Nury Martinez är en av sex miljoner colombianer, varav de flesta småjordbrukare, som tvingats fly sina hem och marker på grund av den väpnade konflikt som pågått i över ett halvsekel. Den 23 juni undertecknades ett historiskt avtal om vapenvila mellan regeringen och den största gerillagruppen FARC. Feministiskt perspektiv intervjuade Martinez om vad fredsprocessen inneburit hittills, och hur hon ser på möjligheterna att genomföra det parterna kommit överens om, när hon besökte Sverige i juni.
Vad kan du säga om den aktuella situationen och vad som har överenskommits hittills under fredsförhandlingarna när det gäller markrättigheter?
– Faktum är att markfrågan står högst på dagordningen och är en av de frågor som diskuterades först i Havanna. För oss är det väldigt viktigt att frågan inte bara diskuteras där, utan att ett socialt forum genomfördes där alla deltog, jordbrukarorganisationer, akademiker, icke-statliga organisationer, ja alla, och att alla våra förslag lades fram där. Sedan sållades de över 400 förslagen och kvar blev 100 förslag som delades in i tio block.
– Vi vet fortfarande inte exakt vad som godkänts för de säger att inget är godkänt förrän allt är godkänt, men vad vi kan se på de 100 förslag som lagts fram i Havanna är att de initiativ och förslag som vi i jordbrukarorganisationerna bidragit med har spelat stor roll. Vi har föreslagit en jordbruksreform och, nåväl, regeringen pratar inte om jordbruksreform, men vi anser att det måste finnas en lag i Colombia som reglerar jordbrukets utveckling och på något sätt garanterar tillgången till mark, och en mer jämlik fördelning av marken.
– Dessvärre används större delen av de bördiga högländerna till agroindustri, djurhållning och urbana projekt. Så situationen för små och medelstora jordbrukare är ganska svår. Vi hoppas att fredsprocessen och de avtal som undertecknas, verkligen blir till hjälp för oss.
Hur skulle du beskriva kvinnors roll i din organisation och i den här delen av fredsförhandlingarna?
– Den här fredsprocessen är okänd mark. Och gerillakvinnors medverkan är väldigt viktig i processen. Aldrig tidigare i fredsprocesser eller historien har det funnits ett förhandlingsbord avsett för genusfrågor. Här existerar det, på initiativ av kvinnoorganisationer i Colombia, men också gerillakvinnorna själva. Och vi har noterat att det är deras process, att det handlar om ett erkännande av deras rättigheter, deras egna identiteter. Det har inte varit lätt internt inom gerillan, ännu mindre för institutionerna, i ett så patriarkalt system som råder på global nivå. Och i Colombia märks det väldigt tydligt att kvinnor har varit offer i hela den krigsprocess som pågått i landet under decennier.
– Även om det i alla organisationer kommer att finnas personer som inte identifierar sig med förslagen som tas fram är kvinnors medverkan i processen väldigt viktig. Det gäller medverkan av kvinnor från Colombias kvinnoorganisationer, men också i könsblandade organisationer som vår. Det är en könsblandad organisation vilket innebär att kvinnors arbete inte är lätt. I kvinnoorganisationer har kvinnor en självklar ställning och det är lättare att urskilja kvinnors ställningstaganden och förslag i sådana organisationer. Vi behöver i större utsträckning debattera, utbilda kvinnor och män politiskt, att förstå vad det är vi vill och för att vår roll i samhällsförändringen, som vi strävar efter, ska erkännas. Men det har varit viktigt.
– Förra året gick vi, efter två års förberedelser, fram med satsningen att genomföra Fensuagros första kvinnokonferens på nationell nivå. Det är första gången på 40 år som vi höll ett kvinnomöte i denna könsblandade organisation. Det var inte bara kvinnor som deltog, utan även många män som bestämt sig för att förändra sitt sätt att tänka, öppna sinnet för kvinnors roll och ge kvinnor ett erkännande. Vilket är väl så svårt, men det första steget är när de säger att vi måste erkänna kvinnors roll, och att det är en väldigt viktig roll.
– Våra kamrater erkände till och med att av alla de elva kongresser som hållits hittills var denna den allra viktigaste, just på grund av kvinnors medverkan och de förslag vi lade fram. Inte bara de som riktades inåt inom federationen, utan även de förslag vi lade fram när det gäller jordbruksfrågor och markägande, där vi anser att även kvinnor måste kunna äga mark, eftersom det på grund av kriget är många fler familjer som leds av kvinnor än män. Just för att det finns många änkor, som lämnades med ansvaret för sina gårdar, och som tvingats fly och som sedan den stunden slagits för att kunna återvända.
