Jämställdheten har fått ta en hel del skit på sistone. Det är alltmer uppenbart att det är dags att ompröva den heliga kon. Ytterligare en nyutkommen bok är antologin Challenging the myth of gender equality in Sweden (ung. Ifrågasättande av myten om jämställdhet i Sverige). Redan att titeln antyder att jämställdhet är en myt kan säkert provocera en del. Tyvärr finns en polarisering mellan de som förespråkar en strikt tolkning av jämställdhet och de som verkar för en vidgad maktanalys – intersektionell och normkritisk – och ifrågasätter jämställdheten i sin nuvarande form. Flera kritiska röda trådar löper genom texterna; svensk exceptionalism, nationalism och jämställdhetens begränsningar för att nämna några. Redaktörer är Lena Martinsson, professor i genusstudier vid Göteborgs universitet, Gabriele Griffin, professor i genusforskning på Uppsala universitet och Katarina Giritli Nygren, docent i sociologi och föreståndare på Forum för genusstudier på Mittuniversitet. Boken består av en introduktion, åtta kompakta kapitel och ett efterord. Ämnena varierar och det hade kunnat bli spretigt men förordet håller samman antologin och stakar ut de problemområden som boken behandlar. Eftersom det är så olika röster så kommer jag att diskutera boken kapitel för kapitel.

Förordet tar avstamp i att det råder en hegemonisk jämställdhetsnorm i Sverige. Hegemoni betyder bland annat dominans och bevarande av status quo. Hegemonin är både en klibbig smet som geggar in sig överallt och ett system av makt som dominerar såväl politik och byråkrati som människo- och samhällssyn. Normen utgår från en heterosexuell parrelation på både ett individuellt och strukturellt plan, det är två komplementära kön som ska relateras till varandra. Det innebär en fixerad föreställning om två homogena könskategorier.

Osynliggjorda krav

I kapitel ett gör Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia på Stockholm universitet, en exposé över de feministiska och antirasistiska rörelsernas olika mönster under framväxten i Sverige. Kvinnorörelsen formerades med ett inbyggt grundproblem – att göra kvinnor till ett homogent politiskt subjekt, något som följt med in i jämställdhetsnormen. På så vis har vissa kommit att ha tolkningsföreträde i politiseringen av feminismen till jämställdhet (som senare avpolitiserats och byråkratiserats.) Framförallt är det dessa kvinnor som har gynnats – och gynnas – av jämställdheten i Sverige. Den antirasistiska rörelsen var länge ganska anonym och marginaliserad, beroende på att till Sverigebilden har hört att rasism inte anses ha funnits i landet sedan andra världskriget. Därför har varken individuell, institutionell eller strukturell rasism riktigt erkänts. Fortfarande finns det en kontrovers huruvida olika slag av rasism existerar i Sverige.
de los Reyes diskuterar hur homogeniseringen av kvinnorörelsen, sedermera den feministiska rörelsen, bidragit till systematisk marginalisering av andra perspektiv och röster än den föreställda normkvinnans – vit, cis, medelklass, full funktionalitet – som därmed kan tillskrivas privilegier som inte omfattar dem som befinner sig utanför normen. Därutöver har vissa krav ställts på staten om exempelvis tillgång till välfärd och arbete. Andra krav har osynliggjorts. Ett förment konsensus har om vad jämställdhet ska innebära har skapats.

Kapitel två har tre författare: Katarina Giritli Nygren, Siv Fahlgren, professor emerita i genusstudier vid Mittuniversitet och Anders Johansson, som undervisar i litterära studier vid samma lärosäte. De tar itu med hur jämställdhetsnormen har införlivats i den nyliberala välfärdsstaten, hur konceptet jämställdhet har anpassats till politiska och byråkratiska beslutsprocesser. Dessa är i sin tur förändrade i akt och mening att effektivisera och rationalisera offentligt styrda organisationer, exempelvis genom new public management. Men inte bara det; den svenska välfärden har till stora delar privatiserats, vilket också påverkat jämställdhetens marknadsanpassning. Jämställdhet profileras också som en positiv faktor för tillväxt, vilket ytterligare stabiliserar normen och för området längre bort från politiken och kön som maktfråga. Den nationella självbilden av Sverige som jämställd och tolerant stat vilken befinner sig i ständigt framåtskridande kan kopplas till den nyliberala andan såväl som till sina liberalfilosofiska rötter. Sverige framstår som själva sinnebilden av västerländsk modernitet där allt utvecklas linjärt, framåt. Sverigebilden har gjorts till ett varumärke internationellt. Jämställdhet presenteras som en exportvara som redan är verkställd till fullo. Författarna menar att den bilden utgör en fantasi om en oproblematisk och existerande jämställdhet. Till hjälp att fastställa den används kvantitativa data, exempelvis könsuppdelad statistik. Maktordningen mellan kvinnor osynliggörs då det sällan problematiseras att vissa kvinnors ökade makt och privilegier sker på bekostad av andra kvinnors arbete för att frigöra tid från hemarbete.

