Den 1 oktober gick Jihad Dijab, en av de sex tidigare Guantánamofångar som Uruguay tagit emot, över till torr hungerstrejk igen. Detta sedan försök att tillmötesgå hans önskan att få återförenas med familjen misslyckats. Som den ende av fångarna med väntande familj har han vägrat acceptera villkoren i avtalet om frisläppande, och som visat sig ha varit ett led i ett handelsutbyte.
Hälsotillståndet för den syriske ex-Guantanamofången Jihad Dijab försämras dag efter dag. Han hungerstrejkar sedan flera veckor tillbaka i hopp om att få ett arabiskt land att ta emot honom och hans familj som väntar på honom i Ankara, Turkiet.
Turkiet vägrar ge honom inresetillstånd och hans familj vägrar att resa till Uruguay, de känner sig inte välkomna är. Dijab, som är handikappad och som rör sig med två kryckor, anser inte att han kan försörja sin familj här. Och den minimala bostaden som han har fått hyra räcker inte för flera personer i olika åldrar.
Jag och många andra med mig har försökt hjälpa honom, till mig sade han tydligt att han inte kände sig hemma här, borta från familj, vänner och språk. Hans äldsta son som han lämnade som litet barn dödades i kriget, hans äldsta dotter håller på att gifta sig, han vill helst vara i Ankara när hon gifter sig.
Turerna med de sex Guantanamofångarna som har fått uppehållstillstånd i Uruguay har varit många. Det var Uruguays förra president Mujica som förhandlade med presidenten Barack Obama om att ge en fristad till några fångar som ansågs vara ofarliga och som hade suttit utan rättegång eller bevis mot sig under mer än 13 år. Dijab såldes till amerikanerna av en pakistansk polis som såg alla utländska muslimer som radikala.
President Mujica sade nyligen i en intervju att han gick med på att acceptera president Obamas begäran mot att uruguayska apelsiner skulle säljas i USA. Många tyckte att det var en grov förolämpning och ett trist konstaterande att fångarna hade enbart varit en byteshandel.
Fångarna har skrivit på ett avtal med den uruguayska regeringen som garanterar dem två års stipendium, plus hyra och spansk undervisning samt hjälp med hälsa. Dijab vägrade i början att acceptera ett sådant avtal, han ville åka härifrån och förenas med sin familj som hade flytt från Syrien och befann sig i en flyktingförläggning vid den turkiska gränsen.
Dijab är den enda av fångarna som hade en egen familj, de andra hade syskon eller föräldrar och de ställde aldrig som villkor att deras familj skulle få bosätta sig i Uruguay. Dijab hade levt 13 år utan den minsta kontakt med familjen, Guantanamofångar har aldrig behandlats som politiska fångar bör behandlas under Geneve-konventionen, de har utsatts för vardagliga förhör och tortyr, tvångsmatats när de har hungerstrejkat och hållits utan kontakt med sina familjer.
Dijab har förgäves försökt få USA att betala en minimal ersättning till honom och hans medfångar men USA hävdar att de har varit fångar under den amerikanska patriotlagen och att landet behöver inte följa något internationellt avtal.
Enligt den uruguayska lagen kan inte Dijabs hungerstrejk stoppas och han kan inte tvångsmatas. Men läkarna är rädda att han ska dö snart och frågan är hos vem skulden ligger. I USA:s paranoida krigföring som ser alla muslimer som ett potentiellt hot eller i Uruguay som naivt och aningslöst tog emot några fångar från Guantanamo.
Under Ramadan lämnade Jihad Dijab lägenheten i Montevideo och åkte norrut till den brasilianska gränsen där många araber bor och arbetar. De kom under Nakba, när Israel ockuperade deras palestinska mark och när de blev flyktingar i sitt eget land.
Jihad följde Ramadan och både Brasiliens, USA:s och Uruguays regeringar blev nervösa, det var strax innan början på de olympiska spelen och flera konspirationsteorier började att vandra.
Att en handikappad man med kryckor skulle iscensätta ett attentat mot de olympiska spelen var klart löjligt. Men Jihad Dijab kom aldrig tillbaka till Montevideo. Han tog en buss och hamnade i Caracas, Venezuelas huvudstad. Där tog han sig till den uruguayska ambassaden och begärde att de skulle hjälpa honom att ta sig vidare till Turkiet och sin familj. Men han fick ingen hjälp, Turkiet ville inte ta emot honom.
Venezuela satte honom i ett fängelse för de som kommer in i landet utan papper. Han hölls fånge under liknande förhållanden som i Guantanamo utan kommunikation med advokater eller familj. Hans hungerstrejk började där.
Efter en månad gick Venezuela med på att skicka tillbaka honom till Uruguay, det landet som han inte ville tillbaka till.
Han anses vara sviken av president Mujica som lovade att han skulle få börja ett nytt liv här med sin familj.
Frågan är vem som ska bära hans kista när han dör. De okänsliga amerikanska diplomaterna eller de okunniga och aningslösa uruguayska byråkraterna?
