”Att utmana militarismen innebär att utmana den förhärskande teorin om det ”rättvisa kriget”, en doktrin som genom tiderna omhuldats av både religiösa, politiska och militära ledare och som dessutom är starkt förbunden med föreställningar om manlighet och militarism.” Det skriver Gudrun Schyman som saknar referens till militär nedrustning, vapenkontroll och minskad vapenspridning i den nya Stockholmsdeklarationen.
Ett svenskt medlemskap i Nato skulle tvinga Ryssland att ”vidta nödvändiga militärtekniska åtgärder”, sade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov i en DN-intervju förra veckan. Ryssland uppfattar Natos utvidgning österut som ett militärt hot och förstår inte varför Nato – som säger sig inte ha några avsikter – utplacerar ”militär infrastruktur vid vår tröskel”. När grannstater underställs Natos kommandon tvingar det Ryssland att agera, menade Lavrov, samtidigt som han också sade att det står varje land fritt att upprätta sin egen säkerhet.
Utifrån Lavrovs uttalanden står nu kraven på ett svensk Nato-medlemskap som spön i backen från de borgerliga partierna och den svenska utrikesministern kände sig föranlåten att meddela den ryska ambassaden att Sverige bestämmer sin säkerhetspolitik själv.
Min fråga är – vad trodde man att den ryske utrikesministern skulle säga? Att ett svenska Nato-medlemskap på inget sätt rubbar den ryska säkerhetsbedömningen? Att Ryssland tvärtom uppskattar att Sverige försäkrar sig om sin egen säkerhet genom ett medlemskap i en den trygga och fredsskapande militäralliansen Nato? Att det i själva verket skulle bidra till att stärka säkerheten i hela Östersjöregionen och att ett värdlandsavtal är ett steg i rätt riktning? Knappast! Ingen kunde väl förvänta sig något annat än det som sades. Och ingen kunde väl förvänta sig annat än att det sedan skulle följas av svenska krav på ökad på militär upprustning, skärpt beredskap och Nato-medlemskap.
Sådan är krigsretorikens logik. Den krigsretorik som resulterar i en förödande global rustningsspiral och en destruktiv krigspraktik.
Att säga detta är inte att förringa Rysslands alltmer auktoritära och despotiska styre med den folkrättsvidriga annekteringen av Krim eller den militära invasionen i Ukraina. Det är inte heller att nonchalera den alltmer repressiva ryska inrikespolitiken med åtstramningar av yttrandefrihet, tystandet av oppositionella, förföljelse av hbtq-grupper och förbud mot internationella solidaritets- och demokratiorganisationer. Den utvecklingen tar vi alla avstånd från. Men frågan är vad som ska hända sedan? Hur kommer vi framåt?
Militarismens väg, med ständigt ökande försvarskostnader, med rustningsspiraler som dränerar varje lands statsbudget, särskilt i utvecklingsländerna, måste ifrågasättas. I grunden. Och detta görs delvis på en del håll. Men då utan större rubriker. Ett exempel är den konferens som hölls i Stockholm den 5 april, Internationella dialogen för freds- och statsbyggande. Mötet antog en deklaration som uppmanar till förstärkt arbete på alla nivåer för att förebygga konflikter och skapa förutsättningar för en varaktig fred.
På mötet deltog bland andra FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson, chefen för FN:s flyktingkommissariat Filippo Grandi samt ministrar och regeringsföreträdare från en rad länder som Somalia, Liberia, Östtimor, Storbritannien, Belgien och Tyskland. De påtalade att de över 125 miljoner människor som är i behov av katastrofhjälp och de över 60 miljoner människor som är på flykt, är det till följd av väpnade konflikter och förföljelse. Hälften av dem är barn. I dag dröjer det 17 år för flyktingar att komma ur sin flyktingsituation. Det innebär att en femåring på flykt hinner bli 22 år gammal, sade bland annat Grandi och betonade att massiva investeringar i utbildning för flyktingar är avgörande för framtiden.
Huvudpunkten i Stockholmsdeklarationen handlar om konfliktförebyggande arbete men, och det är den stora svagheten i deklarationen, den innehåller inte någon referens till militär nedrustning, vapenkontroll och/eller minskad vapenspridning. Detta trots att FN:s nya globala mål för hållbar utveckling berör detta.
Militär nedrustning och stopp för spridning av vapen är en central förutsättning för att bygga fred och säkerhet. Att utmana militarismen innebär att utmana den förhärskande teorin om det ”rättvisa kriget” (Just War theory), en doktrin som genom tiderna omhuldats av både religiösa, politiska och militära ledare och som dessutom är starkt förbunden med föreställningar om manlighet och militarism. Det steget är nödvändigt om vi ska komma framåt i arbetet för fred och säkerhet. Det steget kunde vara en plattform för en trovärdig feministisk utrikes- och säkerhetspolitik och borde vara ett givet ämne för intensiva överläggningar mellan hela världens utrikesministrar. Jag ser gärna att Margot Wallström är den som börjar!
