– Bilden av den som blir utsatt för våld i hederns namn är så pass stark att den gör att många drar sig från att söka hjälp. Många ser en förtryckt kvinna, ett offer, som blir utsatt. Jag tror väldigt få personer känner igen sig i den bilden och därför tänker att de inte är utsatta för hedersrelaterat våld. Det är så orättvist att denna bilden sprids. Det blir på bekostnad av att unga inte söker hjälp, säger Arbresha Rexhepi.

Arbresha Rexhepi är samordnare på Elektra i Göteborg, en verksamhet på Fryshuset som arbetar mot våld och förtryck i hederns namn. Bortom debatten i media och politiska rum jobbar hon tillsammans med en tjejverksamhetsansvarig och en killverksamhetsansvarig för att lyfta frågan på gräsrotsnivå. Den största delen av arbetstiden är riktat direkt mot unga mellan 13 till 26 år. Resten av tiden föreläser de på skolor, boenden och tjänstepersoner och skriver handlingsplaner om våld i nära relationer för kommuner och stadsdelar. Allt för att lyfta frågan kring hedersproblematiken. Elektra erbjuder ett 18 månader långt utbildningsprogram för unga. Utifrån 15 kärnämnen, som mänskliga rättigheter, demokrati, civilkurage och intersektionalitet skapas en dialog med deltagarna om våld och förtryck i hederns namn under utbildningen. Programmet är uppdelat. En grupp är för tjejer, Sharaf hjältinnor och den andra för killar, Sharaf hjältar. När deltagarna klarat utbildningen sker en diplomering. Därefter fortsätter hjältinnor och hjältar arbetet med att sprida kunskapen kring frågan.

Inkluderande atmosfär

Att frågan om heder är svår att ta i, som den tycks vara i den offentliga debatten, känner inte Arbresha Rexhepi igen i det vardagliga arbetet med unga. Hon menar att verksamhetsansvariga på gräsrotsnivå kan frågan så pass bra och besitter spetskompetensen som krävs för att arbeta mot målgruppen så en atmosfär och diskussion skapas som inkluderar, i stället för att polarisera.

Aga Hasttyar är killverksamhetsansvarig på Elektra och känner igen detta. Han menar att allt ligger i hur man behandlar frågan.

– Allt ligger i språket, hur och vilka ord du väljer. För att nå ut till ungdomarna måste vi skapa förståelse genom att lyssna på vad de har att säga men också genom språket som vi använder. Det gäller att lyssna, visa respekt och inte döma för att kunna möta dem. Vi öppnar alla våra föreläsningar med att säga att mänskliga rättigheter är grunden i vårt arbete. Att ingen får använda fysiskt och psykiskt våld för att begränsa dig. Därefter lyssnar vi. Alla situationer och dialoger ser olika ut men vi går tillbaka till den grunden hela tiden, säger Aga Hasttyar.

Han kom själv i kontakt med Elektra genom vänner som deltog i deras aktiviteter. Som 20-åring deltog han själv i Sharaf hjältarna. Han minns att språket som användes i medier och av politiker inte var tillgängligt för honom. Han minns att debatten kring heder till en början inte intresserade honom men allt eftersom utbildningen fortskred väcktes engagemanget.

Efter utbildningen arbetade han för Fryshuset en period och nu, nio år senare är han tillbaka som en av de ansvariga för killgruppen i Elektra, samt ett till projekt på Fryshuset, Oslagbar, som arbetar med att ändra maskulinitetsnormer. Men frågan kring maskulinitet diskuteras även i Sharaf hjältarna. Aga Hasttyar menar att maskulinitetsnormer definitivt är ett stort problem i hederskontexten och han problematiserar i sitt arbete vad som förväntas av män och killar. Arbresha Rexhepi betonar också vikten i att prata med killar och män. Hon anser att den rådande debatten som förs om hedersrelaterat våld pekar ut grupper som förövare och hon ser en fara i det.

– I dag exkluderas ju grupper i debatten genom att de demoniseras. Jag tänker bland annat på unga killar och föräldrar med rötter i andra länder. Vi har killar som kommer till vår verksamhet och berättar att de slår sin syster för att pappan slår hårdare. Hur ska du kunna säga till en sådan kille att han är en förövare och endast det? Och framför allt, hur ska vi fånga upp potentiella framtida förövare? Inte genom att demonisera dem. Vi måste våga möta och prata med dem, säger hon.