– Jag anser att vi har gjort viktiga framsteg där. Allt beror nu på huruvida överenskommelserna implementeras eller inte. Och även det är ett viktigt arbete som återstår att göra och som vi måste fortsätta att organisera oss och stå upp för tillsammans för att det ska lyckas.
Hur ser lagarna när det gäller markägande ut i Colombia?
– De har varit patriarkala. Lagen om landsbygdsutveckling är patriarkal. 2002 togs en lag fram som heter lagen om landsbygdskvinnan, som talar om kvinnors tillgång till mark, men 2012 hade det gått tio år, och nu är det tolv år som gått, utan att lagen har reglerats. Vilket innebär att den inte existerar, lagen som sådan. Så Colombia karaktäriseras av att skriva väldigt vackra och inkluderande lagar som inte efterlevs. Det gäller även konstitutionen från 1991 som är en ganska bra konstitution jämfört med den vi hade tidigare. Lagarna i Colombia efterlevs inte.
– Därför pågår just nu, i detta ögonblick, mobiliseringen av den agrara, etniska och folkliga ”mingan” (en kollektiv quechua-tradition som bygger på kollektivt arbete för det gemensamma bästa) som genomförs för att avtalen som slöts vid jordbrukstoppmötet 2013 inte har efterlevts. Och allt i Colombia måste hanteras så. Det tas inga initiativ, det finns ingen respekt för dessa erkännandens institutionella ställning. Det finns ingen respekt för jordbrukarna som subjekt med rättigheter, än mindre när det gäller kvinnor.
– Det här arbetet är oerhört svårt. Våldet mot kvinnor är alltför utbrett, och kvinnor på landet diskrimineras ännu mer för dessvärre är manschauvinismen och patriarkatet väldigt starkt på landsbygden. Vi har gjort framsteg i våra förslag, men det här är en utmaning i fredsprocessen. Det finns ett förhandlingsbord för genusfrågor, och de förslag vi har lagt fram där, och som lyfter frågan om jämlikhet, och att kvinnors medverkan tas med i beräkningen i de reformer som ska genomföras eller som föreslås.
Så det finns en dörr som antingen kan stå öppen eller som fortfarande kan stängas…?
– Det beror på oss kvinnor, och på männen i organisationerna, hur vi stödjer det, hur vi stödjer implementeringen av de avtalen. Bara det faktum att regeringen tar initiativ och skriver under några avtal räcker inte. Det kommer alltid att krävas påtryckningar och insatserna vi kan göra tillsammans, kvinnoorganisationer och könsblandade organisationer där vi kvinnor också finns. Genom att lägga fram förslagen och samordna oss med kvinnoorganisationer för den förändring som vi anser måste göras av män och kvinnor. Därför måste vi också få med männen, våra kolleger, i de debatterna och i den uppbyggnaden och i påtryckningarna för att politiken ska genomföras.
Det verkar vara ett viktigt tillfälle. Vilka är de största utmaningarna?
– Jo, det är ett viktigt tillfälle, väldigt väldigt viktigt. För oss, till exempel i mitt fall, jag pratade alltid om att vi kvinnor var jämlika, även i exemplet med de väpnade styrkorna, eftersom det alltid gick att peka på att det fanns kvinnor i gerillan, eller hur?
Kvinnor som hade sin moral, som kunde bära allt, lika tungt som männen, som kunde gå lika långa sträckor, ja allt. Vi pratade om att vi inte hade utvecklat styrkan för att det patriarkala systemet inte hade tillåtit det, utan nekat oss samma möjlighet att utveckla kroppsstyrka som en man. Men nu när vi har haft det här närmandet i Havanna, med förhandlingsbordet för genusfrågor, har vi upptäckt att det har tagit mycket hårt på kvinnorna i gerillan att erkännas som stridande.
– De betraktades som gerillasoldaters kvinnor och älskarinnor även om de stred, även om de gjorde annat än att stå i köket och sånt. Och de inledde en kamp för att erkännas som stridande. Den erfarenheten, det utbytet som vi hade var väldigt viktigt. Jag tror att det är
väldigt viktigt att se det, att inte bara vi på den här sidan har varit väldigt utsatta utan att de har fört en dubbel kamp, för de har också förnekats möjligheten att bli mödrar, och de som fött barn har tvingats överlämna sina barn till släkten för att kunna fortsätta strida.
– De har varit betydelsefulla, och det har varit ett viktigt erfarenhetsutbyte mellan dem och andra feministiska organisationer och kvinnoorganisationer som inte kallar sig feminister, som inte ser sig som feminister, men vars ställningstaganden är sådana eftersom de försvarar sina rättigheter och allt. Så genom att mötas i dialogen med Havanna, har fredsprocessen gjort det möjligt för oss att mötas också, och det är en väldigt bra erfarenhet.
