Liksom i Sverige är myndigheternas hjälpinsatser för flyktingmottagning i Tyskland helt beroende av frivilligengagemang från volontärer. Fler kvinnor än män väljer att engagera sig för att hjälpa flyktingar i Berlin. Pliktkänsla, egen migrantbakgrund och medmänsklighet är drivkrafterna bakom frivilligengagemanget för några av volontärerna. Vilka är de och varför engagerar de sig? Milla Leskinen har träffat några volontärer i Berlin.
1,5 miljoner människor beräknades söka asyl i Tyskland under 2015. Bara Berlin har tagit emot mer än 75 000 personer under det gångna året. Myndigheternas hjälpinsatser är helt beroende av frivilligengagemang från volontärer. Hur många som hittills engagerat sig ideellt går inte att svara på, men den största hemsidan för koordination av volontärer till olika projekt runt om i Berlin och några städer i övriga Tyskland har över 33 000 registrerade medlemmar som tillsammans arbetat över 100 000 timmar. Volontärer samlar in och distribuerar kläder och förnödenheter, samordnar transporter, ordnar språkkurser, leker med barn, serverar mat och samlar in pengar till nya projekt, bland mycket annat. Ingen kan ge någon exakt siffra, men volontärer och representanter från olika organisationer uppskattar att ungefär 70 till 80 procent av de engagerade volontärerna är kvinnor.
Markus Kreuzberg, som egentligen heter något annat, ber att få nyansera bilden:
– Det stämmer att ca 75 procent är kvinnor, men resten är gay, säger han och skrattar, men fortsätter sedan allvarligt. Hbtq-personer har inte barn och familj i samma utsträckning som heteropar och har därför mer tid. De kan också på ett annat sätt relatera till flyktingarnas situation.
Markus Kreuzberg är verksam vid en idrottshall i norra Kreuzberg som sedan slutet på november fungerar som flyktingförläggning. Det står en polisbil utanför och klungor av män står och pratar. Kreuzberg berättar att flyktingarna demonstrerat för att få bli körda till LaGeSo, den ansvariga myndigheten, dit alla måste gå och registrera sig för att sedan kunna söka asyl och få de rättigheter som asylsökande har i Tyskland.
– Jag bor här i huset bredvid, säger han och pekar på ett höghus på andra sidan gårdsplanen. Flyktingkrisen kom bokstavligen hem till mig. Jag är sjukskötare, jag kände mig tvungen att se hur situationen såg ut rent medicinskt.
Varför engagerade du dig?
– Jag engagerar mig för att jag är bög. Såna som jag dog i koncentrationsläger under andra världskriget, jag skulle ha flytt Syrien jag med, jag måste hjälpa till.
Markus Kreuzberg planerar själv att öppna ett boende för de hbtq-personer som är på flykt.
– Den tyska staten förstår inte hbtq-personers särskilda behov, de räknas som handikappade och hamnar på samma boenden som personer med funktionshinder, men det leder till problem, vi har olika behov.
Kreuzberg slutade sitt arbete som sjukskötare i maj och har sedan drygt ett halvår tillbaka arbetat med att hjälpa flyktingar på olika förläggningar. Han berättar att det inte finns några medicinskt ansvariga eller några mediciner på flyktingförläggningarna. De som är akut sjuka har rätt till sjukvård precis som i Sverige, men ingen hjälp tycks finnas vid mindre akuta besvär som huvudvärk och sår. Hjälp nekas tills situationen bedöms som akut.
Markus Kreuzberg visar runt i idrottshallen. Här bor knappt 200 personer, rad på rad av våningssängar, indelade i två sektioner, en för kvinnor och familjer, en för män. En del av omklädningsrummet tjänar som klädförråd. Det hänger lakan och tyger ned från överslafarna i familjesektionen, det blir som egna rum, berättar Kreuzberg.
– Det här är ett femstjärnigt boende, här har de duschar i samma lokal och de slipper äta i samma rum som de sover.
Under vår rundvandring kommer flera personer fram till honom, någon frågar varför han inte varit där under dagen, en annan har ont i halsen. En tonårspojke kommer och bjuder oss på kex.
– Man kan gråta över allt det här, men jag är faktiskt glad för mitt lands skull, det här är en stor chans för Tyskland.
Tolv personer ska arbeta heltid på den här flyktingmottagningen i norra Kreuzberg, men just nu är det bara fyra. – Jag vill inte tänka på vad som skulle hända om det inte vore för volontärerna, säger Markus, sjuksköterska och volontär.