Bilder av jämställdhet

Kajsa Widegren presenterar i kapitel tre en studie över hur Försäkringskassans broschyrer framställt pappaskap mellan 1070-tal och 2010-tal i kampanjer för att få män att ta ut mer föräldraledighet. Widegren är forskningskoordinator och undervisar på institutionen för genusstudier på Göteborgs universitet. En av hennes utgångspunkter är den välkända bilden av brottaren Hoa-Hoa Dahlgren i blå tröja med gula kronor, hållande en bäbis i famnen. Bilden från 1976 ger intryck av att det finns en relation mellan de båda, det ömsint ut. Senare bilder från 1990-talet visar frånvaro av barn. Män med barnvagnar, barnets första skor och första cykel är motiven som indikerar föräldraskap. Men barnen saknas, och föräldraskap som relation syns inte. De pekar snarast på distanserat pappaskap. De vita papporna är skildrade utifrån en vit blick (the white gaze) som skildrar vithet som den naturliga utgångspunkten vilket innebär både idealisering och föreställd homogenisering.

Nästa kapitel, fyra, är en underhållande studie av två av Henning Mankells böcker, Mördare utan ansikte, den första i Wallanderserien från 1991, och Tea-Bag från 2001. Författaren Gabriele Griffin har varit verksam i England och undersöker svensk populärkultur. Framförallt ägnar sig Griffin åt könade konstruktioner av rasism i kapitlet. Båda Mankell-böckerna har som huvudperson en vit medelålders man. Dessa gestaltar en maskulinitet i kris. De har svårt att orientera sig i en mångfacetterad verklighet där immigration och socioekonomisk utsatthet inte stämmer med bilden av ”deras” Sverige eller Europa. De är ganska ensamma, har alkoholproblem och har svårt att relatera till potentiella partners. Wallander reflekterar i Mördare utan ansikte över varför människor flyr, ett försök till perspektivbyte från majoritetsperspektiv till minoritetsperspektiv, noterar Griffin. Sammantaget utgör dock männen ”jaget” och ”viet” medan migranterna är i skuggan. Mot slutet av Tea-Bag framträder dock några av kvinnorna som subjekt och ges en röst.

Inga självklara ideal

Nina Lykke, professor i genus och kultur på Linköpings universitet, undersöker i kapitel fem bilden av Sverige med startpunkt i Danmark. Till skillnad från den Sverigebild som omhuldas och på många håll uppfattas som positiv, ses den inte som ett självklart ideal i Danmark. Snarast förlöjligas bland annat jämställdhetsnormen. Sverige ses som överdrivet politiskt korrekt. Ett exempel i den samtida debatten är bilder i barnböcker som kritiseras för att vara rasistiska. Ett annat exempel är förskolan Egalia som anses direkt förkastlig (och som också förlöjligades i SVT:s program Fittstim – min kamp). Lykke diskuterar även den danska debatten om Athena Farrokzhad och Yayha Hassan. Hassan skrev den enormt hyllade diktsamlingen Yahya Hassan som sågs som en uppgörelse med en våldsam bakgrund och som uppmärksammade att det finns problem inom minoriteter. Farrokzhad recenserade diktsamlingen och berömde Hassans poetiska språk samtidigt som hon diskuterade risken med att som representant för en minoritet exponera problem inom minoriteten inför den vita majoriteten. Detta medförde efter en längre debatt i Danmark, där Farrokzhad framställdes som extremt svensk i sin politiska korrekthet och fundamentalism medan Hassan skildrades som frimodig och ocensurerad i sin litterära gärning. Sammantaget konstaterar Lykke att Sverige skildras som både fundamentalistiskt och exceptionellt när det kommer till frågor om jämlikhet, kön, ras/etnicitet, feminism och antirasism.

Diana Mulinari gräver i Sverigedemokraternas syn på jämställdhet. Mulinari är professor på centrum för genusstudier vid Lunds universitet. Traditionellt är kvinnors roll i nationalistiska och nynazistiska ideologier att föda barn för att förse nationen med ”infödda”. Sverigedemokraterna har dock en vision om jämställdhet. Den vilar på en värdekonservativ, kärnfamiljsorienterad och komplementär könssyn, vilken sägs vara biologiskt förankrad. På samma gång anser de kvinnor Mulinari intervjuat att feminismen och jämställdheten ”har gått för långt”. Detta ”får” inte sägas offentligt, enligt de intervjuade kvinnorna, i linje med att SD generellt anser sig ha sanningar som är nedtystade. Hotet är invandrade män som på ett stereotypt sätt ses som ociviliserade och våldsamma förtryckare. En paradox är att kvinnor och män bör vara olika medan nationens invånare bör vara så lika som möjligt kulturellt, språkligt och identitetsmässigt. Motsägelsefullt är också att Sverigedemokraterna uttrycker en omsorg om de egna, genom att värna exempelvis den egna familjen och ”folket”. Genom denna omsorg uttrycks rasism och ett andrafierande av alla som inte tillhör den egna gruppen. Mönstret känns igen i andra nationalistiska rörelser och partier, skriver Mulinari, och kallar det för omsorgsrasism. Ett aktuellt exempel är Nordiska motståndsrörelsen som nyligen demonstrerade på Avenyn i Göteborg under West Pride. I deras flygblad finns ord som kan associeras till omsorg: gemenskap, folkets väl och etiska djurskyddslagar.

