Vad gör Chantal Mouffe, professor i politisk teori vid University of Westminister, intressant i dag?

– Hennes teorier används i samtal om strategier, svarar Stefan Jonsson, litteraturvetare och kritiker, samt samtalsledare för den slutsålda arenamatch som Chantal Mouffe uppbådar i Stockholms Kulturhus i början av maj.

– Mouffes teorier om hegemoni och socialistiska strategier utgör en förberedelse för vidare politisk praktik bortom teoriboken – något som de senaste åren har varit alltmer relevant, säger Jonsson och pekar särskilt på Mouffes arbete inom ramen för vad hon har kommit att kalla för ”radical democracy” – radikal demokrati. Till skillnad från den sociala demokratins exkludering av röster som inte kan göras hörda i detta system av motsättning och exkludering menar hon att detta system rymmer alla – olika – viljor.

Enligt Mouffe är demokratins riktiga uppgift att transformera sådana antagonismer, det vill säga motsättningar, till ett gemensamt förhållande inom ramen för en agonism – ett närmande, i stället för ett avståndstagande, av motstridiga meningar. Så möjliggörs den riktiga konfrontationen, menar hon. Här kan samverkan mellan grupper, bortom politiska polariteter, ske – vilket går att se i den rörelse som fenomenet ”refugees welcome” utgjorde och ännu gör i Europa. Där ser Jonsson att Mouffes resonemang har satts i rörelse.     

– Vad hon skrev för trettio år sedan är nu praktik i Grekland, där situationen hanteras i samråd mellan många inblandade grupper, säger Jonsson och understryker med hänvisning till Mouffe, att politik i den bemärkelsen handlar om ett krig mellan positioner.

Agonistik och passion

Den belgiska Chantal Mouffe är mest känd för Hegemonin och den socialistiska strategin (Hegemony and Socialist Strategy) – ett samtida teoretiskt referensverk som hon skrev tillsammans med den nu bortgångna politiska teoretikern Ernesto Laclau. Den senare Om det politiska (On the Political) har kommit att utgöra grundbult för samtida politisk teori och i samband med Stockholmsbesöket talar hon utifrån den nyligen översatta Agonistik (Agonistics – Thinking the World Politically), som gavs ut av Bokförlaget Atlas i slutet av april. Agonistiken är även vad Chantal Mouffe ska komma tala om under samtalet i Stockholm. Men mest av allt talar hon om passion – något som hon vill särskilja från enskilda känsloliv:

– Passion är ett kollektivt fenomen, emedan känslor är högst individuella företeelser, understryker Mouffe återkommande vid publikens kommentarer om huruvida hennes resonemang verkligen stämmer. Jonsson kontextualiserar hennes tänkande i den affektiva vändningen i politisk teori och samhällsvetenskap.

Sedan Mouffe kom ut med Om det politiska (On the Political (Thinking in Action)) 2005 har hon insisterat på passionens roll i politiken, och kritiserat annan politisk teori för sin avsaknad av detta. Så, var ställer sig Mouffe, och hur förklarar hon passionens roll i politiken? Själv erkänner hon att hon inte är helt säker på hur denna affektiva vändning har skrivits fram, och ritar istället ut den pedagogiska förklaringen att vi i politiken alltid arbetar med kollektiva identiteter.

– Känslan är knuten till en person, men passionen rymmer flera. Den möjliggör konflikten och konfrontationen mellan flera politiska identiteter, säger Mouffe. Hon menar att det finns två olika sätt att definiera det politiska: antingen som en plats för frihet och gemensam handling, som associativa aggregat eller konflikt, med ett dissociativt synsätt. I det andra menar hon att det går att tala politiskt passionerat och på så vis konfrontera demokratiska politiker – att synliggöra konflikter som inte kan tyckas ha en rationell lösning. Däri agonistiken: att bekräfta situationens mångfald av perspektiv och verka därifrån.

– Sådan är konfliktens natur, den löses inte. Alla konflikter är däremot inte antagonistiska, men det är de politiska, säger Mouffe och understryker hur politiska liv inte kan bortse från agonistiken, eftersom det endast är i denna konflikt som en diversitet; en mångfald – ryms. 

– Detta ”vi” skapar ett ”dem”, och det finns alltid en möjlighet att vi:et och dem:et i stället försätts i antagonism – i motsatsförhållanden, säger hon och understryker att det här inte handlar om att hitta konsensus, eftersom det genast skulle innebära en exkludering av de som inte instämmer i det för givet tagna. 

– En demokratisk politik kan inte undslippa dikotomin vi/dem, men om dessa relationer synliggörs är det möjligt att finna möjliga former för samtal i pluralism, säger Mouffe och påminner genast att hon inte syftar till den sorts pluralism som ofta proklameras av liberala teoretiker med syfte att samla och associera oliktänkare inom ramen för en individualism.

Pluralismens konfliktnatur

Nej, Mouffe vill snarare understryka pluralismens naturliga konfliktnatur, enligt vilken alla inte kan komma överens. Resultatet blir en negation, där hon vill ersätta oppositionen mellan vännen och fienden med identiteten ”meningsmotståndare”. Mellan sådana är nämligen ett samtal ännu möjligt. Därmed vill Mouffe verka för en konfliktbaserad konsensus där samhällsmedborgare kan komma överens om att de just inte håller med varandra om allt. Men, en grund behövs förstås, och det är etiken.