Förutom att arbeta med det praktiska som rör mat och kläder är många engagerade på andra sätt. Det kan handla om att lära ut tyska, informera om situationen via sociala medier och samla in pengar. Yasmin Kurdi, som också egentligen heter något annat, är en 24-årig student och har varit engagerad i flyktingfrågan i drygt ett år. Hon har själv migrantbakgrund, är irakisk medborgare och på grund av den ökade flyktingströmmen till Tyskland blev hennes egen visumansökan försenad. Hon fick därför inte fortsätta sina universitetsstudier i statskunskap som planerat, istället är hon engagerad som volontär och översättare på flera flyktingförläggningar runt om i Berlin.
Varför är du volontär?
– Jag ser det som en plikt. Det här är mitt folk, även om jag är kurd och de är araber så är vi uppvuxna i samma politiska och kulturella klimat. Jag är också migrant, jag pratar deras språk men förstår också hur det här samhället fungerar och kan förklara det för dem. Jag tror att nästan alla som kommer från Mellanöstern tvingas bli politiska varelser på grund av de politiska skeendena i våra länder, vi internaliserar politiken i vårt sätt att förstå världen.
Yasmin Kurdi började med att översätta dokument på nätet, från arabiska till tyska och engelska eller tvärtom. Det kunde handla om alltifrån hjälparbetare på grekiska öar som behövde få några meningar översätta i realtid via Facebook till att översätta formulär för organisationer. Under sommaren började situationen i Berlin bli ordentligt ansträngd och behovet av tolkar i lägren växte.
Vilka väljer att bli volontärer?
– Jag skulle säga att ungefär hälften har en bakgrund av att ha varit migranter eller ha levt i exil, personer som själva har erfarenheter av att bli hjälpta. Men resten är personer som inte alls har de erfarenheterna i sin egen generation, men som har en otroligt stark känsla för medmänsklighet.
Varför tror du att fler kvinnor än män engagerar sig?
– Kvinnor har mer tid att engagera sig och det är mer sannolikt att kvinnor drivs av en slags modersinstinkt. Jag vill inte tillskriva det till inre orsaker som genetik, men kvinnor verkar ha en tendens att vara mer omhändertagande generellt.
Jobba med barnen
Anna Grundsten, 29 år, är engagerad i ett projekt där en grupp volontärer en gång i veckan arrangerar en pysselverkstad för barn på en flyktingförläggning i Lichtenberg. Hon berättar om skillnader i hur män och kvinnor bemöts.
– Barnen i gruppen tycker att det är jättekul att ha en kille där som man kan busa med, det är alltid jätteuppskattat. När det väl kommer en man så säger alla ”gud vad bra, vad fint att du engagerar dig”. Att kvinnor engagerar sig är det inget konstigt med. Jag har svårt att se att en arbetslös kvinna som väljer att engagera sig skulle få samma bemötande som en arbetslös man. Jag kan bli trött på det, en massa tjejer gör ett jättestort jobb, men det är bara helt normalt.
De män som dykt upp har mest varit pojkvänner till redan engagerade kvinnor, Anna Grundsten har svårt att tänka sig en heltidsarbetande man komma till flyktingförläggningen som volontär.
Varför tror du att det är så?
– Samhällets förväntningar spelar så klart roll, en kvinna ska vara omhändertagande. Det finns en viss machokultur här i Tyskland, män ska jobba och kvinnor ska vara hemma med barnen.
De volontärer jag möter målar alla upp en bild av löst sammanhängande organisationer med dåligt eller obefintligt stöd från myndigheterna. Dessa organisationer består till största del av kvinnor. En anledning till den ojämna könsfördelningen som alla volontärer lyfter fram är att tyska kvinnor fortfarande inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. En annan anledning är samhällets förväntningar. Statistisk från USA och Storbritannien visar att fler kvinnor arbetar volontärt än män, men i Sverige är det tvärtom. Svenska män är i högre utsträckning engagerade i fritidsorienterade föreningar, som idrotts- eller motorföreningar. Kvinnor är mer engagerade i föreningar som rör socialt arbete och humanitära insatser, detta visar en rapport från regeringskansliet för 2010.
– Den största utmaningen för oss som volontärer är att vi inte har så mycket stöd från flyktingförläggningarna och hjälporganisationerna, det gör det svårt för oss, säger Anna Grundsten.
Markus Kreuzberg är inne på samma spår:
– Myndigheterna tackar en inte, men det gör flyktingarna. Jag har bott här i sju år men bara sett mina grannar i hissen, nu ser jag dem varje dag här. Jag har aldrig varit stolt över Tyskland förut, men det är jag nu, säger Markus Kreuzberg.
