Lina Gálvez Muñoz har beskrivit situationen på den spanska arbetsmarknaden i termer av ett nytt slags prekariat, där kvinnor tvingas till extrem flexibilitet och otrygghet för att kunna möta arbetsgivarnas krav.
– Finanskrisen har skapat ett feminiserat prekariat där de anställda förväntas vara tillgängliga på kort varsel dygnet runt, utan säkra anställningar.
Fördelningsmodeller som tidigare ansågs fungera har med den ekonomiska krisen visat sig slå extra hårt mot kvinnor. Vräkningar har i högre utsträckning drabbat fattiga än rika. Invandrade invånare var bland de första att förlora sina jobb i den spanska krisen. Många av de romer som i dag befinner sig på svenska gator och torg arbetade tidigare i södra Europa. Deras ekonomiska utsatthet är alltså inte bara en konsekvens av rasistiska och diskriminerande strukturer i Rumänien och Bulgarien. Den är också en direkt konsekvens av EU:s ekonomiska politik.
Trots feministiska aktivisters framgångsrika mobilisering mot den nu avsatta regeringens förslag till inskränkningar i aborträtten och för att sätta våldet mot kvinnor på dagordningen har jämställdhetsfrågor lyst med sin frånvaro i de stora partiledardebatterna – liksom kvinnorna.
Efter en massiv manifestation mot mäns våld mot kvinnor den 7 november 2015 väcktes förväntningar om att partierna inför valet skulle göra utfästelser om konkreta åtgärder för att sätta stopp för den patriarkala terror som våldet mot kvinnor utgör. I själva verket utestängdes kvinnor från partiledardebatterna och jämställdhetsfrågor som lika lön och våld mot kvinnor fanns bara med på marginalen – trots en del partiers uttalade feministiska engagemang.
Det är ännu oklart hur den spanska regeringsbildningen kommer att se ut. Men det som redan står klart är att ett skifte har skett i det spanska politiska landskapet. I Sverige kan vi se att liknande processer äger rum då de klassiska vänster/högerlösningarna inom politiken inte längre erbjuder lösningar på de omfattande politiska utmaningar vi står inför. En väg bortom blockpolitikens begränsningar är alltså möjlig, men då måste fler våga mer.
