När statistiken pekar åt fel håll finns det alltid sätt att förvandla en krisrapport till ett ”styrkebesked” i medierna. Agneta Haugaard Farkhak har läst Pisa-undersökningen och ser en skola som bryter mot lagen och har tappat sikte på sitt grundläggande uppdrag.
Äntligen kom dagen då världens största kunskapsmätning – Pisa 2015 – skulle offentliggöras, i direktsänd tv. Som feminist med lång erfarenhet av läraryrket, och bestämda åsikter om vikten av en skola som är baserad på jämställdhet, likvärdighet och #tryggskola för elever och lärare, värden som sällan mäts, var jag ändå spänd och förhoppningsfull inför rapporten.
Pisa-undersökning och Sverige har på de senare åren blivit synonymt med svaga resultat. I olika larmrapporter har vi hört experter konstatera att svensk skola tappat mest kunskaper inom hela OECD. I tidningsartiklar och åtskilliga mätningar som publicerats har bilden av en skola i kris förstärkts.
Att den svenska skolan inte håller måttet och har stora problem tycks också vara något politiker, oavsett politisk färg, är eniga om. Partierna tävlar om vem som tar skolfrågan på mest allvar och vilket parti som är mest lämpat att införa reformer som ska få skolan att vända uppåt igen. Och där någonstans tar enigheten slut.
Tonvikten i problemformuleringen på kunskapskrav, vinstdrivande koncerner, religiösa friskolor och läraryrkets attraktionskraft har oftast blivit en vattendelare och det är inte sällan politiker anklagas för att ideologiska föresatser går före evidensbaserad forskning.
Men så äntligen kom ljusningen, eller styrkebeskedet som skolminister Gustav Fridolin uttryckte det i tv-nyheterna. Senaste Pisa-mätningen 2015 visar alltså på ett trendbrott. Läsförståelse och matematik har förbättrats och inom naturvetenskap syns tecken på en positiv utveckling. Sverige ligger inte längre under OECD-snittet, och även om det fortfarande är långt ifrån de resultat Sverige uppvisade under början av 2000-talet är det en förbättring.
– Det är ett glädjande trendbrott som vi hoppas kan ge elever, lärare och rektorer råg i ryggen. Förra veckan presenterade vi förbättrade resultat i en annan internationell undersökning, TIMSS. Sammantaget stärker det våra slutsatser att eleverna har mer kunskaper i dag, säger Mikael Halápi, vikarierande generaldirektör på Skolverket.
Samtidigt bör detta lättnadens jubel tas med en nypa salt, för går vi bara tillbaka till 2006, alltså för ett knappt decennium sedan, har resultaten i naturvetenskap minskat med tio poäng. I matematik har de minskat med åtta poäng och i läsförståelse sju. Visst har Sverige klättrat på listorna som både Gustav Fridolin och förre skolminister Jan Björklund ivrigt förkunnar, men jag är ledsen att behöva påpeka att det beror mindre på att de egna prestationerna förbättrats än på att våra konkurrenter börjat tappa.
I Pisa-studien mäts resultat uppdelat på elever med utländsk bakgrund, födda utomlands eller i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands, och de med inhemsk bakgrund, födda i Sverige och med minst en förälder född i Sverige. I debatten har det senaste decenniets ökade invandring framförts som en möjligt orsak till tappet i Pisa, men här säger Skolverket att resultatet påverkas marginellt då resultatutvecklingen faktiskt är mer positiv bland elever med utländsk bakgrund än de med inhemsk.
Samtidigt visar en särskilt beklaglig statistik att skillnaderna mellan elever med utländsk och inhemsk bakgrund är större i Sverige än i de övriga OECD-länderna. Dessutom ökar skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever.
– I den här undersökningen ser vi tecken på att skolan blivit sämre på att kompensera för elevens sociala bakgrund. Det är en oroande utveckling som våra politiker behöver ta på allvar, säger Mikael Halápi.
