”Det finns inte någon människa så fattig att hon tycker hon inte är något. Funnes inte denna huvudlinje hos människorna skulle ju inga människor stanna kvar på jorden.”

NEJ! Just det! Människans värdighet, kvinnans värdighet – tack Moa Martinson(1890 – 1964)!

När mäns övergrepp mot kvinnor så starkt är i sökljuset, då leder många vägar till Moa. Själv kom jag dit på omvägar. Läste Kvinnor och äppelträd för 30 år sedan.

Jag står i pocketbokhandeln på Centralstation i Stockholm. Allt av värde har jag ju läst? Fast här finns en prosabok av Harry Martinson, Nässlorna blommar, han skriver ju fina dikter, hur är hans prosa? Jag har inte vuxit upp i Sverige.

X2000 sköter sig själv i 170 knyck. Med Harry glider jag in i en mäktig upplevelse av naturens storhet och barnets ensamhet, den gången när Sverige bara fläckvis var industrialiserat och djungeln låg utanför var mans koja (Harry växte upp före första världskriget). Harry var den lille föräldralösa pojken som sattes ut hos bönderna. Det misshandlade barnets ensamhet(varför tror det misshandlade barnet alltid att det är dess eget fel?.

Harry flyr genom skogarna, tar hyra på båtar och blir ”världsnomad”. När han inte har hyra, är han luffare, det vill säga en tiggare som olovligen ligger i böndernas lador om nätterna. Han kommer insvept i sin ensamhets kåpa till Moa, som har haft en lika hård uppväxt som Harry. Den 25-åriga tuberkulösa luffaren förälskar sig i den fjorton år äldre Moa – det är efter att två av hennes söner har drunknat och mannen har stoppat en dynamitgubbe i munnen och tänt på. Det är hos Moa han börjar skriva böcker. Hon har redan börjat.

Där på Moas torp ute i skogen föds två författargenier ur kärleken och hungern efter ordet, hungern efter historierna, hungern efter poesin. Men det är hon som gör författare av dem båda, inte han av henne! Hon har en närmast övernaturlig tåga, hon har självrespekten kvar mitt i den förfärligaste fattigdomen.

Ödet! Vem bestämmer vårt öde? Historien? Våra föräldrar? Moa har haft den oförskämda turen att alla barn som hennes mor fött utom hon själv har dött som späda! Hennes mamma älskar sitt enda överlevande barn och mor och dotter håller ihop i tjockt och tunt. Och så tunt? Hur eländigt kunde det vara? För Moa kunde 20 öre betyda skillnaden mellan svält och mat.

”Jag minns ett tillfälle, då jag åttaårig med en klänning av obestämd färg, barfota och hungrig stod i stor tvekan om jag ville vara dotter till handelsbodfrun som nyss nekat mig den kredit mor sänt mig åstad att be om. Handelsbodsfruns flicka stod i affären och hörde fruns och mitt dividerande om den krona affären gällde. Jag kom till den slutsatsen att jag inte ville vara fruns flicka. Någon moral spelade därvidlag ingen som helst roll. Jag ville inte vara hon, jag ville vara jag. Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag och jag kände mig ett ögonblick iskall av förfäran, för jag hade verkligen en svag minut önskat mig i andra flickans ställe och jag visste genom sagorna, att en förvandling kunde ske fort nog ibland. En groda kunde bli en prins på en sekund. Jag fick mycket bråttom iväg från affären… ”

Moa Martinsons styrka är distansen till sin hårda tillvaro. Man läser och ser den lilla ungen växa fram med sin skepsis, sin snabbhet, sina drömmer, sin karga realism och sin solidaritet med alla som tänker på andra än sig själv först – i en tid som inte verkar 100 år gammal men socialt och ekonomiskt 1000 år avlägsen ifrån 2016. Moa och hennes mor – kvinnosolidaritet och självrespekt, vrede och klasskänsla. De är med i slavarnas uppror, arbetarnas protestdemonstrationer redan innan 1900, så nära på arbetarrörelsens födelse.

Moas mamma fick flytta 14 gångar under Moas sexåriga skolgång. Ändå gick Moa ur skolan med högsta betyg, ja hon fick så höga betyg att hon och hennes examen kom i tidningen. Sedan kom bottennappet: En brutal karl, som i det närmsta våldtar henne. 17-åringen blir som hennes mor blev det; gravid utan att vara gift. Moa skildrar denne oönskade graviditet i Den osynliga älskaren:

Deprimerad till döden går den lilla ensamma 17-åringen rund som en kula i åttonde månad på höstfältet under vildsvanornas fågelsträck med ”deras dova, eggande, klagorop uppe i molnen”. Moa tvingas gifta sig med den starka, men starkt supande diversearbetaren. I ett uselt soldattorp, där det inte finns en ko, ingen gris, utan bara fem höns, föder hon fem barn på sex år. Det går i svältens tecken. Moa är i den laddade gripande romanen fullständig öppen med den totala bristen på erotisk lycka. Hon skriver att hon kräks när han har tvingat sig på henne.

