Frågan om vem som ska vara med vem efter nästa val fick oproportionellt stort utrymme i söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Det skriver Gudrun Schyman (Fi) som bland annat saknade frågor rörande EU:s framtid, tillfälliga uppehållstillstånd, stopp för familjeåterförening, arbetsmiljö och lönediskriminering.
Det hettar till, kommenterade programledarna nöjt vid halvtid av terminens första partiledardebatt i SVT. Det var nog en överdrift. Att tonläget höjs och att flera avbryter varandra kanske ger en hetta till den dramaturgi som bygger på att efter ”matchens” slut kunna kora vinnare och förlorare, men vi som tittade – blev vi verkligen klokare? Jag tror inte det.
Jag hade velat höra hur partierna resonerar kring EU:s framtid när nu allt fler länder inte lever upp till kraven på medborgerliga fri- och rättigheter. Utvecklingen i både Polen och Ungern förskräcker.
Jag hade velat höra hur partierna ser på det faktum att barn ska skickas tillbaka till Afghanistan samtidigt som vi i nyheterna just innan debatten sett hur allt fler barn blir offer för attacker i krigsområden.
Jag hade velat höra var skiljelinjen går mellan den borgerliga alliansen och den feministiska regeringen när det gäller synen på tillfälliga uppehållstillstånd och stopp för familjeåterförening.
Framför allt hade jag velat höra partierna, och inte minst den feministiska regeringen, tala om värderingen av kvinnors arbete, de oanständigt låga lönerna i kvinnokodade verksamheter, de otrygga anställningarna, den dåliga arbetsmiljön, den ofrivilliga deltiden, köerna till förskolan, kaoset inom sjukvården, kollapsen inom förlossningsvården, bristen på ansvarsfördelning i föräldraskapet och till sist – pensionerna. Detta groteska pensionssystem som gör kvinnor till fattigpensionärer, mer beroende av sina män än någonsin!
I stället ägnades en god stund till den i media så omhuldade frågan om vem som ska vara med vem efter nästa val. Det parlamentariska läget är inte ointressant men det oproportionellt stora utrymme denna fråga får ger bränsle åt prat om att politik bara är maktspel. Många uppfattar det som det politiska ”etablissemangets” diskussion med sig själv. Det är fjärran från vardagen och det gav också SD möjlighet att från sin position kategorisera det hela som sandlåda.
Bristande tilltro till politiken och det representativa systemet gynnar alltid nationalism och högerextremism. Det borde partiledarna veta.
Det avslutande ämnet, säkerhetspolitik och Nato, visade väldigt tydligt hur samtliga partier nu är fångade i den krigsretorik som liberalernas Jan Björklund länge drivit. Samtidigt som militarismens globala misslyckande visas i all sin brutalitet, inte minst i Syrien, hyllas här en återgång till kalla krigets fiendebilder. När Gustav Fridolin avfyrar ”Jag är stolt över den kraftiga upprustning som vi har beslutat om” så förstår säkert fler än jag att det är hög tid att höja rösten till försvar för mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet.
