På söndagen korades vinnaren av Ortens bästa poet. Efter många kval, dikter och inför tusentals personer tog till slut Liban Abdule hem segern. Feministiskt perspektiv har pratat med Abdule, som inspireras till att skriva genom vreden mot den strukturella rasismen. Men också med Daniel Boyacioglu, poet och en av tävlingens arrangörer, som själv tyckte helgen var en magisk upplevelse.
Till slut, efter lokala deltävlingar och ett finalkval som pågick under hela helgen stod Liban Abdule och Iman Talabani i duell om finalplatsen. Som juryn sa, Västerort mot Söderort. Efter en lång trumvirvel utnämndes Abdule till vinnare och han kompisar kom upp på scen och lyfte upp honom under hejarop. Han korades till vinnare av en jury bestående av bland andra Salla Salazar, Seinabo Sey och Leslie Tay.
Less på strukturell rasism
Hur känns det att vinna tävlingen?
–Det var underbart att vinna,säger han till Feministiskt perspektiv dagen efter, speciellt på hemmaplan. Att kunna förmedla sina tankar inför 1 500 pers och eventuellt kanske inspirera någon, det är underbart.
Berätta om dikterna du läste?
–Jag skriver oftast mina texter efter att något har hänt och jag har fått inspiration. Min text som handlade om hur vi i förorten har det, skrevs eftersom jag blev less på den strukturella rasismen vi dagligen möter. Svartkvinna, skrev jag som en hyllning till min mamma och till mina systrar. Den tar upp rasismen bland invandrare för att jag kände att det inte är en fråga som diskuteras tillräckligt.
– Jag började skriva för två år sedan, då var det mer hiphoptexter men med tiden tröttnade jag på hiphopen och fann poesin. Denna typ av tävling behövs, det är en öppen plattform för OSS där vi kan dela med oss av våra tankar samt få våra röster hörda.
Ett unikt poesievenemang
Daniel Boyacioglu, en av tävlingens arrangörer, låter lika glad som Abdule.
Daniel Boyacioglu, arrangör av tävlingen och poet är stolt över arrangemanget.
– Det var ju värsta stämningen, säger han. Morsor och farsor och barn som kom, inte i familjekonstellationer utan i eget intresse. Stora skolklasser, massa blandat folk. Det var magiskt alltså. Så stort. I modern tid tror jag inte att det har funnits något poesievenemang i Sverige som har attraherat så här mycket folk. Och det är anmärkningsvärt att det också är en publik som institutioner med det här uppdraget och med medel, inte lyckas nå. Och vi gör det här för inga pengar alls. Så det är en trevlig påminnelse att vi har kultur, och att vi gillar kultur.
Varför valde ni att arrangera tävlingen?
– Idén kom från förra året; då skickade vi ett lag till det befintliga Poetryslamet , med stor framgång, det märkte vi redan i kvalen. Vi var alltid i för små lokaler, för det kom alltid mer folk än vi kunde räkna med. Med så mycket egen publik såg vi en utmaning att göra något eget, att skapa ett eget rum.
Spoken Word-traditionen mindre exkluderande
Är Spoken Word-traditionen mer öppen för poeter från arbetarklassen och förorten än andra delar av litteraturvärlden?
– Ja det är ett enkelt konstaterande, att den etablerade poesin är svåretablerad och ganska sluten. Det här har varit ett tema i mitt liv de sista sexton åren, hur obenägen den etablerade poesin har varit att förstå och värdera estradpoesin. Man märker också att poeter med koppling till estradpoesin, som debuterar i bokform, det står nästan aldrig någonting om deras bakgrund. Sen när de får fina recensioner, då kan de gå ut med det i efterhand, och säga att de har arbetat med estradpoesi innan.
– Den kraft som finns i estradpoesin, det är för att scenen är öppen. Den är tillgängliggjord för många fler. Det finns inte de här kontrollmekanismer som den etablerade poesin har. Poeten kan styra formen efter egen smak.
Men vad tänker du om själva tävlingsformen?
– Tävlingsformen är ju lite vansklig. Den drar mycket folk, så det är bra på så sätt. Men det blir fokus på tävlingen. Vår mål i första hand är att skapa en plats för oss att mötas, och uttrycka oss i dikt.
Ortens estetik
Jag blev super berörd när jag lyssnade på både Liban Abdule och Iman Talabanis(som kom andraplats) dikter i finalen. Det var så mycket mjukhet i dem, trots att det också var allvarliga och politiska teman som deras dikter berörde. Jag blev väldigt imponerad av det.
– Ja. Liban har skrivit dikter i två år och det här är första gången han ställer upp och tävlar i poesi. Iman körde som sextonåring första gången, förra året, och då hade hon sitt starka mod, och nu ett år senare har hon kommit tillbaka som en fullblodad estet, med ett starkt uttryck, språk och stil.
Och en väldigt existentiell dikt också…?
– Ja, jättemättad text, alltså. Om man är bra på att bedöma den här typen av dikt så märker man att hon är en skicklig författare som skriver mättat, hon leder inga resonemang utan hon staplar bilder på varandra.
Många av diktarna skrev in sig i en politisk tradition, är det självklart att det är så, när Orten arrangerar poesifestival?
– Man kan enkelt hävda att en politiserad kropp, skriver utifrån den erfarenheten.
