I Antropocen. Dikt för en ny epok skriver Jonas Gren att Allt jag hör/ är regn och bilar / Jag ser jordens ände / men inte ett slut på detta. Raderna anspelar på sentensen att det är lättare för människor att föreställa sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen, en sorglig sanning i en värld där den härskande tillväxtideologin är oförenlig med alla ärliga försök att stoppa den globala uppvärmningen.
En utmärkande sak för ekopoesin är att den inte bara intresserar sig för lokala miljöer, om det så är lantliga eller urbana landskap, utan även för hur världen numera är sammantvinnad genom den globala ekonomin. Medan klassisk miljölitteratur ibland tenderar att moralisera och lägga ansvar på individen att vända sig från den dekadenta urbana miljön, fokuserar ekopoesin snarare på hur individer är noder i större sammanhang, kulturella såväl som biologiska.
Kapitalismen som destruktiv kraft
Ekopoesins själva utgångspunkt är att kapitalismen är en destruktiv kraft eller struktur som redan har fört oss in i ett slags osäkerhetstillstånd. I en dikt undersöker Jonas Gren poesins potential som motkraft, men dikten slutar i ambivalens med att det växer dikter fram i dikena av lupiner/ De säljs till redaktioner i imperierna. Lupiner är vackra blommor men de är en invasiv art vars utbredning, som är en konsekvens av människans globaliserade rörelsemönster, sker på andra arters bekostnad. Dikten är vacker men lyckas inte ta sig ut från systemet den vill förstöra, den blir istället en vara på en kapitalistisk marknad. Liksom lupinen tränger undan andra arter är den västerländska poeten del av ett system som stjäl resurser från andra.
Snarare än att moralisera, utövar ekopoesin kritik genom en form av beskrivning och gestaltning som binder samman det personliga med det samhälleliga, det biologiska med det teknologiska. I Maria Küchens Rosariet, det marina (2015) beskrivs moderna fiskodlingar och deras effekter på fiskarna, samtidigt som dessa beskrivningar binds samman med något som förefaller vara diktjagets rörelse bort från ett destruktivt förhållande till en man och mot ett språk som inte är fångat i förtryckande strukturer. Fångenskapen som figur överskrider artgränserna, och rörelsen i dikten försöker lösa upp makthierarkier – de mellan kön såväl som arter – i havsvattnet. Küchen är inte ensam om att låta havet bli spelplatsen för dikter om livet som blivande: havet som evolutionens vagga är ett återkommande motiv i samtidsdiktningen. I den besläktade diktsamlingen Rodinia (2016) använder Jenny Kalliokulju sig av idén om jorden som moder, en klassisk trop som kritiserats av feministiska tänkare men också använts på ett produktivt sätt av ekofeminister. Kalliokulju lyckas dock inte riktigt ta sin dikt förbi det uppenbara; teorin hänger som en byggnadsställning kring en text som känns ofärdig, och berättelsen om människans/mannens våldtäkt på jorden mynnar inte ut i en ny väg för tanken.
Ekofeminismens synliggörande av svaghet
Om man anammar en bred syn på ekopoesi finns det en typ av dikter, främst skrivna av kvinnliga poeter influerade av feministiskt tänkande kring kropp, materialitet och affekter, som genom att uppehålla sig vid kroppens amorfa föränderliga väsen undergräver föreställningen om det rationella, autonoma subjektet. Ett exempel på en mycket lyckad diktsamling i denna kategorin är Jenny Högströms nyutkomna En liten bok om kött och chark, som gestaltar en graviditet. Med utgångspunkten i detta ämne behandlas även maktstrukturer, biopolitik, kolonialism och gränserna mellan människa och djur, mellan ande och kött. Bibelfrasen om att allt kött är hö stöts och blöts på kreativa sätt, och en annan klangbotten är raden ”det som är boskap i dig är boskap också i mig” ur Gunnar Ekelöfs Färjesång från 1941. Högströms diktjag identifierar sig med en dräktig kviga, en köttko, och mödravården är en form av domesticering. Identifikationen innebär en implicit kritik av köttindustrin, som också är ett av de största hoten mot miljön. Reproduktion av liv och produktion av kött glider över i varandra.
Jonas Grens diktsamling utgår ifrån hypotesen att människans påverkan på biosfären och ekosystem gjort att planeten gått in i en ny geologisk epok som döpts till antropocen – människans tidsålder. Antropocen-begreppet har blivit populärt de senaste åren som ett sätt att tänka kring människan som en del av naturen än snarare någonting utanför den: filosofer och ekokritiker försöker bena ut vad det innebär att människan nu blivit en ”naturkraft”. Men begreppet har också kritiserats, en del menar att epoken snarare borde döpas till kapitolocen eftersom det är överproduktion och beroende av fossila bränslen som orsakar den globala uppvärmningen, och att vissa människor och strukturer är mer ansvariga än andra. Gren utgår ifrån den problematiken, och försöker storslaget nog skriva dikter ”för en ny epok"
Högströms bok har den i jämförelse ironisk förminskande titeln En liten bok. Grens diktsamling är ett lovvärt och bitvis lyckat försök att gestalta angelägna frågor i poetisk form, men i sitt lilla format gestaltar Högström en liknande tematik på ett mer fulländat sätt. Kanske för att utgångspunkten, graviditeten, ger en besläktad form för att diskutera grunden för de olyckliga konsekvenser som antropocen innebär: att människan är ett djur som tror att hon är något annat, som inte längre tror sig vara beroende av sin omvärld. Köttet är svagt. Anden är svag. / Allt är svagt. Liksom genomträngligt, skriver hon. Kanske är detta en av de saker som ekopoesin bidrar med: samtidigt som den visar på ordets makt, gör den våra svagheter synliga för oss.
