Sunshine Socialist Cinema visar kritiska vänsterfilmer på landsbygden och för att driva projektorn använder de solceller. Förra helgen firade deras biograf i Höja, Skåne fem år. På tre frågor berättar Kalle Brolin och Kristina Müntzing för Feministiskt perspektiv om sin verksamhet, i rörelsen mellan det politiska och det konstnärliga.
Hur kom det sig att ni började med era filmvisningar?
– Från början var vi fyra pers i en studiecirkel. Några av oss bodde på vinterhalvåren i Buenos Aires. Där gick vi bland annat på en utomhusbio i parken Rivadavia. Bion visade inte bara film för stämningens skull, de som låg bakom den ville också diskutera användandet av och rätten till det offentliga rummet. De inspirerade oss till att själva starta en utomhusbio, även om det dröjde några år. Vår bio blev en förlängning av det vi gjorde i studiecirkeln, det vill säga; läsa, kolla på film, diskutera kombinationen socialism och miljöpolitik.
Visar ert arbete att det går att som kulturarbetare arbeta bortom en klimatfientligt och kapitalistiskt system?
– Vår erfarenhet är att vi är fruktansvärt komprometterade, både kommersiellt och klimatmässigt. Vi vill vara en socialistisk bio, men jobbar helt utan offentligt verksamhetsstöd. Alla visningar är gratis för publiken och vi bjuder på allt, har ett bibliotek med utlåning, med mera. Men det finansieras genom att vi turnerar med bion och får betalt av olika konstinstitutioner för att göra visningar utanför museer och konsthallar. Vi drar in mer pengar på det än vi behöver, och har börjat kolla på hur vi kan omfördela det överskottet av vår verksamhet. Stötta ett filmkooperativ i Rojava, fixa en projektor till Pantrarna, etcetera. Men alla synpunkter på vad en socialistisk biograf kan vara, och hur den kan verka, tar vi gärna emot. Klimatmässigt så har vi väl sett att tillverkning och transport av solceller inte är miljöneutralt – vår första solcell var tillverkad i Kina, upptäckte vi – och att det enda vettiga alternativet vore att avstå från elförbrukning så mycket det går. Detsamma gäller turnerandet med bion, hittills har vi kört runt den i en folkabuss. Att vi använder solceller för att driva filmprojektorn var tänkt som en poetisk gest. Eftersom det är ljus som laddar batterierna och ljus som kommer ut ur projektorn kunde vi säga att vi omfördelar ett överskott av ljus, från dag till natt. Mer konkret så finns det en pågående diskussion om hur vänster- och miljöpolitik ska kunna kombineras, och vi ville anknyta till och delta i den från ett konstnärligt perspektiv. Detta är huvudfrågorna i den nya femårsplanen – hur kan vi vara en socialistisk och klimatvänlig bio, vad skulle det innebära? Vad blir konsekvenserna?
I helgen firade er biograf i Höja fem år. Berätta om den?
– Vi har en anläggning i en by i nordvästra Skåne. Att vi utgår från den är för att flera av oss i cirkeln kommer härifrån, och fortfarande träffas här på somrarna, men också för att det är en region som domineras av högerpolitik sedan lång tid tillbaka. Vi ville prova att bygga upp någonting här, en oas för lokala vänster- och miljömänniskor, och göra den så attraktiv vi kunde. För att se vad som skulle hända, vilka som skulle komma, och vad de skulle berätta för oss. Vi trodde att det var viktigt att inte tänka i projektform, om vi skulle kunna bygga något. Så redan från början hade vi bestämt att vi kör i fem år oavsett om det kommer någon, och nu har vi sagt att vi kör i fem år till, minst. Det kommer folk, det är uppskattat, och ekonomin är ordnad för lång tid framåt.
– Filmerna vi visade till vårt femårsjubileum anknöt till byns lokalhistoria, hundraårsjubileet av elektrifieringen av Höja. 1916 bildade byn en samfällighetsförening och betalade själva för dragningen av en elledning ut till byn. Elen räckte inte för allas behov, så föreningen gjorde upp ett schema för när olika hushåll kunde köra tunga maskiner. Elektrifieringen intresserade oss av två anledningar. Dels fick vi prata om hur elnätet kan användas på annat sätt än i dag, inte bara som distributionskanal från storproducent till alla konsumenter, utan som ett verkligt nät som förbinder alla små producenter, alla hushåll som producerar sin egen el med lite överskott. Nätet kan omfördela det överskottet. Dels fick vi prata om hur nära i tiden det låg, ett samhälle utan el. Farmor och farfar klarade sig utan elledning tills de var tonåringar och flyttade hemifrån. Och vi måste kanske tänka oss ett samhälle inte utan el men med mycket mindre elanvändning än i dag.
