Flera företrädesvis liberala debattörer har gått i taket över att medieutredningen som nyligen presenterades av Anette Novak föreslår ett demokratikriterium. Men längst av alla går publicisten Nils Funcke, som menar att förslaget hotar yttrandefriheten.

En snäll sammanfattning av kritiken lyder ungefär som följer: Ett politiskt villkorande av presstödet ger politikerna ett kraftfullt verktyg för att styra medierna. Men vad händer om fel politiker får makten? I en tid då uppemot 20 procent av väljarna kan rösta högerextremt är det inte svårt att se hur ett sådant verktyg kan förvandlas till ett politiskt vapen. Därför är det en skyddsåtgärd att stänga alla dörrar som riskerar öppna för politiskt godtycke.

Samtidigt råder ett skriande behov av ett moderniserat presstöd, och extrema, rasistiska och sexistiska åsikter sprider sig i terrängen som ett ogräs. Om varje blogg med en ansvarig utgivare och reguljär utgivning kan börja ansöka om statliga medel, så är det nödvändigt att medlen villkoras till seriösa aktörer. Annars gräver demokratin sin egen grav.

Intressant nog har inget varnande finger höjts inför den i somras tillsatta demokratiutredningen som ska utreda hur det statliga stödet till trossamfunden kan villkoras med ett tydligare demokratikriterium. Hur skulle ett villkorat stöd till trossamfunden påverkas av en regering som influeras av eller till och med inkluderar Sverigedemokraterna, med deras välkända islamofobiska och antisemitiska strömningar?

Det är inte svårt att dra slutsatsen att många debattörer ser det som ett större problem för demokratin att det kan finnas källarmoskéer i förorten som inte köper den liberala västerländska demokratimodellen, än att det finns hatbloggar som uppviglar till dödshot mot journalister. Religiösa extremister ska motas i grind, oavsett konsekvenserna. Politiska extremister ska tolereras, för demokratins skull.

Även i de debatter som tar sikte på att begränsa det politiska godtycket, går det att skönja ett tilltaget mått av politiskt godtycke.