Nu och framåt, hur ser planen ut, när kommer allt att vara färdigförhandlat, godkänt och klart?
– Det vet vi inte. Men när avtalen en gång är underskrivna fortsätter andra processer. Vapen ska läggas ner, återuppbyggnaden och allt som hör till och som staten måste göra för att genomföra avtalen. Jag tror inte att det kommer att gå fort. Vi kan inte vara slarviga, från
och med nästa år tror jag att vi kommer att börja se hur implementeringen kommer att ske.
– Först handlar det om kontrasigneringen. Vi vet fortfarande inte om det blir en folkomröstning där hela det colombianska folket på något sätt ska erkänna avtalen som skrivs i Havanna. Sedan inleds implementeringen, där alla reformer av konstitutionen och lagarna måste genomföras i alla delar. Vårt mål som colombianskt folk är enighet. Enighet i att se hur nästa regering efterlever avtalen, för jag tror att implementeringen kommer att ligga på nästa regering. Vi måste stå enade i kravet på efterlevnad, för det är samma historia i hela världen när det gäller fredsprocesser, att avtal inte genomförs.
– Vi har redan genomlevt den historien, och befinner oss i ett läge där vi inte vill upprepa samma historia. Göra misstag, ja, men nya misstag, egna för oss. Nu gäller det att enas som folk, det är en utmaning för oss.
När är nästa val?
– 2018.
Så väljarna kommer att veta vad kandidaterna har för inställning till implementeringen av fredsavtalen?
– Ja. Det kommer att vara väldigt viktigt, för det sägs att gerillan den senaste tiden har valt presidenter, för några är för fred, andra för krig. Efter Andres Pastrana, som valdes med sitt program för fred, kom Alvaro Uribe, med sitt förslag om krig och nu har vi Juan Manuel Santos med förslaget om fred, men vi har aldrig tidigare kommit så långt som nu. Även den nya presidenten kommer att behöva stå bakom fredsdiskursen, men också tala om hur avtalen ska genomföras.
Hur mycket mark har Fensuagros medlemmar blivit av med och hur hoppfulla kan ni vara om att marken återlämnas?
– Det beror också på hur allt kommer att regleras. Därför pratar vi om en jordbruksreform, för president Santos tog också fram lagen om offer och återlämnande av mark i syfte att på något sätt återlämna markerna som människor tvingades lämna, men det lyckades inte. Och det lyckades inte för att den paramilitära närvaron fortsätter, och några av de personer som kunnat visa att de äger markerna har mördats.
– I andra fall har transnationella företag marken i besittning och lagen gynnar rätten till ytan. Det innebär att om ett transnationellt bolag kom och köpte marken av en person som tog marken med våld från en jordbrukare i god tro för att de inte kände till vad som hänt, då skyddas de av lagen, men jordbrukaren skyddas inte. Så hittills har lagen inte varit effektiv när det gäller att återbörda marken som stulits.
– Därför pratar vi om en jordbruksreform, där de bördiga högländerna inventeras och överlämnas till jordbrukare som inte har bördiga marker, så att de inte överlämnar marker som är obrukbara, ligger inom miljöskyddszoner eller naturreservat där vi inte kan producera eller odla någonting. Reformen borde utformas så att den verkligen möjliggör återvändande till de marker som vi tvingades fly ifrån.
Hur ser du på möjligheten att uppnå era föresatser?
– Å, det är så svårt. Det är så svårt. Framför allt på grund av den typ av politik som förs av de som äger det här landet. För majoriteten av folket, vi är hyresgäster. Tyvärr finns i dagens Colombia obrukad mark, enorma egendomar och merparten av de som äger markerna vill
inte avstå något alls. De vill ha fred i utbyte mot ingenting. Vår uppfattning är att här måste vi alla avstå. Och ursprunget till våldet i Colombia, den väpnade konfliktens ursprung, har att göra med fördelningen av mark. Om det inte finns medvetenhet om det kommer vi att fortsätta ha många svårigheter.
– För mig personligen innebär panoramat härifrån och två, tre, fyra år framåt social konfrontation, inte längre väpnad för vi kommer inte att ha gerillagrupper, för att nu avslutas också förhandlingarna med ELN (en gerillagrupp som förhandlat separat om fred med den colombianska regeringen. Den största gerillagruppen, och som förhandlat på Havanna, är FARC. Red anm.), men social konfrontation, ja.
– Något vi oroar oss för i vår organisation är att vi pratar om fred, om avskaffandet av gerillan och ändå militariseras landet allt mer av staten. Det finns mycket fler paramilitära grupper. Hela tiden kommer det fram fler. Nyligen hölls en väpnad protest av de paramilitära grupperna och ingenting händer. Därför anser vi att den politiska viljan från statens sida att verkligen uppnå fred i landet inte finns.
