Det är en grå fredagsmorgon, luften är tung och kvav den här midsommaraftonen den 24 juni. Natten innan har jag somnat efter midnatt, betryggad av nyhetsuppdateringar från diverse appar som tydligt har konstaterat att remain-sidan leder i Storbritanniens ödesval om ett vara eller icke vara i EU. Men i dag vaknar jag upp med ett skrik. Apparna piper med ny information och med ett valresultat som visar att 51, 9 procent vill se ett utträde står det klart att leave-sidan har vunnit och Storbritannien ska lämna EU. Brexit är ett faktum.

I London tycks läget vara kaosartat. Mina kompisar från mitt gamla universitet i London är i chocktillstånd och under dagen tycks fler och fler annonsera att det här EU-avslutet också innebär ett slut för deras tid i Storbritannien. Många ger uttryck för en nästan bedövande uppgivenhet. Men mest av allt är de arga. Arga över att valet fick handla om kritik mot invandring, att saklig EU-kritik fått stå åt sidan, till förmån för xenofobi och rasistisk retorik. Att vänstern inte lyckades hålla två bollar i luften; nämligen att både diskutera vad det faktiskt innebär när allt mer makt hamnar i Bryssel och fortsätta kritisera hur unionen har hanterat flyktingkrisen, men samtidigt ta tydligt avstånd mot den högerextrema, invandringskritiska retoriken som fick ta över. För visst är det just det som symboliserat det här valet; bilden av UKIP:s Nigel Farage som fått dåna fram i tv-rutorna och nu meddelat sin avgång.

Spillror att plocka upp

Viktigt att nämna är också att det här valet har kantats av tomma löften, påpekar många upprörda röster. Att Nigel Farage bara timmar efter valresultatet i en intervju dementerade att utlovade 350 miljoner pund ska flyttas från EU-utgifter till det brittiska sjukvårdssystemet NHS, är bara ett av alla bevis på det. För inte ska vi glömma hur det ligger till, understryker många upprörda jag pratar med. David Cameron initierade det här valet som ett taktisk knep för att vinna över UKIP-röster. Visst har han fått stå sitt kast och avgått – men vilka är det som får betala det faktiska priset för det dramatiska EU-utträdet? ”De har spelat ett högt spel och nu får vi alla plocka upp spillrorna”, suckar folk.

En kritik som däremot inte lyfts avsevärt är den feministiska. Från olika feministiska och jämställdhetsorienterade organisationer hörs nu upprörda röster. Redan innan valet försökte flera lyfta de verkliga förlorarna vid ett eventuellt EU-utträde. Det har talats om lågbetalda kvinnor, kvinnliga migrantarbetare – människor som varken hört eller setts i de otaliga debatterna inför omröstningen. Vad innebär Brexit för de tusentals utarbetade ryggar som i mångt och mycket burit upp det brittiska samhället? Migrantkvinnor som redan arbetar och lever under osäkra förhållanden, och som nu riskerar en allt mer oviss framtid. Flera tycks mena på att mordet på Labour-politikern Jo Cox – känd för att stå för bland annat en generösare flyktingpolitik – borde ha blivit ett uppvaknande och kanske lyckas få debatten att svänga till att handla om helt andra frågor; om det öppna samhället, hur man kan förändra EU:s flyktingpolitik och att på allvar diskutera jämställdhet som inkorporerar kvinnor från alla sociala skikt i samhället. Kanske kunde en feministisk analys på Brexit ha grott i det.

Det är nu det gäller

Andra feminister har tvärtom hävdat att Brexit i själva verket kan innebära en ny chans för kvinnor att ta plats i den brittiska politiken. Det nybildade Women’s Equality Party, som bildades efter det senaste brittiska valet med mål att sätta jämställdhetsdebatten på agendan – har tagits upp som ett exempel på en ny aktör inom brittisk politik som nu kan spela en större roll i ett allt mer tillplattat politiskt landskap. Sophie Walker, talesperson för Women’s Equality Party, delar också åsikten att kvinnor kan ta en större roll inom politiken i Storbritannien nu när det politiska systemet och traditionella partier nästan tycks vara upplösningstillstånd. Hon hävdar att det är nu människor vågar lyssna på mindre traditionella aktörer och att man därför behöver blicka framåt och våga låta en debatt med ett intersektionellt perspektiv om hur social och ekonomisk orättvisa drabbar de allra mest utsatta – ofta kvinnor – få ta plats.

Och kanske är det dags nu tänker jag när jag själv försöker navigera i detta landskap av förvirring och hopkok av politisk ilska och apati. På sociala medier hörs unga, mer radikala feministiska organisationer, skrika ut ilska över valkampanjens xenofobiska retorik, men också med ett tydligt, hela tiden underliggande budskap: motstånd. Och inte minst: ta plats. Det är nu det gäller, det verkar alla skriva under på.