Så är höstterminen här. Sommarlovet är slut och det är skolstart igen. Det är tre år sedan jag tog emot en ny sjua sist. Det är roligt att få följa en klass ända från början, från första dagen på högstadiet tills de går ut nian. I dag är det alltså inte bara eleverna som är förväntansfulla – även jag. I ärlighetens namn har jag dock tvivlat en del på mitt val av yrke. Det har jag väl alltid gjort av och till, precis som så många andra lärare, men det senaste året har det blivit mycket mer markant. För ett år sedan kom jag tillbaka från en lång föräldraledighet. När man varit borta en längre tid ser man de förändringar som skett mycket tydligare än om man är mitt uppe i dem varje dag.

Här kommer ett utdrag från mitt arbetsliv som högstadielärare.

Måndag

Eleverna kommer i dag. Vi tar emot alla nya sjuor i aulan klockan 08.30. Rektor presenterar sig själv och sin personal, berättar lite om skolan, och sedan är det dags för oss mentorer att ta hand om våra nya klasser.

Det blir en otroligt hektisk dag. Vi tillbringar förmiddagen tillsammans med våra klasser och ger dem en massa information som de behöver första dagen på högstadiet. Det är så mycket som är nytt för dem – en helt ny skola, olika lektioner i olika salar, skåp istället för bänkar, massa nya lärare, nya ämnen. Jag och min medmentor pratar på hela förmiddagen (med endast en kvarts rast), informerar och svarar på frågor. Sedan äter vi lunch tillsammans med klassen, och slutligen avrundar vi med en namnlek för att både eleverna och vi själva ska få lite bättre koll på alla nya namn.

Klockan 12.30 är dagens gemensamma aktiviteter slut, och vi mentorer får en halvtimmes paus för att pusta ut. Det behövs. För sedan är det dags att sätta igång med lära-känna-samtalen: 20 minuter långa möten med varje elev i den nya klassen samt dennes vårdnadshavare.

När jag kommer hem finns det ingen energi kvar överhuvudtaget. Det var länge sedan jag kände mig så fullkomligt slut. Morgonen därpå känner mig inte det minsta utvilad, trots att jag sovit djupt och länge. Det känns som om jag skulle behöva sova i ett dygn minst.

Att vara lärare är som att stå på scen hela dagarna. Du måste alltid vara aktiv och alltid på topp, annars märks det direkt. Har du en dålig dag så kan du aldrig gömma dig bakom en dator, undvika att prata med folk… Du måste alltid vara trevlig, tillmötesgående och ha ett oändligt tålamod.

Onsdag

Läsårets första lektion i spanska, med årskurs sju, börjar klockan 08.10. Vi pratar om vad de har jobbat med i sexan, och sedan gör vi en ordlek i syfte att repetera det ordförråd de har sedan tidigare. Eleverna är indelade i grupper och tävlar mot varandra. Det är ett lättsamt sätt att inleda terminen, och samtidigt får de en massa repetition direkt.

Därefter har jag en längre paus som jag hade tänkt ägna åt lektionsplanering. Men det har kommit viktiga mejl att svara på, så planeringen får vänta.

Så är det dags för åttornas första spansklektion, och sedan niornas. Jag använder samma ordlek som med sjuorna, fast med ett utökat ordförråd.

Av någon outgrundlig anledning är jag alltid nervös när jag ska börja undervisa igen efter sommarlovet. Jag fattar inte varför det aldrig går över. Men nu, efter förmiddagens lektioner, har spänningarna släppt helt. Nu känns det både roligt och bra och jag undrar vad det är jag har oroat mig över. Jag trivs ju med mitt jobb. För det allra mesta.

På eftermiddagen har jag ytterligare sex lära-känna-samtal innan jag slutar för dagen.

Torsdag

Första lektionen träffar jag de nya sexorna som ska komma hit från en mellanstadieskola två gånger i veckan för att läsa spanska. Vi pratar om varför de valt att läsa spanska, jag går igenom det spanska alfabetet, lite uttalsregler och vilka ljud som är typiska för spanskan.

Sedan är det lektion med niorna. Dagens uppgift: skriva ett brev till mig och berätta om något de har gjort och/eller berätta lite mer om sig själva. De får skriva fritt och utan hjälpmedel.

Rast och så lektion med åttorna, sedan sjuorna. Båda grupperna får en skrivuppgift, i syfte att repetera vad de lärt sig under förra läsåret.

