Elaine Eksvärd kom nyligen ut med boken Medan han lever (Forum), en bok som handlar om hur hennes pappa förgrep sig på henne när hon var liten, och vilka konsekvenser övergreppen fick.

Hennes historia berättas på tre olika sätt. Med ett mjukt typsnitt skildras Eksvärds barndom och uppväxt, officiella dokument från socialtjänst och rättegång finns okommenterat insprängda mellan sidorna, och med ett hårdare typsnitt berättas historien om rättegången mot hennes pappa. Det fungerar bra berättartekniskt och de olika historierna flätas samman till en enhet. De fungerar som tolkningsstöd för varandra och stärker berättelsen.

Det är ett starkt jag i texten, som utan skuld, skam eller självömkan sätter ord på erfarenheter som så ofta förtigs.

Normaliseringsprocessen som Eksvärd beskriver den blir omöjlig att ifrågasätta och det går inte att ge barnet ansvar för att det inte gör motstånd. Det är det utsatta barnets verklighet som porträtteras. Offret som så ofta tystas eller tvingas se på sig själv ur rättsväsendets, anhörigas eller förövarens synvinkel framträder som en egen person. Det är dags att vuxenvärlden tvingas konfronteras med att den sätter vuxnas heder framför barns säkerhet.

Kritisk till vuxenvärldens tystnad

Vuxenvärlden måste ställas till svars för den tystnad och förnekelse som ger förövarna fritt spelrum. Eksvärd tar också upp många av de fördomar som drabbar barnsexualbrottsoffer, och kommenterar alla reaktioner barn tvingas utstå när de berättar.

Medan han lever har fått mycket massmedial uppmärksamhet, men vissa medier som vänder sig till barn har enligt Eksvärd tyckt att ämnet är för känsligt för att ta upp. Man vill inte skrämma barnen. Det är märkligt detta, att vi vill skydda våra barn från samtal om deras verklighet, men vi skyddar dem inte från själva verkligheten. Vissa tidningar har också varit nervösa över att skriva om boken eftersom Eksvärds pappa inte blivit dömd för alla de brott som beskrivs, och det då kan vara förtal att berätta om dem. Men pedofiler åker i stort sett aldrig fast, offrets historia blir därför alltid förtal. I praktiken skyddar rättssystemet förövarna från offren, men inte offren från förövarna.

När pianisten James Rhodes skulle ge ut sin självbiografi Instrumental: A Memoir of Madness, Medication and Music (Canongate Books) stoppades boken av det brittiska rättssystemet och han förbjöds att alls yttra något om sina erfarenheter av övergrepp. Det handlade inte om att han inte fick peka ut personer, han fick inte lov att offentligt alls säga att han blivit våldtagen som barn eller att han mådde dåligt av det. I ett helt år var han belagd med munkavle, tills högsta domstolen i maj förra året hävde beslutet från lägre instans.

I Sverige har filmbolaget bakom filmen Callgirl och Olof Palmes familj tillsammans ingått ett juridiskt bindande avtal som gäller ett av offren i Geijer-affärens historia (om hur hon blev våldtagen som fjortonåring). Utan rättslig prövning slår de fast att hon ljuger. I massmedierna kallas hon lögnare, men det finns inget att hänvisa till som tyder på att hon ljuger.

Vass retoriker

Vi som blivit våldtagna som barn måste ständigt kämpa för rätten till våra historier, på alla plan. Här gör Eksvärd verkligen en gärning. Det blir omöjligt att försvara tystnaden efter att man läst Medan han lever. Det känns bra att barn-sexualbrottsoffer fått en vass retoriker i sin ringhörna. Och jag hoppas verkligen att våra frågor på detta vis kan komma upp lite på agendan.

Det är fint och hoppfullt att få följa Eksvärds väg till befrielse, och jag blir glad för hennes skull. Men här finns också bokens krux. Genom boken finns en rättmätig stolthet över den egna styrkan och ett vagt förakt för faderns, och andra pedofilers, missanpassade svaghet. Hennes framåtanda och styrka presenteras som en allmängiltig lösning, och boken avslutas med meningen ”Nu är det din tur.”

Men för många sexualbrottsoffer är det förövaren som är den starke och välanpassade, medan vi är de misslyckade och svaga. Min erfarenhet är att det ofta är mäktiga män som begår övergrepp och att det kan vara mycket riskabelt att konfrontera dem. Kärleken till styrkan ligger farligt nära föraktet för svaghet, och det utbredda föraktet för svaghet är en av anledningarna till att offer osynliggörs. Jag tror att det finns mycket att vinna på att lyssna till svagheten, i oss själva och i andra.

Det finns många olika sätt att leva med erfarenheter av sexuellt våld i barndomen, vi får alla hitta våra egna vägar att göra motstånd, men tack vare Medan han lever har vi bättre chanser att mötas av förståelse.