Etablissemang möter aktivism

Jämställdhetsnormen kan jämföras med en nationalskatt, skriver Angelika Sjöstedt Landén och Gunilla Olofsdotter. Sjöstedt Landén undervisar på Mittuniversitetet och är doktorand i etnologi på Umeå universitet. Olofsdotter forskar och undervisar i sociologi vid Mittuniversitetet. De riktar in bland annat in sig på jämställdhetsintegrering som metod för att uppnå jämställdhet och följer ett större projekt. Det står klart att också jämställdhetsintegrering är en slags fantasi, något som det ständigt arbetas med men där målen är oklara och konceptet för snävt. Både jämställdhet och jämställdhetsintegrering har inte kapacitet att problematisera vad eller vilka som omfattas av dessa båda begrepp. Diskriminering är komplexa och samverkande processer på såväl individ- som samhällsnivå, vilket sällan fångas upp i jämställdhetspolitik och praktik. I stället lutar sig nationer och institutioner mot kvantifierbara data och det hela blir en fråga om ”benchmarking” – prestandajämförelse – snarare än kvalitativa resultat.

I bokens sista kapitel diskuterar Lena Martinsson friktioner mellan jämställdhetsnormen och aktivismen på områden som kön, könsuttryck och ras/etnicitet och sexualitet. Ett av hennes exempel är Nordiskt forum 2014 i Malmö dit Norges jämställdhetsminister Solveig Horne från Fremskrittspartiet var inbjuden tillsammans med andra nordiska jämställdhetsministrar. Fremskittspartiet kan beskrivas som kulturrasistiskt och Horne har uttalat sig rasistiskt, homo- och transfobiskt. Stämningen på Nordiskt forum var upprörd och kritik riktades mot arrangörerna. Konflikten bestod i en arrangörshållning av business-as-usual kontra aktivistiska krav på omformulering och problematisering av jämställdhetsnormen. Här blev friktionen mellan stabiliserande och ifrågasättande krafter tydlig. Martinsson distanserar sig från vissa figurationer för att beskriva normer, exempelvis ”den vita, heterosexuella ciskvinnan i medelklassen”. Om jag förstår Martinsson rätt menar hon att vissa kroppar görs till problem, snarare än beskriver hur normer återskapas och stabiliseras. Själv kan jag tycka att det blir svårt att beskriva hur normer konstitueras och materialiseras om inte kroppar som följer en normmatris kan benämnas, bland annat för att kunna beskriva vilka kroppar som tillskrivs privilegier. Lena Martinsson beskriver ett flertal exempel på friktioner där hon själv varit närvarande. Det blir obekvämt, obehagligt och stökar till det när aktivismen möter etablissemanget. Kapitlet är tankeväckande, inte minst för dem som rör sig mellan dessa utrymmen.

Välformulerad kritik

Förslagen i slutordet är ganska kortfattade, de ger inte en fullskalig modell för förändring. Men de är steg mot förändring. 1) Politisera jämställdhetsnormen och utmana den samtidigt. 2) Intersektionellt medvetandegörande. 3) Ifrågasätt den ensidiga framgångssagan jämställdhet och ge plats för fler kamper och berättelser. 4) Släpp jämställdhet som nationellt särdrag. Kampen för jämlikhet är numera global.

Avslutningsvis: Challenging the myth of gender eqaulity in Sweden är ett tungt inlägg. Jämställdheten går långsamt, är begränsande, gynnar bara vissa – listan är lång. Kritiken är inte ny men mer välformulerad än någonsin. Antologin Challenging the myth of gender equality in Sweden är, om inte en slakt, så i alla fall ett hårt angrepp mot jämställdhet som idé, teori och praktik. Den provocerar och ifrågasätter något många jobbat för i åratal utifrån en övertygelse om att den förhärskande idén om jämställdhet är den rätta och enda vägen. För den som inte behärskar det akademiska språket på engelska kan boken vara tung att ta sig igenom. Mitt råd till författarna är att få boken översatt och bearbetad till den språkliga tillgänglighet den förtjänar.