Efter lunch har jag mina sista två lära-känna-samtal. Det här att ha lika många mentorselever när man jobbar 55 procent som när man jobbar heltid – det får jag inte riktigt att gå ihop. Jag har alltså 14 mentorselever, vilket betyder 14 lära-känna-samtal den här terminen och sedan 14 utvecklingssamtal varje kommande termin. Precis som en lärare som jobbar heltid. Skillnaden är att jag har färre dagar på mig att hålla samtalen – om jag inte vill eller har möjlighet att jobba övertid. Jag har nu haft 14 lära-känna-samtal på totalt tre dagar. Visst, jag värdesätter att få ha alla de här samtalen första veckan trots att det blir intensivt. Men nej, jag tycker inte att det är rimligt att jag som jobbar 55 procent ska ha lika många mentorselever som en lärare som jobbar heltid.

Måndag

I dag jobbar jag från klockan åtta på morgonen till åtta på kvällen. Först lektioner hela dagen och sedan föräldramöte. Dagen börjar med ett informationsmöte för all personal, följt av arbetslagsmöte. Vi ger återkoppling om hur våra nya sjuor känns, hur våra lära-känna-samtal har gått, och sedan går vi igenom planeringen inför kvällens föräldramöte.

Klockan 09.30 börjar mentorstiden där vi brukar gå igenom information, svara på frågor, ha klassråd, jobba med samarbetsövningar, och så vidare. Nu i början av sjuan är det mest ny information.

Sedan är det spanska med niorna. De ska få nya text- och övningsböcker, så jag springer mellan mitt klassrum och klassrummet bredvid där böckerna ligger i kartonger. Det hade varit skönt att ha förberett högar med böcker i förväg, men det har jag inte hunnit. Försöker sätta igång cd-spelaren för att låta eleverna lyssna på en textuppläsning, men den fungerar inte så jag läser högt själv istället.

Sådana här ”tekniska problem” tar otroligt mycket tid från oss lärare. I dag är det cd-spelaren som inte funkar. Imorgon kan det vara datorn. Eller högtalarna. Eller nätet som ligger nere. Eller skrivaren som är död. Eller kopiatorn som strejkar. Någon har tagit fjärrkontrollen till projektorn, så varje gång jag ska sätta på eller stänga av den måste jag be någon av eleverna att ställa sig på sin bänk och trycka på knappen på själva projektorn som sitter i taket. Det här är absolut inget unikt för min skola – det händer på alla skolor. Händer det på andra arbetsplatser också? I samma utsträckning? Tyvärr vet jag nog redan svaret på den frågan.

Innan sjuornas lektion tar vid är det dags för lunch. I matsalen är det trångt, högljutt och mycket folk. Jag äter alltid lunch i matsalen, för det är skönt att slippa stressa iväg någon annanstans och äta. Men jag skulle egentligen behöva pausa från den höga ljudnivån och bara ta det lugnt en stund.

Har fått ett mejl med uppmaning om att lämna in ramscheman, så jag sätter mig och börjar knåpa på det. Blir inte klar. I ramschemat ska jag skriva in vilken tid jag börjar på morgonen, vilken tid jag slutar, vilken tid jag har lunch, vilken tid jag har lunchvakt, vilken tid jag har rastvakt, vilken tid jag står till förfogande för att vikariera. Jag som jobbar deltid har lite krångligt att räkna ut tiden, eftersom jag inte ska vara med på alla konferenser och arbetslagsmöten. Klart står i alla fall att det inte blir mycket tid över i ramschemat till lektionsplanering. Det som borde vara viktigast av allt.

Som lärare blir du aldrig riktigt klar. Du känner aldrig att ”så där, nu är det klart, nu lägger jag det åt sidan och kopplar av”. För det kommer alltid mer. Du ligger alltid två steg efter, du hinner aldrig med allt du vill göra. Jag försöker alltid göra undervisningen varierad, få med alla de viktiga delarna i språket – läsa, skriva, tala, lyssna – så att eleverna känner att undervisningen är meningsfull och att de kan använda sig av det de lär sig. Men det där kommer inte av sig självt. Man måste få tid till planering. Och där känner jag mig alltid otillräcklig. Jag vill så mycket, men jag hinner aldrig planera de där fantastiska lektionerna.

Måndagens sista lektion, med åttorna, ligger ganska sent på dagen. Eleverna är trötta och jag med.

När lektionen är slut tar jag en kort promenad och köper något att äta innan föräldramötet börjar.

Onsdag

Klockan 08.10 börjar sjuornas lektion. Vi pratar om uttal och alfabetet, sedan gör vi en lista över de länder som har spanska som officiellt språk.

