Chris Kraus debutroman I love Dick från 1997 har hyllats som en feministisk skildring av kvinnligt begär. Nu ges den för första gången ut på svenska. Författaren, filmaren och förläggaren Chris Kraus verkar alltid vara före sin tid, konstaterade Jenny Tunedal när de möttes i ett samtal på Göteborgs litteraturhus på söndagen.
Samtalet inleds med att Chris Kraus läser långt ur en text om författaren Kathy Acker. Det svindlar av datum och platser och namn.
– Jag tycker att den ideala texten är som ett stort rum där många röster kan cirkulera fritt, säger Kraus.
Acker var en av författarna som gavs ut i förlaget Semiotext(e)s serie Native Agents som Kraus tog initiativ till. De publicerade främst kvinnliga författare som Eileen Myles, Barbara Barg, and Fanny Howe.
– Native Agents märktes inte när de kom på 90-talet, de sågs ner på av litteratur- och konstvärlden. Men serien fick en ny kontext i mitten av nollnolltalet när kvinnliga bloggare började refera till dem, säger Chris Kraus.
Jenny Tunedal säger att Chris Kraus lägger vikt vid vems röst som hörs i kulturen, hur klass klass, kön och pengar påverkar vilka röster som hörs.
Du har skrivit att de materiella omständigheterna är en del av känslorna. Är det en marxistisk analys?
– Ja, det kanske är en marxistisk analys men det är också en sann analys. Materiella villkor är viktigare för vem som hörs än könsidentitet eller sexualitet. De som har råd är de som får skriva och därmed de som hörs i litteratur eller konst. Ingen kan leva på konst – de som låtsas som att de gör det ljuger, de har antingen en partner eller föräldrar som kan försörja dem. Och det begränsar samtalet. Jag tror tror att pengar blir viktigare och viktigare, säger Kraus.
I love Dick är en brevroman som inleds när Chris blir störtförälskad i Dick. Breven mellan henne och Dick skrevs i realtid, samtidigt som förälskelsen pågick, medan rollfigurerna skapades senare.
– Jag ville ”tell the dumb cunt’s tale”! Men nu är jag för gammal för det. Det är en mask som är lätt att berätta genom, för att kunna förvandla Chris situation till en litterär situation. Men det är också jag som försöker dra ett skämt. Det enda sättet att skriva om kärlek som besatthet var att skämta om det, säger Kraus.
BDSM är alltid närvarande i ditt arbete. Är det ett sätt att skildra makt och hierarkier?
– Jag har en lättare syn på BDSM, rollspel med betoning på spel. Makt är så överskattat. Det är inte ens intressant.
Du har skrivit att ”inget tar mig förbi kroppen”, men du vill röra dig fritt, dekonstruera Jaget.
– Om kroppen är din enda hävstång till frihet, får man använda jaget för att bryta ner jaget. Jag såg aldrig I Love Dick som en banner för kvinnlig frigörelse. Jag vill ta ner Jaget. Jag är ständigt föränderligt i boken. Det är bara ett ord som du kan fylla med vad du vill.
Du har skrivit i Aliens and Anorexia att ”Politik betyder att man accepterar att saker händer av en anledning” och ”Vem är det som gör ditt liv möjligt?”
– Jag tycker om ordet solidaritet, som verkar vara på väg tillbaka. Radikal empati. I Aliens & anorexia försökte jag komma så nära protagonisterna som möjligt, se vad som hände mellan dem. Empati är girighet. Empati är när man vill ha mer liv än bara ett.
Kraus berättar att hon i Summer of hate ville skildra sydvästra USA och det som hände åren under George Bush den yngre. I romanen möter vi Paul Garcia som fängslas i flera år för att ha stulit ”mindre än ett konstgalleri lägger ut på en efterfest”.
– Det kändes som att vara nazikollaboratör att vara en del av konstvärlden under de åren. Tystnaden i konstvärlden om allt som hände var motbjudande. Aktivistiska konstnärer fick arbeta i marginalerna, säger Kraus.
Hon säger att Summer of Hate till skillnad från hennes andra böcker, var tvungen att skrivas kronologiskt, för att skildra en person som inte hade den kulturella rikedom hon själv har.
– Det är en extrem fattigdom som Paul Garcia i boken har, att inte ha några associationer till andra platser, att inte genom kulturen kunna associerar till någon annan. Att skriva i återblickar kräver associationer som han inte hade. Det ville jag komma in i, säger hon.
Du skriver att i kärlek måste man uttrycka sig så klart och så ärligt som möjligt, precis som i skrivandet. Är inte det riskabelt att agera så i en relation? Vill man vara ärlig när man förför någon?
– Kärlek handlar om att vi tror att personen förstår oss bättre än någon annan. Det är en chans att bli sedd och hörd. I love Dick kom till genom kokongen som var vårt förhållande, den här intensiva intellektuella relationen med min make Sylvére.
”Varje gång man försöker att skriva sanningen, så förändras den.” Är sanning relevant?
– Det är centralt. Många skriver nu om hur fantastiskt New York var på åttiotalet och det är inte sant. De ignorerar hur det faktiskt var att leva. Att vara så sann som möjligt är otroligt viktigt, säger Kraus.
Har kulturen förändrats i hur den behandlar känslor?
– Jag tror att radikalt öppna känslor är lika chockerande nu som någonsin tidigare. Det är väldigt ovanligt.
Jag tycker vi lever i en väldigt känslosam tid, det är ett väldigt vanligt sätt att tänka?
– Människor pratar mycket om känslor, men det är inte särskilt djupt kända känslor. Inte så noga undersökta känslor.
Är det fortfarande subversivt att vara offentligt skrivande kvinna och är det subversivt att vara ärlig?
– Ärlighet är fortfarande subversivt och radikalt. Att fler kvinnor ska synas och skriva är kanske inte lika viktigt idag. Nu kanske berättelser om klass är mer revolutionärt, säger Kraus.
– Jag tycker inte att det finns någon gräns mellan känsla och tanke, mellan sex och filosofi. Jag skrev för att känna mig mindre ensam och folk började läsa mig. Litteratur är ett underbart sätt att ankyta till andra människor. I Hollywoodproducerad film kan man inte relatera till rollfigurerna. Människorna där bor i annorlunda hus än ditt, de träffar annorlunda människor och lever helt andra liv än du. Men litteraturen är ett sätt att känna sig mindre ensam, för de människorna är som du.
Identifikatorisk läsning har alltid setts ned på, är det på väg att förändras?
– Jag tycker att det andra sättet att läsa är dumt! Att bara läsa för att kontrastera och jämföra. Vi borde alla läsa mer som tjejer. Det är den emotionella anknytningen som gör läsningen bra, det är så vi borde läsa. Den andra sortens läsning gör att folk är rädda för att tycka något om konst och kultur. Det är den omedelbara upplevelsen av den emotionella identifikationen som gör läsning värt.