Både OECD och Skolverket oroas över att resultatskillnaderna fortsätter öka i Sverige. De lyfter fram Kanada, Estland, Finland och Japan som goda exempel på länder som kombinerar likvärdighet och goda resultat, och rekommenderar fler länder att styra resurser till skolor med stora utmaningar.
I Pisa mäts likvärdighet med sju likvärdighetsindikatorer. Jämfört med Pisa 2006 har fem av dessa försämrats och ingen förbättrats. Till exempel har elevens familjebakgrund fått ökad betydelse för resultaten i naturvetenskap. När Pisa-undersökningarna började år 2000 var Sverige ett av de länder som hade bäst likvärdighet. I dag ligger Sverige på en genomsnittlig OECD-nivå. Det är därför inte hederligt att tala om “förbättringar” på det sätt som flera medier har framställt det under veckan.
Vi har fått svart på vitt på att skillnaderna ökar, och att vi blir sämre på att kompensera för dem. Så vad är det det då politikerna verkligen behöver ta på allvar? Och varför får ansvariga politiker komma undan med uttalanden som “styrkebesked”, inför dessa digra siffror?
Den svenska skolan som helhet bryter mot skollagen. Det är nämligen så att alla elever i Sverige enligt lag har rätt till en likvärdig utbildning. Var eleverna än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska enligt Skolverket också kompensera för elevers olika bakgrund och andra varierande förutsättningar.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) drar slutsatsen att de ökande resultatskillnaderna mellan skolor och elever uteslutande beror på en ökad sortering av elever på olika skolor, det vill säga, en ökad skolsegregation. IFAU:s analyser visar också att den ökande skolsegregationen kan till del förklaras av det fria skolvalet.
Skolverket och många lärare har varnat för effekterna när likvärdighetsprinciper är satta ur spel. Det har sagts gång på gång att om inga åtgärder vidtas för att dämpa eller kompensera för den ökade skolsegregationen riskerar svagare elevgrupper, exempelvis nyanlända elever, att drabbas negativt, både vad gäller skolresultat och framtidsutsikter. Dessutom har det varnats för att erfarna lärare och rektorer söker sig ifrån skolor med en ökande andel elever med svåra förutsättningar.
För att tala klarspråk, bristande likvärdighet bidrar i förlängningen till ett ojämlikt samhälle. Därtill vill jag också tillägga, att oavsett stigande eller fallande kurvor i Pisa-rapporter, är det viktigt att förstå att om en skola ska fortsätta vara en sammanhållande kraft i ett demokratiskt och öppet samhälle, är det inte den ökade skolsegregationen som är framgångsreceptet. Skolan måste fortsätta utgöra en mötesplats för elever med olika bakgrund och förutsättningar.
När skolreformer som det fria skolvalet uppenbarligen går i motsatt riktning och bidrar till olika förutsättningar beroende på vilken skola du går på, är det viktigt att det finns politiskt mod att sätta ner foten. Om Sverige vill ha en skola som uppfyller skollagen går det inte att acceptera att det ska finnas bra och dåliga skolor.
Skolan är det viktigaste verktyget vi har för att kunna verka för ett jämlikt samhälle, samt verka kompensatoriskt för att ge samma chans åt alla elever, oavsett socioekonomisk bakgrund, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionalitet, sexuell läggning eller ålder.
Årets Pisa-rapport konsoliderar bilden av en skola som fundamentalt har misslyckats med sitt uppdrag på denna punkt. Genom att flytta målstolparna har statistiken kunnat förvanskas till ett glädjebesked. Likvärdighetsprincipen var en grundbult för skolan och en stolthet för Sverige på den tiden då vi var bäst i klassen.
Vi kommer aldrig att komma till rätta med dagens utveckling så länge vi inte vågar syna det föresvävat fria skolvalet i sömmarna. Siffrorna talar sitt tydliga språk: skolan som institution görs till en medverkande faktor i den pågående stratifieringen av Sverige, och skolresultaten kan aldrig utläsas som en isolerad företeelse utan kontakt med det övriga samhället.