Därefter har jag planeringstid. Plötsligt går brandlarmet. Eleverna ställer upp sig på skolgården, mentorerna kollar närvaron, lämnar in närvarolistan och när allt är klart får vi gå in igen. Bara övning den här gången.

Lektion med åttorna. Vi repeterar siffror och klockan samt rättar några uppgifter i övningsboken gemensamt.

Niorna får jobba i övningsboken hela lektionen, eftersom jag fortfarande inte har fått ordning på tekniken i klassrummet. Annars skulle jag ha ägnat lektionen åt hörövningar eller tittat på något tv-program.

Lunch och därefter lektion med sexorna. De är otroligt positiva och entusiastiska. Det är inte första gången jag möter sådan entusiasm hos sexor som just börjat läsa spanska. Tyvärr tenderar den att försvinna med tiden. Frågan är vad det beror på. Är det bara nyhetens behag? Eller beror det på oss lärare? Förändrar vi vårt sätt att undervisa efter ett tag? Ger vi för mycket läxor? Blir spanskan för lik andra ämnen efter ett tag? Blir eleverna mer och mer skoltrötta under sexan och slutar tycka att det är kul? Eller beror det helt enkelt på att de är på väg in i tonåren och den där barnsliga förtjusningen och det ivriga handuppräckandet försvinner? Jag vet inte. Men det här läsåret ska jag göra mitt bästa för att ta reda på det. För att hålla kvar entusiasmen och, om den dalar, försöka förstå varför.

Efter sista lektionen är det samling i personalrummet. Skolans specialpedagog ska gå igenom rutinerna för de elever som behöver extra stöd. Mycket viktig information, men i personalrummet är det fruktansvärt varmt och kvavt. Jag har svårt att koncentrera mig och tänka klart. Ventilationen i skolan lämnar mycket övrigt att önska. Dessutom är jag väldigt trött efter dagens lektioner.

För att hinna klart

Lektionerna har gått oväntat bra de här första dagarna. Elevernas ambitionsnivå har varit hög och arbetsron har varit så som man önskar att den alltid var. Men så är det ju också just de första dagarna på terminen. Eleverna är utvilade efter sommarlovet, det har fortfarande inte börjat bli jobbigt i skolan, proven har inte satt igång. Om några veckor lär smekmånaden vara över. Men jag känner att jag kommer att trivas det här läsåret. Att jag håller på att skapa en bra relation till mina nya elever. Och det är det som är det allra roligaste med mitt yrke.

Jag är glad att jag är lärare av flera skäl. ”Ni lärare har det ju så lyxigt med en massa lov”, hör man fortfarande då och då. Ja, vi har lov, och det är jag glad för. Men att vi skulle ha det lyxigare än andra? Ha! En lärare som jobbar heltid har 45 timmars arbetsvecka, inte 40 som inom andra yrken. Det är därför vi har lov. Vi arbetar nämligen in loven. Dessutom är det utan tvekan många lärare som arbetar mer än sina 45 timmar per vecka. Gratis. För att hinna klart.

Akuta elevärenden och andra oförutsedda händelser – sådant man inte har tid inlagd för i sitt ramschema – är förstås vardag i skolan. När sådant dyker upp är det planeringstiden som ryker först. Som lärare har du då två val: antingen strunta i lektionsplaneringen du inte hann med inom din arbetstid och hålla en mindre bra lektion. Eller lägga planeringen utanför din arbetstid. De flesta av oss plikttrogna lärare väljer nog det andra alternativet. För vi vill hinna allt.

Är vi lärare sjuka så jobbar vi ändå. Vi mejlar instruktioner så att vikarien ska veta vad hen ska göra på våra lektioner. Och om jag struntar i att skriva instruktioner? Ja, då är det mina elever som inte får den undervisning de har rätt till. Hamnar efter i planeringen. Lär sig mindre. För den vikarie de får kommer sannolikt inte att kunna någon spanska överhuvudtaget. I alla fall inte tillräckligt mycket för att kunna hålla egna lektioner utan instruktioner från mig.

När en elev som haft enorma problem med spanskan till sist lyckas kämpa sig till ett E och sedan kommer tillbaka efter sommaren och berättar att hen lyckats kommunicera på spanska under semestern, eller när en elev som aldrig förmått sig att skriva mer än två rader plötsligt skriver en hel sida – då är det fantastiskt att vara lärare. Jag tror att det är precis detta som gör att vi tycker att det är ”värt det”. Som gör att vi fortsätter försöka hinna allt utan att säga nej. För vilka är det som blir lidande om vi säger nej? Jo, eleverna.