– Vår organisation kommer att fortsätta kämpa. Jag brukar säga att det enda sättet att komma ur allt det, är att ena den folkliga rörelsen. Och om vi förstår det, kan vi göra framsteg. Och verkligen skapa hopp om att uppnå de där förslagen, till exempel har vår organisation under 40 år drivit frågan om jordbruksreform, livsmedelssuveränitet, att stärka jordbrukarsamhället och att löften om försvar av markerna efterlevs.
Fensuagro är också en del av ett nätverk med flera jorbrukarorganisationer som också vittnar om starkt förtryck när de hävdar människors rättigheter. I vilken riktning rör sig de här frågorna på global nivå?
– Det är väldigt viktigt, för vi colombianer är ingen ö. Vi är del av en internationell politik, ett kapitalistiskt system, som vi hela tiden upplever blir mer inriktat på att plundra den biologiska mångfaldens rikedomar, och gruvexploateringen blir allt starkare på hela kontinenten. På landsbygden blir jordbrukarna allt färre, och möjligheten mindre att producera hälsosamma livsmedel. I stället får vi importerade produkter, besprutade och genmodifierade grödor och allt vad det innebär att skada ekosystemet eller moder jord.
– Så vi är del av den latinamerikanska landsbygdsrörelsen Coordinadora Latinoamericana de Organizaciones del Campo (CLOC) och referens för den globala jordbrukarrörelsen Via Campesina. Det är en internationell rörelse som vi uppskattar organiserar 200 miljoner jordbrukare i hela världen. Så sent som i april hade vi den internationella konferensen om jordbruksreform i Brasilien, där det rådande läget utvärderades när det gäller tillgång till mark i hela världen. Vi upptäckte att politiken är densamma, kriminaliseringen är likadan, det sker i alla länder, allt för att de vill utvinna naturresurser och agroindustrin växer sig allt starkare.
– Kampen måste därför också vara global och vi måste göra motstånd. Därför menar vi att vi jordbrukare kan kyla ner planeten, inte motsatsen såsom de har sagt de där utvecklade länderna som hävdar att det är vi jordbrukare som har skadat ekosystemet. Precis som kapitalismen och offensiven där kapitalet går ihop för att göra slut på markerna, måste vi som internationell rörelse gå ihop för att försvara dem, men vi kan inte göra det bara med andra från landsbygden. Vi kan inte göra det bara jordbrukare, urfolk och afrikaner, utan vi måste gå samman män och kvinnor från staden och landet, alla tillsammans för att skydda ekosystemet, rätten till en hälsosam livsmedelsförsörjning, vår biologiska mångfald och skapa suveränitet över territorierna.
– De som regerar alla de här länderna är inte intresserade av nationell suveränitet eller nationella resurser, det enda som intresserar dem är att överlämna allt till transnationella företag. I dag är de juridiska ramarna för alla länderna likadana, de främjar transnationella företag och frihandelsavtal framför nationella konstitutioner. Så vi måste göra motstånd också på det sättet, globalt och mer enat där landet och staden enas för att försvara planeten och människolivet, för det är i fara.
Och den enigheten, hur ser du på möjligheterna att uppnå den efter mötena du har haft här i Sverige?
– Jag är övertygad om att det går att bygga allianser. För jag är också övertygad om vad Eduardo Galeano brukade säga, att små människor som gör små saker på små platser kan förändra världen. Och det kan tyckas som att det inte har så stor betydelse att ett fåtal människor ses, men när det finns så många grupper, tusentals grupper som de jag träffat här, som oroar sig, utbyter erfarenheter, solidariserar sig, då kan vi åstadkomma mycket.
– Jag åker härifrån med två reflektioner. Den första är ett stort hjärta fyllt av hopp när jag ser hur colombianerna, som dessvärre tvingades emigrera och söka exil i länder som Sverige för att bevara sina liv, oroar sig för det som händer i deras land, och fortsätter organisera sig för att försvara och återvända. Men också svenskars medverkan, oro och intresse av att hjälpa, men inte bara hjälpa utan även reflektera över att Sverige, som tidigare karaktäriserades av en välfärdsstat, har backat och nåtts av den nyliberala modellens politik med gruvexploatering, plundring av naturresurser, skador på ekosystemet och privatiseringar.
– Det väcker oro att länder som Sverige, som var annorlunda, går bakåt till det som andra länder gör, men med hoppet om att reflektion pågår och det finns en önskan om att hjälpas åt åker jag ändå stärkt härifrån.