När man läser Moa Martinsson skulle man vilja göra en retrospektiv Kinseyundersökning bara för att ta reda på hur många av våra mormorsmödrar som var frigida. Inte bara för att de blev så hårdhänt ”påsatta” som Moa, inte bara därför att sexualupplysning såväl som preventionsmedel var totalt förbjudna 1911, men därför att faran att bli gravid lurade hela tiden – och det just när man hade fött sitt senaste barn!

Man skulle kunna formulera sig så här om den epoken: Manligheten som en samhällsfara, fara för kvinnors och barns liv och hälsa. HAN är inte ensam om att supa upp lönen, snarare är han mycket vanlig. Moa och barnen halvsvälter. Då hon försöker fly väser han att han skall ta barnen ifrån henne, det är ju HAN, inte hon som har rätten till dem.

I Du är den enda skildrar Moa sin tid som småbarnsmamma kring 1911. Hon vaknar öm i lederna och med ont i huvudet klockan 5 på morgonen. Spädbarnet en månad gammal skall ammas – ettåringen skall ha mat och snart är det färdigt för det tredje barnet – för HAN har ingen förskoning när det gäller vad hennes kropp tål.

Hon måste göra i ordning för den enda inkomstkällan hon har: Skiftet med skogsarbetare som kommer på kaffe i hennes isolerade stuga i skogen och betalar en liten slant. När de ser henne, så eländig hon ser ut, diskar de efter sig till hennes stora förvåning. Det handlar om konkreta saker: diska det lilla porslin som finns, matbröd, vatten, ved.

Moas mor har rest till sin unga dotter ute i skogen på det ensliga torpet. Tillsammans röjer de svärfars vind som är en stor sophög av pryttlar flera hundra år gamla. Mannen skulle ha varit hem i helgen – med avlöning. Ingen kommer förrän vid fyratiden på morgonen. Då sitter han plötsligt i köket och super med sin bror. Han är inne på tredje litern brännvin på tre dagar. När Moa väcks och stiger upp från de två spädbarnen och kommer ut i köket kallar han henne för hora. Sen kommer Moas mamma ut i köket – han kallar henne för hora också. Då ger mamma honom två knallhårda örfilar. Han förmår inte att resa sig – han är för full.

Detta var den botten som vanligt folk levde på och som inte ens arbetarförfattarna skrev om. Moa är den enda kvinnliga rösten, hon som paniktänkte ”och vad gör jag nu”? Hon som i sin stackars hjärna vred sitt ursinniga hat och stred för sitt medlidande, hon, sina barns lejoninna.

Hon är samtidigt den stora poeten som 15 år senare skriver om sitt magiska torp i Sallys söner:

”Kvällarna kommer med florslöja över stjärnorna och månen står liten och rund i diset som knappen på en stor mormorsnål som håller samman dimschalen över de blinkande avlägsna stjärnorna, som kanske i sin höghet, storhet och avlägsenhet vill blinka mot sin intressanta syster Jorden som lyser liten och blodröd i rymden. Gärdesgårdarna ligger som buktiga tankestreck kring droppvåta åkrar, där gärdesstörarna står som utropstecken för höstfrostens gula streck.”

Och om storstaden:

”Hur än trådarna över taken spänns, hur än maskinerna dånar. Ingen maskin kan dåna högre än orkanen och orkanerna har dånat sen före jorden blev till. Och av stormen, ljuset och mörkret är väl människan?”

Hennes böcker, 18 romaner, utkommer i hundratusenden. Hon är Sveriges mest lästa. Fast man får inte läsa henne i skolorna för hon är för naken, sanningsenlig och upprorisk – ja, hon är ju närmast kommunist!

Hon och hennes upproriska parhäst, Elise Ottesen Jensen ville inte bara underhålla. De ville framtvinga prevention och sexualupplysning. Elise ”Ottar” ursprungligen prästdotter och sedan journalist. Elise som av sin pappa prästen får i uppdrag att sköta sin sjuka sängliggande mamma och upptäcker att mamman efter 18 förlossningar är fysiskt fullständigt ödelagd och full av ”kratrar”.

Moa blir mångbarnsmamman som levererar argument, krut och ammunition till Ottar med sina artiklar i Arbetaren och sedan i Elin Wägners Tidevarvet.

Ottar med sina förstörda händer reser sedan Sverige runt med sina möten och agitation och provar olagligen in pessarer hos mödrarna i fattiga torparfamiljer, helt upp i Sameland. Undrar om Ottar möjligen var lika viktig för Sverige som Per Albin Hansson?

Den sista filmen om Moa Martinson, hennes uppväxt och hennes öde har inte gjorts än!