En av världens bästa fäktare hade kunnat bli uppmärksammad för sina idrottsliga insatser i OS. Men Ibtihaj Muhammad förväntas ha åsikter om Donald Trump. Bland annat. För hon bär hijab. Bilan Osman ifrågasätter i veckans sommarkrönika vad uppmärksamheten är värd, när prestationer på elitnivå reduceras till exotifiering av klädsel och kroppar.
Ibtihaj Muhammad. Hon är en av alla deltagare i OS i Rio. Hon har en lång idrottskarriär i bagaget – tvåfaldig Pan American Games-guldvinnare och en femfaldig Senior World Team medaljör. 2014 vann hon hela tävlingen. Hon är bara 30 år, ändå har hon redan rankats näst högst bland fäktare i USA, och på tolfte plats i världen. Och så bär hon hijab. Det är dock den sista detaljen flera medier valt att göra central. Enligt forskarföretaget Lexis Nexis, har 79 procent av mediebevakningen om Ibtihaj Muhammad handlat om hennes hijab.
Ibtihaj Muhammad är den första amerikanen som tävlar med hijab. ”En förebild” skriver någon i mitt Facebook-flöde. Att hijabis, unga som gamla, får veta att det de väljer att bära inte ska hindra dem ifrån att göra det de vill, är en viktig lärdom. Men vad händer i ett samhälle när icke-normativa människor istället får lära sig att det inte är deras prestation som kommer att räknas, utan det faktum att de anses vara ett exotiskt inslag?
Hur man betraktar icke-vita och kvinnliga idrottare har varit föremål för studier under en lång tid. Det kan handla om hur medier talar om dessa idrottare, eller hur exempelvis svarta idrottare enligt en ovetenskaplig teori förväntas genom genetiska faktorer bära på en sportslig överlägsenhet. I mediebevakningen av Ibtihaj Muhammad har misogyni och rasism spelat en avgörande roll. Inte enbart har hon vid ett antal tillfällen reducerats till en hijab, utan dessutom politiserats in absurdum.
Ibtihaj Muhammad är uppenbarligen en idrottare som vill använda sin plattform till att tala om den utsatthet hijaben medför och om den antimuslimska retorikens framgångar i USA, men jag kan inte hjälpa att tänka; hur hade villkoren för henne som idrottare sett ut om hon tillhörde normen? Hade det förväntats av henne att säga något skarpt om Donald Trump om det inte vore för plaggen hon bär?
Objektifieringen av kvinnors kroppar har varit en röd tråd i nyhetsbevakningen av OS. ”Bikini vs Burka” twittrar BBC innan de länkar en artikel om matchen mellan det egyptiska volleyboll-laget och det tyska. Det ska dessutom tilläggas att det varken var burka eller bikini spelarna bar. Att något sådant i en rimlig kontext överhuvudtaget kan skrivas möjliggörs bland annat av det smala utrymme kvinnor har inom idrottsvärlden. Än råder det brist på kvinnor på beslutsfattande positioner.
Som en hijabi finner jag det givetvis glädjande att se andra hijabis vara idrottare, musiker, politiker och existera i rum där deras närvaro tidigare lyst med sin frånvaro. Men den glädjen lämnar en bitter eftersmak. Representation är ingenting värd när kompetenta och duktiga kvinnor, hbtq-personer och icke-vita reduceras till exotiska kroppar. När deras prestationer kommer i andra hand, i sammanhang där prestation bör stå i centrum.
Det är en misogyn och rasistisk logik som kommer att fostra de generationer som växer upp framför datorn och tv:n. Framtiden kommer att avgöra hur unga hijabis kommer att påverkas av nyhetsrapporteringen och sportkommentarerna som vill förminska idrottare till vad de bär.
Vi är många som är relativt ointresserade av sport. Men sport kan påverka hur människor ser, inte bara på varandra, utan även på sig själva. 1968 fanns det förmodligen unga svarta som fylldes av hopp när Tommie Smith och John Carlos lyfte nävarna för att proklamera sin ilska över svartas villkor i USA. Min förhoppning är att det finns unga muslimer som 2016 förbiser islamofobin som genomsyrat rapporteringen om idrottare i hijab, och istället lämnas med känslan av att vägen dit må vara svårare; men att de kan göra precis det de vill.
