”Maskulinitet, militarism, nation och tradition är uttryck som är bärande i den patriarkala maktordningen. Detta måste med nödvändighet en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik handla om.” Det skriver Gudrun Schyman i ett svar till Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson som reagerat på förra veckans krönika om det svenska närmandet till Nato.
Erik Helmerson, ledarskribent i Dagens nyheter, skriver den 7 maj att Sverige behöver feministiskt självförsvar. Han tycker det är bra att kvinnor utbildar sig i självförsvar så vi har kompetens och resurser att försvara oss själva om någon ”oberäknelig man” får för sig att skada oss. Han menar att den försvarskompetens som en självförsvarskurs ger är exempel på våld som är berättigat och rättvist.
Detta är samma ”rättvisa” våld som varje land ska ha kapacitet att utöva mot en inkräktare, menar han. Grannen, i det här fallet Ryssland, är att jämföra med en lynnig man med ett historiskt våldsamt beteendemönster och krav på att få sin vilja igenom. På samma sätt som en enskild kvinna behöver försvara sig mot våldsamma män behöver ett land, till exempel Sverige, kunna försvara sig mot en aggressiv granne, till exempel Ryssland. Helmerson skriver detta som en reaktion på min krönika i Feministiskt perspektiv om nödvändig militär nedrustning om vi ska uppnå mänsklig säkerhet.
Feminismens uppgift är att synliggöra de här destruktiva konsekvenserna, på alla nivåer, också i utrikespolitiken. En feministisk utrikespolitik måste därför våga utmana våldet. Överst på varje kravlista från varje grupp kvinnor som engagerar sig för frihet och rättigheter någonstans i världen står det; Eld upphör! Stoppa kriget! Av det enkla skälet att så länge kriget pågår är allt annat omöjligt.
Våldsspiralerna ökar i dag. I de nära relationerna, i de samhälleliga relationerna och i de internationella relationerna. Och de olika nivåerna hänger ihop. De är i själva verket tätt sammanflätade i stereotypa föreställningar om män som kvinnors och barns beskyddare och män som försvarare av territorier, då med vapen i hand. Maskulinitet, militarism, nation och tradition är uttryck som är bärande i den patriarkala maktordningen. Detta måste med nödvändighet en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik handla om. Vidgar vi säkerhetsbegreppet till att innefatta mänsklig säkerhet ser vi tydligt att konsekvensen av militarismen just nu är 60 miljoner människor på flykt, där kvinnor och barn är de mest sårbara och utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier längs hela flyktvägen.
Dagens krigsretorik och rop på hårdare tag och mer vapen leder oss in i en återvändsgränd. Just nu manifesteras detta i Sverige genom en massiv propaganda för svenskt Nato-medlemskap. Tanken är att först binda Sverige vid Nato genom ett avtal om värdlandsstöd som fullkomligt urholkar vårt lands trovärdighet som alliansfritt. Det låser oss fast som gisslan i en kommande kapprustning där själva medlemskapet ska framstå som en ren formalitet.
FN:s linje är att uppmana till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Det är genom diplomati, nedrustning och satsningar på människors välfärd vi bygger säkerhet. Därför borde Sveriges roll i världen vara att avväpna konflikter, inte beväpna. Sverige har en unik möjlighet just för att vi är alliansfria. Alliansfriheten ger oss möjlighet att medla i konflikter, ge bistånd till dem som behöver det, skicka personal för att skydda kvinnor, barn och gamla i konflikthärdar utan att bli misstänkliggjorda. Inte minst ger det oss en möjlighet att internationellt driva på en militär nedrustning, med målet global avrustning.
Det finns ett motstånd. Mäktiga ekonomiska intressen driver en alltmer avancerad militarisering av säkerhetspolitiken. Vapenindustrins vinster betalas av oss medborgare. De samhälleliga förlusterna är globala och gigantiska. De mänskliga förlusterna är ofattbara. Det är hög tid att lyssna på FN:s organisation för utrotande av våldet mot kvinnorna. De uppmanar sina medlemsländer att rusta ner militärt och rusta upp samhällets säkerhet för människorna. De ser också sambandet mellan våldets olika yttringar – från det intima till det internationella. Och de vill föra resurser från det militära till det civila. Så att vi på bred samhällelig front kan arbeta för att bryta den patriarkala föreställningen om det rationella manliga våldet. År 2013 slog WHO fast att fysiskt och/eller sexuellt våld mot kvinnor är ”ett globalt folkhälsoproblem av epidemiska proportioner”. Enligt FN-organets rapport utsätts 35,6 procent av världens kvinnor för fysiskt och/eller sexuellt våld under sin livstid. Det är var tredje kvinna på planeten. Helmerson kallar detta ”den oberäknelige mannen”.
Lika lite som individuella självförsvarskurser är lösningen på mäns våld mot kvinnor är militär upprustning lösningen på de internationella konflikterna.
