Timea Junghaus är konsthistoriker och curator, utbildad vid Eötvös Loránd University i Ungern, där hon för närvarande avslutar en doktorandtjänst i film-, media och kulturteori. Med stöd i en mängd postkoloniala och vithetskritiska teoretiker vill Junghaus med sin forskning och praktik föreslå ramverk inom vilka romer och romsk konst kan betraktas på nya sätt.

– Romer är alltid objekt för kulturellt, ekonomiskt och socialt förtryck i världen. Jag hoppas att Sverige kommer att lära av sina misstag, säger hon och pekar på landets rasbiologiska förflutna. Med hänvisning till samtida kapitalism, rasism och patriarkala strukturer uppmanar hon oss att reformera vår existerande vokabulär för hur vi definierar och representerar romsk kultur, och med vilka vi gör anspråk på en ny betraktelse av ”romsk konst”. Det är medvetet som hon uttalar begreppet inom citationstecken – hon hoppas att de snart inte längre ska behövas.

Minoriteten i folkhemmet

Med avstamp i fotograferna Anna Riwkins och Björn Langhammers efterlämnade bildarkiv på Moderna museet och Kungliga biblioteket i Stockholm, har utställningen Ett gott hem för alla tagits fram med fokus på det svenska majoritetssamhällets bild av en svensk minoritet i en tid då folkhemmet växte fram i landet. Utställningen är curerad av Moderna museets Fredrik Liew tillsammans med Lawen Mohtadi, författare till boken om Katarina Taikon och regissör – tillsammans med Gellert Tamas – av dokumentären om henne.

Lawen Mohtadi träffade Junghaus för första gången 2013, då utställningen Katitzi: A literary character rooted in reality visades på Tensta konsthall, varefter utställningen vandrade till och vidarearbetades på Gallery 8 i Budapest. Det är ett galleri med fokus på romsk konst och kultur i en vidgad betraktelse av Europa som plats, vars syfte är att omformulera de förutfattade och stereotypa betraktelser som i olika våldsam grad förekommer mot det romska samhället. Med Junghaus i spetsen arbetar galleriet för att främja en internationell och diversiv kultur, där romsk konst och historia, liksom romskt språk värderas likvärdigt andra uttryck. Med ett särskilt fokus på konstnärlig verksamhet och pedagogik, tror galleriet på utbildningsplattformar och ungdomsverksamhet som utgångspunkt för arbetet med förändringen av de negativa stereotyper som projiceras på människor av romsk härkomst.

Seminariet på Moderna museet inleds med en film av den romska konstnären Selma Selman, född i Bosnien-Herzegovina, i dag baserad vid Columbia University i New York. Med blicken fäst på åskådaren upprepar ett ansikte som antas vara konstnärens eget, vilken risk betraktaren tar då den möter hennes blick. Att bli förförd, förtrollad, att insjukna, eller till och med dö är några av de olyckor som genom tiderna har förknippats med den romska kvinnan och exploateringen av hennes kropp. Selman upprepar – och dekonstruerar dem alla.

– Selma Selman är ett exempel på hur det går att konstruera nya romska kvinnoidentiteter, liksom att historien måste göra sig påmind. Det gör den Malmöbaserade konstnären Dušan Marinkovic, som kopierade sin farfars numrerande tatuering från lägret, till sin egen arm.

Historisk omförhandling och samtida förtryck

Fastän konstnärliga uttryck som på olika vis kommenterar en romsk erfarenhet i dag är alltmer etablerade i världen, menar Junghaus att konstnärernas egna subjekt ännu underrepresenterade i samtidskonsten, då tillgången till de egna konstsamlingarna ännu är begränsade. hon pekar här på hur västerländska arkiv i dag innehåller en mängd fotografier över en romsk befolkning, uteslutande arkiverade med namnet på etnografen eller fotografen. Detta, menar hon har skapat en betraktelse av den Andre som har tagit lång tid att omförhandla.

– Den västerländska konsthistorien har avbildat romen som en ful och lömsk främling, säger Junghaus och påminner om att detta visuella förtryck av romer pågår än i dag. Exempel finner hon i hötorgsmåleri från Budapest 2015. Där säljs porträtt av lättklädda och traditionellt romskt kvinnor bredvid fruktstånden.

”Väst skapade sina egna ’svarta’”

– Dagens stereotyper formades i 1400-talets västerländska ideologi enligt vilken romerna var de Andra så snart de kom till Europa. Under 1800-talet hade de kommit att bli en lättåtkomlig motsvarighet till västs tidigare asiatiska och afrikanska primitiva. I europeiska bildarkiv går det att se hur väst skapade sina egna ”svarta”. Konstnärer behövde inte längre åka till Aix-en-Provence eller till Haiti för att hitta billiga modeller, istället kunde de vända sig till lokala romska läger i Rumänien Bulgarien och Ungern.

Junghaus menar att arkiv där denna bildkonst nu går att finna visar hur den romska kroppen har sexualiserats och forcerats in i den konceptuella bilden av ”zigenaren”. Den romska diasporan som subaltern har därmed sprungit ur detta fysiska, symboliska och epistemiska våld, varför den romska kulturen måste betraktas som en europeisk koloniserad sådan.

