”När litteratur är som bäst spränger den barriärer som vi inte lyckas ta oss förbi på egen hand.” Det skriver Karen Austin, som efter Ann Heberleins senaste attack mot islam menar att det är än viktigare att med Chimanada Ngozi Adichies ord lyfta faran med en enda berättelse.
Författare berättar om händelser bortom sina egna liv, men ändå med utgångspunkt i just sitt eget. Inget annat är möjligt. Vilka är vi utan vår egen tolkning och blick på det vi betraktar? Det är ju det vi bär med oss. Alltid.
Författaren Chimanada Ngozi Adichie pratar om ”faran med en enda berättelse” i Ted-talk från 2014. När skönlitteratur är som bäst kan en som läsare röra sig i skilda miljöer och fantisera i världar som kanske tidigare inte ens fanns i läsarens möjlighetszon. När litteratur är som bäst spränger den barriärer som vi inte lyckas ta oss förbi på egen hand.
Jag ser risker med att överdriva representation så till den grad så vi räknar kroppar istället för att lyssna på mångfalden av olikhet som ryms i en och samma människa. Det finns en fara när grupper organiseras för att göra en uppgift eller arbete baserat på det uppenbart synliga så den sätter oss människor i predestinerade fack där vi utdefinieras endast utifrån det vi ser med blotta ögat.
Eller när en utgår ifrån att människor endast är en identitet – svart, gul, vit, lång, kraftig. Vi är mångsidiga. Givetvis kan en vit svensk man solidarisera sig med flyktingarna från Syrien eller för den delen en cis-person med hbtq-rörelsen i Ukraina.
Det vill jag skriva om.
Men så öppnar jag lördagens DN (2016-10-28) och läser om författaren Jamaica Kincaid där hon beskriver sin rädsla för Republikanerna. Hon skriver om amerikanernas känsla av utvaldhet och föreställningar att de själva är på toppen av allt och hur det i den självbilden frodas rasism.
Efter det läser jag Ann Heberleins text på ledarsidorna.se (2016-10-29) om att överge drömmen om mångkultur och integration, eftersom hon menar att de negativa attityderna kring invandring finns på grund av erfarenheter och kunskap om ”andra” kulturer. Läser texten där hon menar att attityderna till islam har förändrats i negativ riktning, enligt henne för att ”muslimer inte alltid är så hågade att anpassa sig till den svenska kulturen”. Det är hennes uttolkning av de negativa attityderna kring integration från senaste studien i Mångfaldsbarometern.
Vid samma bord och samma tidpunkt läser jag slutligen författaren Chimanda Ngozi Adichies personliga tackkort till Michelle Obama. Hon skriver om Michelle Obama, slavättling med ursprung från arbetarklassen. Nu efter åtta år som First Lady har hon blivit en stilikon och kan använda postkoloniala begrepp som hon inte kunde för åtta år sedan. Obama talar inkluderande till samtliga amerikaner som har barn, samtidigt som hon är högst medveten om sin egen historia av att vara svart från arbetarklassen.
Ann Heberlein skulle kunna ta hävstång från sina egna trauman som hon skrivit om tidigare och utifrån det beskriva hur andras berättelser präglat henne. Hon har även möjligheten att beskriva hur viktigt det är för henne som tidigare utsatt att nu se andras öden oavsett religion och etnicitet och därmed visa på vikten av att kvinnor bör går samman, solidariskt världen över. Med eller utan en tro på Gud. Ingen hade stoppat henne. Istället väljer Ann Heberlein att skriva om islam som en farlig religion.
Både Kincaid och Adichie skriver om andras resor och som läsare kan en känna igen sig. Mina vyer vidgas när jag läser dem medan jag låser mig när Heberlein gör en egen uttolkning av en studie om islams effekter. Denna massiva läsning vid köksbordet får mig att inse att jag inte kan överge min fasta övertygelse om hur kunskapen om människans olika identiteter och hur de avgör vilka steg en tar och hur kunskap om makt hänger ihop med vidgade perspektiv. Det är det som är faran med endast ”en berättelse” om den blir sann utifrån ”svenska värderingar”.
