Charlotte Brontë är mest känd för romanen Jane Eyre. Den är otaliga gånger filmatiserad och populariserad som en romantisk askungesaga, det trots att den fortsatta fascinationen för romanen ofta grundar sig i dess ambivalens inför tvåsamheten och äktenskapet. Men Charlotte Brontë har också skrivit flera andra romaner. Modernista har det senaste åren satsat på nyöversättningar av Charlotte Brontës verk, vilket är hedervärt eftersom flera av dem inte funnits på svenska sedan 1800-talet. Nu senast Professorn från 1857 i fin översättning av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling. Romanen gavs ut postumt och var då redigerad av Arthur Bell Nicholls som Brontë gift sig med nio månader innan sin död.

Professorn skiljer sig från Brontës andra romaner genom att ha en manlig huvudperson och berättare – William Crimsworth. Den unga, engelska mannen hamnar i Belgien där han snart får anställning som lärare på en flickskola. Han är löjeväckande självgod. Någon av de första lektionerna inser Crimsworth att flickor inte är några änglar. Flickorna är – häpnar han, inte okyska i sina blickar. I hans iakttagelser ryms också ett uppvaknande klassmedvetande: Grevinnorna beter sig inte bättre än de blivande butiksbiträdena. Texten präglas av en strävan efter korrekthet och sanningsenlighet i återgivningen. Språket är som en spegling av Crimsworth själv, högtravande och duktigt, samtidigt med en skickligt navigerad ironi. Bilder och liknelser är många och ofta fantasifulla: ”Djärvhetens lilla rödfärgade piratvimpel, som hon för en minut sedan låtit fladdra i vinden, var hoprullad.” Med romance-genrens koder blir Professorn snart en bladvändare. Hur ska det gå, och i vem ska den unge mannen förälska sig?

Irriterande nöjd

Professorns kanske viktigaste tema är den jämställda kärleken. Crimsworth söker kärlek med stimulerande intellektuellt utbyte. När han finner den grundar sig deras gemenskap i hans respekt för hennes behov av lönearbete, jämställdhet och intellektuell verksamhet. För Brontë är jämställdheten ett maktspel där förhållandena ständigt skiftar och spelet är närmast sexigt. I sina fantasier säger Crimsworth till sig själv: ”Du vet att inte många kan styra henne som du gör.” Men allteftersom romanen fortleder tar mademoiselle Henri – hans älskade – alltmer över som huvudperson och hjältinna. Det är henne jag sympatiserar med, och hennes plats i berättelsen demonstrerar snarast att det är hon som har den största makten. Hon är spännande, djärv och intelligent.

I sin längtan efter intellektuellt utbyte framstår Crimsworth som en sorts idealman, annorlunda än många andra av dåtiden män. En kvinna som mademoiselle Henri – som, föreställer jag mig, också liknar textens tänkta läsare – borde aldrig nöja sig med sämre, ungefär. Professorn är således mer hoppfull är Jane Eyre eller Villette eftersom den jämställda kärleken, den ideala relationen, etableras som en ganska okomplicerad och reell möjlighet. Men Crimsworth är komplex. Han är också irriterande nöjd med sig själv, sina förmågor och värderingar. Intressant nog för att vara 1800-talet, är Crimsworth en synnerligen kall och osympatisk jag-berättare. Själv proklamerar han att författare borde vara mer trogna verkligheten och mindre idealiserande i sina framställningar.

Som mest osympatisk blir Crimsworths då han betraktar sina unga studentskor. Även om han inte idealiserar det bildsköna, så är liksom som i många 1800-talsromaner personernas yttre av största vikt. Nycklar till personernas karaktärer finns nämligen i deras utseende. Crimsworth blickar ut över sitt klassrum av unga kvinnor och bedömer flitigt figurer och frisyrer, klädsel och drag. Prydlighet och renhet värderas högt. Brontës intresse för frenologi, alltså iden om att själsegenskaper skulle kunna utläsas på kraniets utsida, hörs här tydligt i hans röst:

”De delar av skallen som tyder på godhet, ödmjukhet, pliktkänsla och envishet var ovanligt små, de som är tecken på egenkärlek, oresonlighet, förströelselusta och stridslystenhet orimligt stora. Skallen var ett sluttande snedtak, pannan hoptryckt, bakhuvudet framskjutande. […] I vissa andra drag, runt ögonen tror jag, sågs också feghetens monogram tydligt.”

Osmaklig frenologi

Riktigt obehagligt blir det när dessa föreställningar ställs bredvid en nationalistisk kärlek för det som är engelskt. Crimsworths engelska elevers anletsdrag är ”mer intellektuella än belgiskornas”, de ut utstrålar ”anständighet och ärbarhet”. Engelskorna framstår som överlägsna belgiskorna, som är katoliker, på grund av sin protestantism: ”med en blick skulle jag kunna skilja en av Albions döttrar, ett protestantismens dibarn, från ett av Roms fosterbarn, en av jesuiternas skyddslingar.” Redan när Crimsworth skymtar mademoiselle Henri i korridoren förstår läsaren att hon kommer utvecklas till objektet för hans varma känslor – hon har nämligen engelska drag. Crimsworth menar att hon är av en annan ”ras” än de belgiska kvinnorna, ”– en ras, begåvad med mindre överflöd av hull och blod, inte så munter, världslig och tanklös”.

Jag ryggar tillbaka och fastnar snart i grubblerier och spekulationer om författarintentioner. Nationalism och frenologi må vara spår av sin tid, men faktum kvarstår. Brontës tidiga feminism överskuggas i Professorn av inslag av rasism, nationalism och osmakliga pseudovetenskapliga gissningar. För mig blir de alltför stora och distraherande störningar från att jag ska kunna njuta till fullo av en annars spännande kärlekssaga.