En arbetsgivare som underlåter att utreda sexuella trakasserier på ett fullständigt och allsidigt sätt har brutit mot diskrimineringslagen och är skyldig att betala diskrimineringsersättning. Det konstaterar Claes Borgström, advokat och Sveriges jämställdhetsombudman 2000-2007. Han beklagar att Diskrimineringsombudsmannen (DO) inte utredde det som hände Alina Andersson.
Den domstol där Alina Andersson tjänstgjorde har, precis som alla andra arbetsgivare, enligt diskrimineringslagen skyldighet att vidta aktiva åtgärder för att förebygga och förhindra att någon som arbetar eller är praktikant på domstolen inte utsätts för trakasserier eller sexuella trakasserier som har samband med bland annat kön.
Det framhåller Claes Borgström i en kommentar till artikeln om Alina Andersson.
Svårt få framgång
I och med att hon anmälde handledaren för sexuella trakasserier uppkom en skyldighet att utreda vad som inträffat, poängterar han. Och om arbetsgivaren underlåter att genomföra en fullständig och allsidig är hen skyldig att utge diskrimineringsersättning.
– Beskrivningen av det som Alina Andersson varit med om är dessvärre något som många, väldigt många, kvinnor känner igen. Den kulturen, om man nu ska kalla det för kultur, finns på arbetsplatser inom alla områden, naturligtvis även inom domstolarna, åklagarmyndigheterna, advokatbyråerna, polisen, säger Claes Borgström.
Repressalier, i Alina Anderssons fall omotiverat dåliga vitsord, mot den som gjort en anmälan om trakasserier utgör också ett lagbrott, poängterar Claes Borgström. Och att det som i hennes fall finns tillgång till bevisning är ovanligt. Att spela in samtal som en själv är delaktig i är enligt lag tillåtet. Varför det inspelade samtalet enligt facket inte kunde åberopas som bevisning går inte att förstå, enligt Borgström.
– Vad synd att Diskrimineringsombudsmannen, som har till uppgift att driva diskrimineringsfrågor utan kostnad för den enskilda, inte drev målet i domstol. Trots den bevislättnad som finns i diskrimineringslagen är det svårt att få framgång, men det fanns all anledning att pröva saken i Alinas fall, säger han.
Förtjänar applåder
Claes Borgström konstaterar också att många kvinnor orkar inte utsätta sig för de ytterligare påfrestningar som uppkommer som en följd av en anmälan.
– Många tror inte att det tjänar något till, det slutar ändå som i Alinas fall. Mörkertalet procentuellt är sannolikt ännu större när det gäller män som utsätts för sexuella trakasserier, något som förekommer. En kan inte klandra dem som avstår att påtala eller anmäla att de blivit utsatta för trakasserier. Men ju mer som kommer fram desto bättre. Det är en förutsättning för att vi ska kunna bryta mönstren och motverka diskriminering. Så Alina förtjänar applåder för sitt mod.
Och även om Alina Andersson upplever det så anser Claes Borgström inte att hennes karriär är förstörd, även om det är så hon upplever det nu.
– Inom rättsväsendet behövs rättrådiga och modiga människor med engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter. Sexuella trakasserier definieras sen cirka tio av EU som diskriminering. Diskriminering är per definition en kränkning av mänskliga rättigheter.