– Den rör sig mellan länder i utrymmen markerade av kapitalistiska makter, samtidigt som forskning och kulturell verksamhet med detta fokus tar sig uttryck i västerländska huvudstäder eller i den akademiska och institutionella hegemonin i väst, säger Junghaus, som menar att det därför är särskilt viktigt att med teoretiska verktyg identifiera den västerländska hegemonins diskriminering av den romska diasporan som en direkt förklaring till de problem som romer möter i dag.

– Utan de postkoloniala teorierna som motargument kan diskursen om ”zigenarproblemet” fortsätta verka.

Statslös i en nationalistisk konstvärld

2010 skedde en stor omdaning i den ungerska kulturpolitiken och ledningen för ett antal kulturinstitutioner ersattes med politiskt styrda tjänstemän. Därför, menar Junghaus, är Gallery 8 en mycket viktig plats för omförhandling, då galleriet inte är statsfinansierat.

Drivet av både romska och icke-romska konstnärer och tänkare och baserat i kärnan av den romska gemenskapen i Budapests åttonde distrikt, används plattformen för såväl sociala möten och gratis kaffedrickande, som för att ta del av konst som visas eller samtalas om. De curatorer som bjuds in till verksamheten utgör därför länkar mellan det lokala och den samtida, internationella konstscenen.

Över hundra års väntan

Annorlunda var det med en av Europas största konstutställningar, Venedigbiennalen. Under sin drygt 120-åriga historia fick biennalen vänta på sin första romska paviljong fram till 2007. Curator var Junghaus själv, och hon förklarar att det inte var enkelt att anpassa sig till en struktur som förväntar sig en nationalstat med finansiella och strukturella resurser.

– Utan någon av biennalen förutsatt ”nation” var detta ett enormt projekt, men som möjliggjordes genom ett samarbete mellan flera verksamma konstnärer och teoretiker – och förstås, finansiärer. Vi var helt beroende av privata sponsorer, av samma anledning är det mycket svårt att upprätthålla arbetet, säger Junghaus och förklarar att det dröjde två biennaler innan den nästa romska paviljongen gick att se i Venedig. Enligt henne är paviljongen en aktiv kritik av Venedigbiennalens nationsfrämjande logik, då den föreslår ett transnationellt alternativ till Europa.

– Jag tror att den romska diasporan är en utmärkt motvikt till betraktelsen av vad en nation kan vara. Eftersom vi för det mesta arbetar med majoritetsinstitutioner måste vi veta vad för makt som har samlats i västerländska arkiv och som presenteras och praktiseras i dessa. Vi har sällan själva haft inflytande över vad som här förekommer och för att visa på detta måste vi bygga upp nya arkiv, vilket kräver resurser för att dokumentera befintlig konstnärlig verksamhet.

Medvetet arbetssätt

– Det kräver en mycket stark curatorsetik, och den finns. Visst förekommer ännu exploateringen, även i museer. Institutioner som sådana är en plats där makt görs synlig, och curatorn måste arbeta medveten om arkivets våldsamhet. Därför måste vi vara varsamma för att inte glida över i en representation där vi plötsligt förlorar vår röst och vår blick.

Ändå menar hon att utställningar som den nuvarande på Moderna museet behövs, eftersom arkivet redan finns där.

– Vi måste gå in i det, fastän det kan vara våldsamt och traumatiserande, men det finns en oändlig mängd av material som vi inte har fått tillgång till. Det måste synliggöras, vi måste visa oss.

Ge rum så länge det går

Risken att all konstnärlig verksamhet av romsk diaspora ska förväntas vara biografisk eller på andra vis förhålla sig till romsk kultur och historia menar Junghaus dock inte är särskilt stor.

– Jag ser en mängd personer som identifierar sig som romer, men som inte talar utifrån det romska arvet eller som inte arbetar utifrån ett biografiskt perspektiv. De gör sig själva till nya, och lägger ett stort arbete i detta. Det är inte en utopi, men en mängd risker och investeringar. Jag tror på konsten som en plattform för transformation, inte minst då vi de senaste tio åren har mött många strategier från majoriteten med syfte att skapa fragmentering i den romska gruppen, säger hon och nämner att det inte är ovanligt att romer med tillträde till västerländska institutioner betraktas som undantag mot de ”verkliga” romerna på gatan.

– Jag själv ingår i denna ”elit”, men jag måste säga att jag aldrig har lämnat den romska gemenskapen, fastän jag nu är konsthistoriker och driver ett konstgalleri. Jag bor kvar i Ungern och galleriet som jag driver ligger i ett romskt område. Där kan jag praktisera min tro på medieringen av konst och dess potential som länk mellan samhällsgrupper.

Till den svenska kultursektorn vill Junghaus påminna om att den – än så länge – har en mycket större förmåga att ge rum.

– Men även ni måste börja tänka på vad det skulle innebära att inte ha detta stöd. Den svenska högern växer, och snart kanske det är ett minne blott, säger hon och uppmuntrar de museianställda att vända sig till de europeiska initiativ som redan finns.

– I deras arkiv går det att finna flera relevanta konstnärer, som inte bara talar utifrån en romsk subjektivitet, men utifrån ett radikalt europeisk perspektiv. Att inkludera dessa i ert arbete kommer mycket snart att bli naturligt även för er, och ju förr det händer, desto bättre.