Måndag

Igår satt jag hos en man som fått sin dödsdom. 

Ett liv där varje sekund är en påminnelse om att sekunden som gått är en sekund närmare livets slut. Som gäller för oss alla men med skillnaden att just han vet att tiden på jorden är på väg att rinna ut.

Han grät, tankarna på livets förgänglighet, att inte veta om han kommer hem igen.
Vi pratade om livet, om kärleken, om det som flytt.

”Har du haft ett bra liv”, frågar jag.

”Ja, det har jag. Men jag trodde inte att det skulle sluta så här.”

Nej, vi vet aldrig hur det slutar, vi kan inte alltid välja innehåll. Vi kan påverka något i handling, men livet vi får är det liv vi får leva. Det finns inga om, livet blir som livet blir.

”Jag lovar dig att vi ska göra allt för att du ska ha det så bra som det går”, säger jag och smeker hans magra orakade kind.

Nu sitter jag här med mitt löfte, känner mig trygg men ändå ledsen. För jag vet att alla kommer att göra sitt yttersta för att det ska bli ett fint slut, ett värdigt slut på ett bra liv. Även om jag vet att de förutsättningar som vi ges att utföra vårt jobb som välfärdens grundpelare inte räcker till. Vi får betala med våra kroppar, med vårt samvete och med en utebliven lunch.

Samtidigt känner jag den upprörda rörelse, den vrede som bubblar på välfärdens golv. Jag hör röster som säger, det räcker nu!

(Från ett fåtal, till fler som ropar.) Många ropar, med en röst.

Uppsägningslappar skickas in, ensamma eller kollektivt.

Välfärdens folk har fått nog av att ensamma bära ansvaret, ställer krav på en rimlig arbets- och vårdmiljö.

Välfärdens folk kräver förutsättningar för att kunna uppfylla sina löften till patienter vars liv snart är slut.

En annan vård är möjlig.

En värdig vård är möjlig.

Lyssna, så kan vi berätta hur. 

Tisdag

Sitter och lyssnar på Kalibers granskning om hur införandet av värdebaserad vård skett på Nya Karolinska. Hur företaget som står bakom detta har prissatt för att vinna upphandlingen. Hur personer på chefsnivå, hoppar från den ena stolen till den andra.
Det förvånar mig att det råder en sådan enorm naivitet, hur kan man ens tro att gamla band bara förintas. Sanslöst naivt.

Tron på att värdebaserad vård ska vara modernt, när New Public Management (NPM), som detta är en produkt av, skakar i dödsryckningar. Där man tror att det är genom mätning som god vård utförs. Det är direkt inkompetent.

Det är i mötet, läs igen. I mötet, mellan den som får vården och den som utför vården det sker. Det går inte att mäta.

Det som mäts är totalt irrelevant för outcome, om vi nu ska tala konsultspråk.

Det finns bara ett sätt. Vänd pyramiden! Det som nu är toppen och styrning, ska vara medarbetarnas verktyg för att bedriva den vård som patienten behöver. Inte som nu.

Låt professionen få arbeta professionellt, med det de är utbildade för. Vi har aldrig varit så välutbildade.

Låt oss begrava den nyliberala styrningen av offentlig verksamhet.

Låt oss ta en gravöl för den!

Onsdag

I dag vill jag prata om livet. Livet så där i allmänhet. 

Jag vill prata om oss och för vem vi är. Jag vill prata om konflikt, ilska, irritation.

Dagen började i ottan, smidigt gick färden. Smidig hade natten varit. Hyfsat mådde patienterna, sliten var personalen. Precis innan ronden checkade jag av kommunikationen med kommunen i SVPL IT (kommunikationssystem mellan region Skåne och kommun, där vi förmedlar och bokar möte etc). Jag blev förbannad. Riktigt skogstokig.

Vi har regler för att underlätta, inte för att försvåra. Vårt uppdrag är patienten och dennes önskan och behov. 