Debatt utan djup

Det är inte vanligt att grupperna på Elektra kommer i kontakt med så allvarliga fall men inför sådana scenarier har Fryshuset krisplaner, riskbedömningar och anmälningsplikt som Elektra följer. Då kontaktar Arbresha Rexhepi sin verksamhetsledare som i sin tur kontaktar polis eller socialtjänst. Arbresha Rexhepi menar att det är viktigt att alla anmälningar görs trots att det finns en chans att de förlorar ungas förtroende och säger att det är svårt att jobba på gräsrotsnivå då det inte ligger i deras händer i sådana situationer.

I fall där individer visar att de inte kan stå för grundvärderingarna, för allas lika värde och rätt, gör ledarna en behovsinventering för att planera hur ungdomens inställning bäst kan bemötas. Därefter planeras olika strategier efter behovet, de kan bedöma att det behövs fler föreläsningar inom området som en person har svårt att ta till sig, ett annat alternativ kan vara individuella samtal. Eftersom utbildningsprogrammet löper över 18 månader kan ledarna upptäcka om en ungdom visar tendenser på avvikande åsikter och sedan fånga upp och hantera detta. 

Verksamheten utgår ifrån att kollektivt våld finns i olika former och att det gör problematiken komplext. De anställda på Elektra är eniga om att förenklingar av problemet inte hjälper för att bekämpa våldet. De söker sig bort från förklaringsmodeller som tappar det mångdimensionella och menar att förklaringar som kultur eller tro inte håller. Det räcker inte heller att säga att allt våld är samma patriarkala våld. De ser att det finns specifika behov hos personer i hederskontexten, men en generalisering gör att många individer som behöver hjälp faller mellan stolarna. Arbresha Rexhepi återkommer till debattklimatet och menar att det är farligt om den är polariserad.

– Vi saknar ett djup i debatten i dag. I stället ser vi en demonisering av grupper och då går vi så långt ifrån ett lösningsfokus och en ambition att eliminera det samhällsproblem som det faktiskt är. I stället väljs populistiska samhällsförklaringar som skapar läger och det blir svårare för oss ska möta ungdomarna. Vi går in för att skapa dialog men det finns en debatt som bygger murar och det blir svårare för oss att skapa möten, säger hon.

Elektras lokaler: ”Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.”

Trots debattens skepnad är hon glad att frågan har lyfts. När hon tar kontakt med kuratorer, elevhälsoteam och rektorer är de medvetna om problematiken och Elektra välkomnas till skolor och fritidsgårdar. Det är också vanligt att organisationen kontaktas för föreläsningar och Arbresha Rexhepi ser att behovet har ökat, kanske för att kunskap kring frågan har ökat. Medan Aga Hasttyar jobbar på gräsrotsnivå föreläser Arbresha Rexhepi för anställda på socialtjänsten och kommuner. Hon har varit med om att personer hon föreläser för får aha-upplevelser där åhörarna kommer att tänka på olika fall där de haft kontakt med personer som lever i hederskontexten, något de inte förstod i stunden. Arbresha Rexhepi menar att kunskap kring frågan måste vara en del av utbildning av lärare, socionomer och sjukvårdspersonal.

– Det märks att kunskap fattas. Vi kan föreläsa i timmar om problematiken kring heder, prata om teoretiska förklaringsmodeller med praktiska inslag om pojkar som blir bortgifta och hbtq-personer i hederskontexten. Ändå kommer frågan om våra egna personliga berättelser i slutet på föreläsningen. Det säger något om kompetensen kring frågan, det är en fråga som är byggd på personliga berättelser och däri ligger en risk. En personlig berättelse är en sanning för en person. Inte för en hel grupp, säger Arbresha Rexhepi.

Förändring tar tid

Elektra har tidigare arbetat med just personliga berättelser men har nu styrt om och gått bort från den metoden. Arbresha Rexhepi betonar att den enskilda individens berättelse är viktig, men att en berättelse inte kan vara underlaget för en hel kontext. En berättelse får inte bli måttstocken för en grupp, eftersom då riskeras exkludering av en grupp som inte kan identifiera sig i det men som trots allt lever i hederskontexten, menar Arbresha Rexhepi.

Hösten nalkas och Aga Hasttyars grupp ska snart samlas för att starta för terminen. Han har följt dem i ett år och nu påbörjas de sista sex månaderna av den dialogbaserade utbildningen. Varje onsdag träffar han killarna i tre timmar. Innan varje möte har han planerat vilket ämne som ska avhandlas, kanske bjudit in en expert i ämnet som får hålla i samtalet. Det är svårt att mäta framgång i Elektras arbete – förändringar tar lång tid. Aga Hasttyar menar att det krävs tålamod, här finns utrymme för att säga vad man känner oavsett om det är rätt eller fel. Ingen är färdig när de lämnar utbildningen men en process har startats med funderingar kring hederskontexten. Framför allt har de startat en process för bekämpa den.