– För att vi ska kunna förbli i en etisk osämja krävs en värdegrund för det politiska samtalet. De som inte accepterar dessa värden kan dock inte ingå i en agonistik. Där ser vi pluralismens gräns: den rymmer inte alla, säger Mouffe och motsäger sig själv – en motsägelse i vilken hon senare kommer att hänvisa till drömmen om ett enat Europa – en plats där välkomnandet har övergått i ett gemensamt avvisande. För Mouffe handlar det nämligen om etiska allianser inom ramen för institutionerna. Där menar hon att det finns möjligheter för röster att spela roll – de röster som befinner sig inom institutionens värdegrunder vari en agonistik är möjlig, det vill säga. Icke-medborgaren räknas med andra ord inte in i Mouffes resonemang för den politiska agonistikens affektiva praktiker. Institutionens passion är en annan.

Ändå är det just en representationskris som Mouffe vill understryka, hon härleder till den period som vi befinner oss i: en postdemokratisk tid.

– I en demokrati ska människor kunna välja och rösta för alternativa system. Men eftersom alltför många tror att det inte finns alternativ till neoliberal organisering är detta omöjligt. I dag tror vi inte på att flera viljor kan samtala, vilket är bakgrunden till representationskrisen, säger hon.

Detta är varför Mouffe menar att den nuvarande demokratiska modellen måste ifrågasättas med agonistiken som en analytisk form, eftersom den pekar på relationen mellan hegemoni och konflikt. 

– När din åsikt ryms i flera poler kan du tala och känna att det spelar roll att du talar. 

Institutionen central

En fråga från publiken röjer hur det går att säga såsom Mouffe gör: att vi i dag röstar utan att tala, fastän sociala rörelser förflyttas in i den politiska arenan:

– Vad sker när den agonistiska modellen institutionaliseras?

Mouffe avfärdar frågan med att säga att institutionen är central i denna förändring:

– Agonistiken kräver en institution som gör det möjligt för konflikter att ta form däri, säger hon och syftar till den gemensamma värdegrunden.

– Där möjliggörs en representativ demokrati där det verkligen finns en möjlighet att både rösta och ha röst. Det är en mer direkt demokrati i förhållande till olika perspektiv, säger Mouffe och understryker passionens betydelse för den gemensamma affekten där ett ”vi” kan skapas.

– Den affektiva relationen behövs före skapandet av en gemenskap identitet, säger Mouffe, som historiskt ser att de liberala institutionerna sedan upplysningen har vägrat affekt; eros – vilket i förlängningen ledde till antagonism. Därför vill hon vända sig till upplysningsfilosofen Spinoza, som talade om begäret som en drivkraft hos politiska subjekt. Genom detta perspektiv vill Mouffe se till var vi är i dag.

– I en radikal affektiv relation måste det därför skapas en mångfald av av praktiker som verkar mot hegemonin. Där möjliggörs en annan regim av begär och affekt, där en gemensam vilja kan angripa en högerpolitisk ordning, säger hon och efterlyser en passionens mobilisering, en progressiv politik – något som hon menar att dagens vänsterpartier inte förstå.

– De tror att affekten är något specifikt för högern och kan därför inte angripa den, som förstår denna praktik bättre. Vad som behövs är därför att även vänstern kristalliserar sina affekter, säger hon och hänvisar till Spinoza, som menade på att affekter bara kan förflyttas av en starkare affekt.

– På så vis måste vi mobilisera våra affekter gentemot högerns. Vi måste skapa reella alternativ. Där finner vi de riktiga alternativen till neoliberalismens. Ett annat projekt och inte som svar eller kommentar emot.

Prekariseringen

Stefan Jonsson ställer här en fråga om representation:

– Vad för intressen och grupper är det som inte ryms i dagens representationssystem?

Mouffe svarar genom att hänvisa till många demokratiska system i Europa, där unga människor inte representeras. Hon understryker även prekariseringen av medelklassen:

– Men, värst är det med de unga som inte ser en framtid, liksom de som arbetar på traditionella arbetsplatser som sociala partier lämnar då de riktar sig alltmer mot medelklass. Då fångas arbetarklassen upp av högerpartier, säger hon och nämner det franska vänsterpartiet Terra Nova, som deklarerar arbetarklassen som försvunnen från vänstern, varför de i stället vänder sig till medelklassen och till immigranter.

– De tror inte att det går att få tillbaka arbetsklassen från högern, säger Mouffe och understryker att det därför är viktigt att skapa en transnationell diskurs där det går att påvisa en global exploatering av arbetare, där transnationella samarbeten skapar en neoliberal centrering av vänsterpolitiker.

– Detta är där som underklassen drabbas.

Gemensam utgångspunkt

En person i publiken frågar hur en radikal vänster kan forma visioner: hur kan passion ta plats utan att bli ännu en motpol till liberalismen? Mouffe svarar krasst:

– Det här är en vision, men är inget svar på liberalismen. Samhället skulle kunna organiseras annorlunda, och i stället visa på alternativ. Vi måste skapa en gemensam utgångspunkt för olika strider, inklusive det ekologiska projektet, säger hon och påminner om att även ekologin nämns i den nya boken. Därmed understryker hon att det agonistiska projektet möjliggör ett samtal om social rättvisa på global nivå, och inte minst ifrågasätta frihandeln som något gott, säger hon och understryker att det bara är då som det går att tala flyktingar som flyr från industrier som har fallit sönder under liberalismen.

– Vilket har sin bakgrund i frihandeln. Produktiviteten i EU är livsfarlig och den agrikulturella ekonomiska policyn är orsaken. Frihandel är farligt för alla.

I efterhand går det att konstatera att Mouffes analyser är centrala för dagens politiska samtal, men att hennes reformistiska perspektiv förblir inom ramen för demokratiska institutioner i Europa, där den gemensamma värdegrunden som hon förespråkar bara är gemensam för de som hör till dessa institutioner: akademin, marknaden, staten, EU. Därmed kvarstår frågan som hon själv yppade: vilka röster hörs inte i det agonistiska projektet?