Alla byråkrater, alla lagförare, alla som inte kan tänka en millimeter utanför boxen. Jag kommer aldrig att följa er, aldrig. Jag kommer alltid att stå på patientens sida, jag kommer aldrig att vika, inte en tum. Kontraktet jag skriver är med patienten. Så förbered er på strid! 

Rond, med en flitig underläkare. 

Vi drog penndragen, det här gör vi. Det här får någon överläkare ta beslut om.
Vi jobbade på, skickade hem, ändrade strategi, kommunicerade, dokumenterade, omvärderade, behandlade, ordinerade, masserade, förflyttade, matade, provtagningsutförde blod, näsa, avföring och urin, vi venpunkterade, transporterade och bara fanns till.

Den från kommunen försmådda, som vankat av och an, som längtat hem, som räknar sekunder och minuter i detta jordelivet. Som vill känna den sura novembervinden i ansiktet, som vill få vara med sin livskamrat, som försöker hålla humöret uppe. 

Kära regelkorrektföljare, vi fixar det ändå. Vi ser till att han får komma hem, får känna november på sitt skinn. Vi backar upp, vi följer, bokar, stödjer, ordnar. 
För vi vet vad som är viktigt. Vi vet vad som är viktigt, dessa sista minuter i livet.
Vi får aldrig glömma vad det är att vara människa. Vi får inte glömma sunt förnuft, i en värld full av byråkrati och administration.

Vi får aldrig glömma för vem vi finns till.

Torsdag

Efter jobbkväll, sent hem. Ut med hunden, vridandes i sängen, runt runt runt. Kvällens jobb och oron över att försova mig gör att jag inte kan komma till ro. Vetskapen om de få timmarna mellan kvällspass och morgonpass skapar stress.

Klockan ringer, strax efter fyra. 

Ut i den frostiga kalla morgonen med stjärnorna starkt lysande och en ficklampa som hjälper mig se, med Gösta ystert springande över fälten. 

Med rödsprängda ögon och med trötthet som bor i min kropp på väg i bilen, bilradion spelar andliga sånger. Byter P4 där Ulf Elfvings mjuka stämma ljuder.

Då kommer den, låten, som får mig att höja ljudet, sänka axlarna, känna hopp.
Sätt på ljudet, krama om dina kära, och sjung med!

Godmorgon, nu lyfter vi, higher and higher!

Fredag

I dag började dagen på alla sätt jag inte vill.

Jag försov mig. Trodde att jag snoozade, men icke. Jag hade stängt av alarmet.
När jag kollade tiden var kl 06.31 och inte 05.31, den tid jag borde varit ombytt och på väg upp mot avdelningen.

Under regntunga skyar, med vägbanor sliriga av löv körde jag i hast. En kopp kaffe, ett glas med Alvedon brus.

Usch!

Dagen rullade på, allt som skulle göras blev gjort.

Neddragningen av vårdplatser lyckades, även om vi redan fyllt vår kvot av överbeläggningar.

Precis innan jag gick hem, pratade jag med en av patienterna om medicinering, hens förväntningar, förhoppningar och önskningar. Om att få välja, ni vet valfrihet på riktigt, få vara en del av den behandling som planerats.

 

Vi pratade, lyfte för- och nackdelar, kompromissade.

När jag säger att nej, nu ska jag gå säger hen: ”Tack för att du finns.”

En skitdag, avslutades med hjärtat fullt, för ett tack.

Tack för att vi finns. 

Tack för att vi stannar upp, ser varandra och möts.

Tack, tack för att jag hittade rätt och jobbar på världens bästa avdelning.

Tack, till alla oss som valt att vara en del av välfärdens grundpelare.

Tack till alla som sätter ner foten och ställer krav på rimliga förhållanden.

Nu låter jag hjärtat vara fullt, fångar kraften och fortsätter driva på, för oss. Även om dagarna ibland startar med kaffe och ett glas Alvedon brus…